Trippelrecension – The Purge: Anarchy/Sex Tape/Hercules

The Purge: Anarchy

Regi: James DeMonaco

Ett gäng random människor försöker överleva i ett framtids-LA där laglöshet blivit lagligt under en natt. Valborg, släng dig i väggen!

 

Sex Tape

Regi: Jake Kasdan

Ett par spelar in när de har sex för att hotta upp sexlivet, varpå filen hamnar på villovägar och de måste få tillbaka en massa iPads de delat ut till vänner och släktingar. (Nej, jag försöker inte få det att låta ologiskt med flit).

 

 

Hercules – The Thracian Wars

Regi: Brett Ratner

Herkules är Herkules i Herkules-land; slåss mot ond kung genom diverse slag med frejdiga män och fager kvinna, bla bla.

 

*

”Vi gå genom en klyschig gränd, fallera,
Och klyschor är vi själva varje en, fallera”

 

Så i ett försök att hinna ikapp biosommaren har jag sett tre filmer som släpptes häromveckan och jag konstaterar, något deprimerat, att de har mycket gemensamt: De är alla lika dåliga, till att börja med, och de är det av nästan precis samma anledningar.

Det är tre filmer som ger oss bra argument till påståendet att vi bara blir dummare och mer historielösa för varje år som går – och definitivt är de bra argument för påståendet att unga filmskapare blir sämre och sämre på att göra film.

Det hade jag kunnat säga redan när jag såg The Purge, en otroligt lillgammal och kasta-dig-ut-ur-fönstret-irriterande pretentiös film om en nära framtid där USA styrs av ”The New Founding Fathers” (vilka det nu är) som infört lagen att landet varje år har en ”rensning” där ”brott” är ”lagligt” och där människor därför ”renas” för en natt så att brottsligheten sjunker till fem eller en procent, eller vad det var.

Så skulle det ju inte fungera i verkligheten förstås, men om det skulle vara satiriskt eller inte framgick inte – filmen spelade alla kort samtidigt, och var i slutändan ingenting annat än en idiotisk home-invasion-skräckfilm av standard B-filmssnitt.

Och där ettan handlade om en familj i ett hus är tvåan en klassiskt genomtänkt uppföljare: Den utspelar sig ute i staden (Los Angeles) och följer ett gäng karaktärer – de är alla extremt tomma replik-maskiner, precis som karaktärer i ett dåligt TV-spel – när de råkar hamna ute på gatorna mitt under självaste ”purgen”. Det blir spring-spring och pang-pang och ”Watch out!” och ”Follow me”.

Ur garderoben av klyschiga karaktärer har filmen hämtat två systrar, ett kärlekspar och en antihjälte i fronten; han är på väg någonstans men får dra med sig ekipaget. Han ska hämnas någon oförätt, bla bla, murr murr. Det är inte så noga, vi har sett det förr.

Systrarna har en pappa (John Beasley) som introducerats bara för att tas av daga. Det är inte gjort i syfte att chocka oss. Vi förväntas bry oss efter tio minuter, bara. Allt berättas för fort, för slarvigt; det är ändå inte karaktärer med personlighet, så vem bryr sig.

Sedan finns det ett kärlekspar vars bil förstås strejkar just när den inte ska. Inte nog med det, vi får ett till motorstopp lite senare i filmen! Just när det behövs, förstås. Vi vet att det förr eller senare kommer leda till ett något Hunger Games-rippat uppror för vi påminns då och då om att en anti-Purge-underground-ledare (Michael K. Williams) finns och att han håller diverse online-sändningar där han sprider budskapet om att ”The Purge is about money” och att myndigheterna vill utrota underklassen. Varje gång han kommer på tals är det som att alla karaktärer stannar upp allt de håller på med, och någon håller upp en skylt där det står: LEDTRÅD. En annan håller upp skylten: HAN KOMMER DYKA UPP I SLUTET. En tredje håller upp en tredje skylt: KLASS-SYMBOLIK WTF.

The Purge: Anarchy är en mer ambitiös film än sin föregångare – den har fler karaktärer, med mer på hjärtat, och den försöker absolut binda det hela till en”klass-symbolik”. Kanske satir också. På något. Karaktärer refererar ständigt till sin ”rätt” att få ”purga”; alla citerar samma sak: ”Given to me by the New Founding Fathers”. Sådär naturligt, som alla skulle säga. Men vänta, jag vet, det är hjärntvätt, right? Det står ju i versaler på den osynliga skylten de håller upp. Strunt samma om det inte fungerar. Det är ”coolt”.

