John Sayles tillhör den skara spännande regissörer som alltid varit nästan-mästerliga – den typ av ”starkt jobbat!”-auteurerer som är omöjliga idag, när filmer antingen tycks vara miljardbudgetspektakel eller uselt DTV-skval; man kan kalla honom för den saknade länken mellan Robert Altman och Paul Thomas Anderson, vilket också City of Hope bevisar. Detta är en sådan där panorama-mosaik som utspelar sig i Anytown USA och handlar om allt från lirarna på gatan som hamnar i trubbel till storfiskarna på toppen som manipulerar systemet. Det överliggande budskapet handlar om korruption och representeras i turerna kring ett par hyreshus och den korrupta bostadspolitiken. Sayles politiska insikter, och instinkter, driver filmen framåt på ett passionerat sätt genom många långa tagningar och sådana där stafettscener där den ena tråden hoppar över till den andra i ett andetag; förgyllt också av det där tidiga glossyskenet som fanns i många filmer från det tidiga 90-talet. Här och där gnisslar det lite om skådespelarna, som ibland blir lite för bekväma med det emellanåt väl tillrättalagda materialet… men även när filmen blir glorifierad TV-teater så tar jag det, för det är riktigt bra TV-teater i så fall. Tänk Oscarsvinnaren Crash fast bra. Med Vincent Spano, Tony Lo Bianco, Joe Morton, Frankie Faison, Gloria Foster, Angela Bassett, David Strathairn, Lawrence Tierney, Chris Cooper med flera.