Detta är första gången på ett halvår jag skriver i ”Fyhrs blogg”, en mer personlig blogg jag tänkte skriva i men av någon anledning aldrig kom till skott med. Hoppas det blir ändring på det!
Jag är ett ganska stort Eurovision-fan. Förmodligen skulle du säga att jag var på gränsen till besatt, beroende på vilken tid på året du skulle träffa mig. Ändå säger jag ”ganska stort”, för att det finns människor där ute som är helt galna i ESC – Det finns folk som reser från hela Europa till Sverige för att vara med i publiken till svenska Melodifestivalen.
Melodifestivalen är jag lite mindre intresserad av – Men ESC har jag gillat sedan jag var liten och de senaste fem åren har intresset maximerats av anledningar jag egentligen inte kan förklara. Om du tycker det här är en besvikelse att höra, eller om du överlag föraktar Eurovision, så har jag inget att säga till dig som jag inte redan sa för två år sedan när jag skrev den här texten, ett försvarstal som fortfarande är det enda ”försvar” jag har i mig.
I korthet kan jag citera mig själv och säga att jag älskar ESC för att det är ”en interaktiv, kollektiv, karneval-liknande kulturfest i realtid”. Det har inget med musik att göra, även om låtarna som är med då och då kan gränsa till det direkt kvalitativa. Jag älskar sättet man kan uttrycka ett budskap genom påkostat skräp (kulturellt sett) och kombinera just ett scenframträdande med just ett nummer och i direktsändning; en förhandstippad favorit kan stappla på finalkvällen och förlora rösterna och beroende på hur ödets vindar vänder kan finska pudelrockare i fula masker vinna alltihop. En ESC-sändning är värdelös att titta på i repris.
Direktsändningen är grejen. De timmar som showen pågår är unika. Du ser dem eller du ser dem inte. Men ser du dem inte på finalkvällen har du missat dem. På samma sätt har en låt bara tre minuter – där och då – på sig att existera. Oavsett hypen. Oavsett antalet genrep. Tre minuter på finalen hjälper eller stjälper och telefonrösterna kommer alltid vara oförutsägbara. Jag älskar också det faktumet att hela Europa tunar in och röstar, vissa säkert bara spontant, på grund av vad de ser framför ögonen för första gången. Tänk, kanske någon mamma i Leeds säger, de där söta pojkarna från Litauen som sjunger om att baka en kaka är så söta, jag ringer och röstar på dem. Helt utan att tänka på att bookiesar och självsäkra ESC-spekulanter världen över tappar hakan.
Via min förra, utrotningshotade blogg har jag har följt 2014 års Eurovision ända sedan ridån gick ner i Malmö för snart ett år sedan, vilket är mer nerlagd energi än jag någonsin lagt ner på ett ESC. Detta har gjorts i förhoppningen att jag tekniskt sett inte kommer kunna bry mig ännu mer nästa år. (Så viktigt kanske det inte är, och jag har tyckt att mitt intresse de senaste åren tagit upp lite för mycket tid).
Anyway. Jag skrev om ESC 2011 före och efter, om ESC 2012 året därpå och sedan tre texter inför ESC 2013.
Nu, utan further ado, tänker jag bara göra så att jag går igenom alla 37 bidragen alfabetiskt med kommentar, hur mycket jag gillar dem (1-5), och jag tror de kommer klara sig.
(OBS! I skrivande stund är det fem dagar kvar till final, och inget bidrag har ännu åkt ut i någon semifinal.)
ALBANIEN: Hersi Matmuja – One Night’s Anger. 2/5.
När Hersi vann i Albanien såg hon ut som om hon just kommit hem från jobbet. Då tyckte jag denna etno-ballad lät rätt grötig, men med tiden gillade jag den mer och tyckte den hade en skön flummig mysfaktor. Sen sabbade de allt genom att göra den på engelska – ett språk Hersi inte riktigt behärskar – och nu tycker jag det är kisspaus-varning. Hon har en schysst röst, och kan dock lyfta numret. Så länge hon inte får sitta i en sandlåda och grina som en barnunge som i den här videon. Första semifinalen; går nog inte vidare.
ARMENIEN: Aram MP3 – Not Alone. 2/5.