Så, ja, James DeMonaco har skrivit manus och regisserat. DeMonaco skrev manus och regisserade ettan också. Så en dålig film har fått en ambitiös uppföljare. Gjord av samma kille. Så den är förstås precis lika dålig.

Regin är undermålig och intrigen tuffar på som en direkt-på-video-uppföljare till Aliens där karaktärer bara ska gå från A, B och C och under tiden skjuta lite annat folk. Usla dialoger och taffligt, animerat våld. Dåliga skådespelare som antingen beter sig helt kolugnt när de borde ha panik, eller skriker idiotiskt när de borde försöka ta det lugnt. Den är så förutsägbart B en B-film kan bli.

Manuset är återigen horribelt, och bygger på en märklig typ av amatörmässig hobbysociologi; så här, tycker DeMonaco, skulle vi allt bete oss om det här hände i verkligheten. Men ingenting som händer liknar överhuvudtaget något som händer i någon slags mänsklig verklighet. Det ser ut som en vanlig B-film. Det är en vanlig B-film. Ändå bär den på en självupptagen stolthet, som en odräglig tolvåring skrivit filmen; någon utan erfarenhet av vuxna människor eller förståelse för hur världen ser ut. Och vi ska vara pliktskyldigt imponerade.

DeMonaco behärskar inte sin egen mytologi alls. Klass betyder bara en fantasi om att några har pengar, är dekadenta och därför anordnar dödslekar. Uppror betyder bara att några karaktärer tar till vapen och skriker ”Fuck your money!” (En tolvåring, visst sa jag det? Exakt så). Karaktärerna, som DeMonaco vill att vi ska se oss själva i, är bara tomma, helt ointressanta figurer som finns till för manuset; vissa ska överleva, andra inte.

På vilket sätt lever de i en verklighet som vi ska relatera till? På vilket sätt är The Purge: Anarchy inte bara en skräpig explotation-film? Om DeMonaco tror att det kan se ut så här i verkligheten borde han gå och lägga sig. Om han inte gör det – Varför göra två filmer om det?

Han bryr sig kanske inte. The Purge, och dess uppföljare, är kanske definitionen av pretentiösa hipster-filmer. Använd något du inte förstår, men som du misstänker eventuellt kan vara intressant för någon annan (av någon anledning – varför vet ju inte du), och hoppas därefter på att alla ska impas.

Det är alltså en film gjord av någon som uppfattat hur en satirs språk låter; hur en allegoris språk ser ut; hur en ”cool film” ungefär ”känns”. Men innebörden, varför man skulle vilja göra en satir eller hur en sådan fungerar, existerar inte. Ingenting fungerar någonsin. James DeMonaco är en bluff. Och The Purge: Anarchy är i slutändan är inte mer än en ful, tråkig B-film. Om den kommit 1998 och haft Marc Dacascos i huvudrollen så, kanske, okej. Då visste man vart dumheter hörde hemma – direkt på video, och så dålig att man kan skratta åt den. Men här och nu, på bio idag? Uj, uj. Dumheten är vad som gjort revolt. Anarki, indeed.

 

Och det tar inte slut där!

Har man hört något om Sex Tape, med Cameron Diaz och Jason Segel, så är man förlåten att tro att det rör sig om en av årets sämsta filmer. Faktum är att den bara är slappt, dåligt gjord, lam och tråkig. Segel, med hjälp av kompisen Nicholas Stoller och några till ur det gamla Judd Apatow-gänget, har halvhjärtat skrivit om ett gammalt manus som legat och skräpat i direktörernas byrolådor sedan åtminstone 2011.

Sedan genombrottet med Den där Mary (1998) har Cameron Diaz aldrig varit den som tackat nej till en komedi om de nedre regionerna och det är i synnerhet beundransvärt av henne att fortsätta göra sex-komedier, medan hon i sitt liv tar gigantiska krafttag för att behålla en karriär efter fyrtio (vilket många kvinnor i Hollywood tragiskt nog inte kan).

Ofta får hon skit när hon inte är värd det – som i den relativt underskattade The Other Woman tidigare i år – men i Sex Tape står hon i centrum och det är lättare att se hennes talanger. Tyvärr i en mycket sämre film.

Jason Segel, som spelar hennes man i filmen, verkar däremot vara dålig med flit. I början av filmen snubblar han över sina egna repliker och börjar sjunga Karma Chameleon för sig själv, exakt som om någon nyss ropat ”Cut!”

