Cyclo handlar om en ung man som bedriver cykeltaxi för att överleva på Hanois bittra gator. Men titeln hänvisar till en annan cykel: Cykeln som börjar med våld (till exempel Vietnamkriget), leder till avgrundsdjupa klassklyftor, det vill säga oerhörd fattigdom, vilket leder till våld (till exempel kriminalitet) vilket till sist upprätthåller fattigdomen (nu med moraliskt förfall adderat) och slutar i status quo.
Det är egentligen ett ganska enkelt budskap, varför man kan tycka att Tran Anh Hungs film pressar saker och ting rätt långt – det är en film full av obskyr poesi, både visuell och uttalad, och utdragna långa scener av ambience och folk som vankar runt i rum och ser rådvilla ut (enda anledningen till att filmen är två timmar lång) samt slutligen också kryddad med en och annan melodramatisk kliché (som meningslösa olyckor utan anledning och figurer som gråtande utbrister ”varför?!”)
Men dessa saker är, till skillnad från så ofta, inte här för att godtyckligt legitimera filmen som ”konst, så det så”. Allt som Hung gör här görs för att komplicera, snarare än fördunkla, tematiken. Det är lätt att säga att fattigdom och kriminalitet utgör en ond cirkel – för lätt, faktiskt, vilket också är anledningen till att berättelsen om cykelbudet som lockas in i gangsterlivet, vilket leder till tragedi, måste behandlas som mer än en kliché. Det gör Hung genom att pressa tillbaka all den testosteron och den psuedosexuella våldsvurm som genomsyrar amerikanska gangsterfilmer – detta är en film om grader i helvetet, där man lika gärna kan börja tortera folk till döds för pengar, för pengar är det enda som rent praktiskt håller en vid liv. Den längtan som ryms i människohjärtat, den mänsklighet som är kvar, suktar efter utvägar – i introverta tankar, i trötta cigaretter, i plastpåsar över huvudet… ju mer man begrundar det, desto djupare och mer komplext inser man att trådarna är virade.
Det är en intensiv, imponerande film också rent tekniskt. Begrunda en scen, till exempel, där någon slår till ett proppskåp som börjar poppa; ljudet böjar rytmiskt rimma med ljudet av smällare ute på gatan, vilka efterhand leder till en tragisk olycka. Själva klippningen är huvudpersonen i en sådan sekvens. Vackert och otäckt – sublimt, med andra ord; Cyclo är en film som gör allt den kan med sitt medium och den lyckas hitta det snåriga djupet i tankar och känslor vi ofta tror att vi förstå oss på som vore de självklarheter.