Bookiesarna, och ESC-communityt, har Armeniens Aram MP3 som favorit med brölballaden Not Alone, som jag hört några gånger men ändå inte fastnat för. Detta är ingen favorit på samma sätt som Emmelie de Forest och Loreen var det – dvs där man praktiskt taget visste att de skulle vinna på förhand – åtminstone hoppas jag inte det. Jag upplever inte alls detta som en vinnarlåt nämligen och jag ser inte heller varför den skulle vara ett sådant säkert bett. Det av följande orsaker.
1. Vi har ingen övertygande liveversion än. Seriöst allvarligt! Produktionen och videon här är ju fin och så, men det osar inte så lite Frankrike 2011 och Sognu som också var lite ovanlig, som också stod ensam på scen, som alla också trodde skulle vinna men som inte kom någonstans för när den korsikanske sångfågeln väl stod på scen hände inte så mycket och alla hade bara hört studioversionen innan. Därutöver är det ett jämnt ESC-år i år och skrällar lurar i buskarna.
2. Det är ingen riktig låt. Det är ett par mantran som vrålas med James Hetfield/Chris Cornell-komplex. Upprepar: Det är ingen riktig låt. Det är ingen riktig låt. Det är ing-en-riktig-låååt! Det är ing-en-riktig lååhåååhåååt, nooo!
3. Aram har redan väckt känslor när han uttalat sig homofobiskt om Conchida Wurst, många har uttryckt samma kritik som jag mot låten; Not Alone är dessutom en rocklåt och ovanligt allvarlig, inget som skriker ESC-vinst direkt. På vilket sätt skulle den här lite grådaskiga och deprimerande saken förena Europa till att ringa och rösta? Och på repen har Aram sett ut som något ur en Tim Burton-film. (Han kör fullkomligt över Andrius från förra året i grimas-EM).
AZERBAJDZJAN: Dilara Kazimova – Start A Fire. 3/5.
En klassisk, nästan lite för klassisk, Azerbajdzjan-ballad sjungen av klassisk sångdiva som låter classy vissa gånger jag hör den och trist andra gånger. Kräver många lyssningar, och i ett år av många ballader finns det en smärre risk att den kommer ramla ur tävlingen innan final. Men det är inget jag skulle tippa på, eftersom Azerbajdzjan är ESC-kungligheter. Första semin, kommer nog gå vidare.
Också: Denna tävlar i den inofficiella ”felhörningsengelska”-tävlingen då jag ohjälpligt, varje gång tycker det låter som hon sjunger ”May this slutty life start a fire”.
BELGIEN: Alex Hirsoux – Mother. 2/5
Älskade den automatiskt första gången jag hörde den – tröttnade därefter omedelbart på den. Mulliga män som Paul Potts-sjunger Bondballader om sina mödrar är naturligtvis omöjligt att helt ogilla. Första semin, tror den går vidare men chansar ändå för skojs skull på att den åker ut.
DANMARK: Basim – Cliche Love Song. 2/5
Ett bra tecken på att bookiesarna är ute och cyklar i år är att de så pass länge som de ändå gjorde hade denna i top 5. Värdlandet har nämligen en solklar rösta-ej-på-denna-vi-vill-inte-hålla-detta-en-gång-till-låt; en menlös dänga med en refräng som Mauro Scocco borde begära royalty-pengar för (försök att lyssna på den utan att börja sjunga på Varje gång jag ser dig är det som om allting stannar till).
ESTLAND: Tanja – Amazing. 3/5.
Estland skickar sång- och dansfågeln Tanja med Amazing. Jag har sett det ursprungliga vinnarframträdandet ett par gånger men inte kommit ifrån den lätt bisarra mängden ”kast med tunn blondin” som pågår i det. Tanja flyger och far som en ballong ett barn blåst upp och släppt taget om. Med studioversionen i öronen kan jag konstatera vad jag misstänkte – att låten faktiskt är helt okej, trots att den faller under ”samma-som-förra-vinnarlåten”-kategorin (den här gången är det både barfotadans och Loreen-oomph i receptet). Estland är ju något av ett lill-Sverige-land, så det är inte så oväntat att deras nummer håller rätt högt produktionsvärde. Är ingen superkandidat men tror den är en dark horse – förutsatt att numret blir bra tippar jag på att den går till final, tippar på en mellanposition.
FINLAND: Softengine – Something Better. 3/5
En annan dark horse. Känns som att oddsare verkligen missat potentialen som det här JC-rockbandet har på framförallt kids. Återigen, man får ha i beräkningarna att året är fullt av ballader och jag tror folk kommer hungra efter lite gammal hederlig oomph. Denna låt tror jag funkar tillräckligt bra för många. Den är rätt catchy dessutom, och artonåringarna har skrivit den själva så det är ju sött. Andra semin, den går vidare.