Tanken är att de ska vara ett par som filmar när de har sex för att hotta upp sexlivet – sen kommer filmen på villovägar och de måste ta tillbaka alla de iPads de har delat ut till sina vänner. Varför har de gjort det? För att manuset kräver det. Vem delar ut iPads till sina vänner? Vem vet. Vem har ens råd med så många iPads? Vem skulle ens vilja ha så många iPads? Det är ju helt sjukt!

När filmen kommer igång går den käpprätt åt skogen och ni förstår säkert varför: Det är plågsamt lätt att se hur premissen inte fungerar. Ett realistiskt scenario vore att deras video hamnar på hundra Internet-servrar på en timme, varpå deras liv skulle vara förstörda. Men, nej, i den här filmen resulterar det bara i en tjo-och-tjim-komedi utan skratt där de går på en odyssé hos olika konstiga människor för att, undercover förstås, försöka få tillbaka sina iPads.

Filmen lider av en enorm klyfta mellan vår verklighet och filmens overklighet. Vi frågar oss alla självklara frågor åtminstone tjugo minuter innan karaktärerna. Man märker att Segel och Stoller försökt ”Stolle-fiera” intrigen genom att göra den sådär formlöst vaggandes hit och dit mellan olika dråpliga scenarion – vid ett tillfälle tar Diaz’ karaktär kokain och det blir det som ska vara roligt; sen blir Segels karaktär utpressad av en tioåring och det ska vara det roliga. Det här med sextejpet (som förresten är en mp4, inte ett ”tape”) hamnar aldrig i ett ordentligt fokus. Och när det gör det så vet vi att det ändå inte håller. Det är en film att tycka synd om, på sätt och vis.

Det finns förstås ett och annat fniss i filmen. Ellie Kemper och indie-darlingen Rob Corddry är småroliga som parets bästa vänner och den bästa scenen i filmen är när de alla möts och vi inte vet om de sett inspelningen eller inte. Rob Lowe har också en liten roll som hjälper. Han spelar en bisarr karaktär som inte förstår att han är bisarr – och Lowe på det humöret är obetalbar. Däromkring, när Segel och Diaz är i hans hus för att hitta hans iPad, finns också ett och annat Farrelly-liknande skämt som är kul. Som när Segel råkat knocka en schäfer medvetslös och långsamt säger till sin mobil:

”How. Do I do. CPR. On. Dog…?”

Varpå den svarar: I have four results for Starbucks.

Jag fastnar, hoppfullt, på de små stunderna av glädje i Sex Tape; Jack Black har också en, mer förutsägbar, cameo som porrkung vars syfte det verkar vara att namedroppa så många porrsajter som möjligt – har YouPorn och Redtube sponsrat filmen? Eller har ”Reality Kings, FacialMasters, SlutFinder, GrannySurprise, etc…” alla slängt varsin slant i kollekten, som att döma av Blacks oändliga namedroppande är ganska stor.

Jag fastnar också förstås på huvudpersonernas karisma. Den som egentligen finns där. I bättre filmer. Regissören Jake Kasdan regisserade till exempel Diaz och Segel i Bad Teacher (2011) som måste ha varit bättre.

Så inser jag plötsligt hur enkelt Sex Tape hade kunnat bli bra: Om den utspelat sig på 80-talet, och handlat om ett sextape på VHS som ett par delat ut i tron att det var en bootleg av någon populär film. Då hade filmen fungerat; Internet hade inte förstört premissen; avståndet i tid hade gjort det lättare för oss att ta tramset på allvar; en smart poäng om piratkopiering hade rentav kunnat finnas där.

Men Sex Tape är en fasansfullt monoton och misslyckad film som aldrig reparerar sin trasiga premiss. Liksom i The Purge-filmerna bygger filmen på situationer som inte är trovärdiga, eller sammanhängande, och alltså spelar det ingen roll vad den försöker bygga på de grunderna. Det blir istället bara en OMG-Epic Fail-film för noobs och tards.

 

Och så har vi den betydligt mindre spexiga filmen Hercules: The Thracian Wars – eller War of the Whatever, om man vill, där Dwayne Johnson har den självklara huvudrollen i en självklar intrig full av självklart halvbra CGI-action och självklar, halvbakt jäsande ”underhållning”.

Det vore lätt att påpeka hur mycket bättre den är än Renny Harlins absurt dåliga Legend of Hercules som kom tidigare i år, men den deprimerande sanningen är snarare hur lika varandra filmerna är. Denna Hercules är tekniskt sett bättre – men precis lika generisk och långtråkig.

Jag skrev trots allt om Harlin-filmen: ”Detta är en död film. Rutinmässig intill döden, färglöst klyschig från början till slut, fyrkantig som en låda”. Och Hercules – War of the Whatever är exakt likadan, i det avseendet.

Herregud vilken ointressant och fullständigt oinvolverande film detta är. En mer karaktärslös produkt får man leta efter (Harlin-filmen var åtminstone karaktäristiskt dålig). Man bryr sig bara inte. Även om man tror att man bryr sig så bryr man sig inte.

Finns det okej action-scener i 3D? Visst. Men man bryr sig inte.

Dwayne Johnson har ett sympatiskt ansikte på en lämpligt biffig kropp? Ja. Han fungerar. Man bryr sig inte.

Är regissören Brett Ratner (Rush Hour-filmerna) en ”bra popcorn-regissör?” Tja, definiera ”bra” i det sammanhanget så, och, men, well, man bryr sig fortfarande inte.

Finns det riktiga skådespelare som gör medvetet ostiga framträdanden? Visst. Vi har Rufus Sewell som en Braveheart-dropout och John Hurt som gurglande, korrupt kung. Och Rebecca Ferguson är med, hon är ju svensk. Lite kul. Men inget nytt under solen. Det går inte att bry sig.

Är det ”underhållande”? Tja, smaken är väl som baken. Man vet åtminstone exakt vad som kommer hända hela tiden. Det är därför omöjligt att faktiskt bry sig.

Har Herkules en snyfthistoria? Åh, vänta, har någon dödat hans fru och barn? Finns det sedvanliga flashbacks och en sedvanligt ond kung? Vi har sett det förut. Det går verkligen inte att bry sig; likgiltigheten är utmejslad till en fascinerande perfektion. Kungen spelas förresten av Joseph Fiennes – se förrförra stycket; vi får åtminstone tacka gudarna för att det inte är Ralph en gång till.

Finns det en slags skämtsam gimmick om att filmen utspelar sig i ett slags av-mytologiserat landskap där Herkules bara är en snubbe som lever på myten om att han är Zeus’ son? Okej, uppfattat. Sen då? Nähe. Det ger inte filmen något. Man bryr sig inte. Vänta, han är en superhjälte? Typ som Thor? Okej, haha, så originellt. Nej jag bryr mig fortfarande inte.

Är filmens intrig byggd på 1. Uppbyggnad. 2. Ett slag. 3. En förutsägbar twist. 4. Ett till slag. 5. En mollperiod innan sista slaget. 6. Det sista slaget. 7. Triumf?

NÄMEN WOW!

Det är så sömnframkallande generiskt att man långsamt kvävs och dör bakom sina trånga 3D-glasögon, i en biosalong vars fyra väggar kommer närmare och närmare.

Och än mer tragiskt att tänka sig att detta är det enda som går att sälja – Om någon gör ens en millimeter mer ovanlig story i Hollywood så är det som att det inte längre finns talang nog att genomföra den; medan Hercules är av en plågsam ”been there done that”-affär så är Purge och Sex Tape inget annat än pinsamma undantag som bekräftar regeln.

Och än värre är det förstås för oss som ska se dyngan. Ibland känns det som att vi blir inte bara fördummade utan avtrubbade. Som att vi accepterar det vi inte bryr oss om, som om vi skulle bry oss. Filmer som Hercules, så tungt marknadsförda, tjatar och tjatar på oss; de inkräktar så högljutt på våra personliga sfärer att de nästan tvingar oss till att försöka hitta positiva synvinklar. För att orka hålla sig kritisk skulle betyda för mycket dålig karma. Det är ju så enkelt, skönt, befriande att hitta på något mer positivt att säga. Man skulle slippa Sisyfos-bördan; för de här filmerna slutar ju inte produceras.

Men så kommer också popcornfilmer av kvalitet – filmer som Guardians of the Galaxy eller förra årets The Wolverine – som ger luft. De fixar fokuset igen, och hjälper en att hålla den kritiska facklan tänd. Istället för att falla ner i självförnekande ”åh men den här är väl ändå rätt skoj ändå” när man vet – man vet – att man aldrig kommer se den här filmen en gång till i resten av sitt liv.

För att man redan sett den förut, och igen och igen och igen. Tusen gånger. Det går inte att bry sig längre, och detta kan inte förnekas. Hercules är en sämre film än någon förtjänar att se. Detsamma gäller för The Purge: Anarchy och Sex Tape. Alla tre har premisser som inte fungerar; de två förstnämnda visar ambitioner gjorda utan talang, den sistnämnda är en talangfull uppvisning av första klassens tristess.

 

FREDRIK FYHR