FRANKRIKE: Twin Twin – Moustache. 3/5
En helt odräglig produktion men klassiska ESC-hipsterismer och en tuggummirefräng som fastnar i evigheter.
GEORGIEN: The Shin & Mariko – Three Minutes to Earth. 4/5.
Underbart! Helt jäkla bäng! Vad är det här? Jag har ingen aning! Ligger längst ner på betting-sidorna. Andra semin, kommer inte gå vidare. Men jag älskar den utan ironi! Hippiebrud från 90-talet, joddlande gubbar, folkmusik, obegriplig text om rymdgubbar och Michael Jordan (eller menar de en annan Space Jam?). Väntar med spänning på scenframträdandet.
GREKLAND: Freaky Fortune feat. Riskykidd – Rise Up. 2/5.
Det här dansskräpet är bara inte min grej, men det kommer säkert gå vidare för världen är en ful plats. Andra semin.
IRLAND: Can-Linn feat Kasey Smith – Heartbeat. 3/5.
Det här är en sån där generisk men lagom bra poplåt som faktiskt hotar att samla ihop nog med poäng för att vinna hela tjottablänget ett jämnt år som det här. Dess framgångar kommer dock bero på scenframträdandet. Jag gillar den rimligt mycket i tre minuter, men den är extremt blasé i längden. Andra semin, går vidare.
ISLAND: Pollapönk – No Prejudices. 3/5.
Till ljudet av ångestvrålande protester från ESC-communityt vann ”pop-punkarna” Pollapönk i Islands Songvakeppnin-tävling med Enga fordóma – sedermera anglosaxifierad till No Prejudice: En konstig S Club 7-ripoff (!) och Pollapönk själva är medelålders män i Telletubbys-färgade adidas-jackor. Reaktionerna har varit skoningslöst vitsiga och man talar nu om att det är adjöss med Islands nioåriga streak av finalplaceringar (och karaktäristiska ballader, för den delen). Men själv har jag gillat denna från första stund. Humor, någon? Ingen?
ISRAEL: Mei Finegold – Same Heart. 3/5.
Det har gått kasst för de forna ESC-kungarna Isarel i flera år nu och många säger att denna rockdänga kommer ändra på det. Själv är jag skeptisk – Vidare går den, men frågan är vart den tar vägen sen. Jag gillar den ganska mycket, men den här typen av tvåspråkiga power-rocklåtar brukar inte gå hem i ESC. Om det gör det i år är jag glad, för det betyder att saker hänt sedan 2011, då Ungerns överjävliga rockdiva Kati Wolf kom bland de fem sista. Semifinal 2.
MONTENEGRO: Sergej Ćetković – Moj Svijet. 1/5.
Montenegro har hostat upp sitt bidrag och precis som jag förutspådde i höstas visar det sig att smörsångaren Sergej levererar årets obligatoriska kisspaus-ballad (förra året kom den från Cypern). Hoppas det inte kommer fler i år. Ska säga att jag gillar stråkarna i studioproduktionen lite grann, men detta är i sanning en vansinnigt tråkig låt.
Montenegro har aldrig kommit till final (med nummer som Rambo Amadeus ”Euro Neuro”) och det är högst tveksamt om de ska lyckas i år heller, även om det inte är helt uträknat förstås för vissa gillar sånt här. ”Moj Svijet” betyder ”Min värld” men jag tycker det låter som ”Mitt svett”.
Stjärnfall och mirakel skedde i den långa och komplicerade uttagningen Unser Song für Dänemark som jag tittade lite grann på – Den praktiskt taget helt okända wildcard-gruppen Elaiza vann i slutändan mot softrock-retrogänget Unheilig med Is It Right, ett mysigt, väldigt crowdpleasande litet folk-balkan-med-ska-takt-nummer. I ett ESC som ser ut att bli det jämnaste på länge tänkte jag att Elaiza skulle visa sig ha fler wildcard-kvalitéer i finalen men nu ser jag det inte så längre. Många hatar den här pårökta låten. Jag vet. Det känns väldigt Berlinskt. Jag tycker det finns en mysfaktor här, men förstår om andra inte gör det. Det fanns en tjej som spelade harpa på tyska uttagningen och hon hade jag mycket hellre sett vinna.
Ett svar på ”FB: Eurovision Song Contest 2014”