Pompeii

Regi: Paul W.S. Anderson

Dramatik mellan gladiator, rikemansdotter och ond romersk senator får ett abrupt slut när en stor jäkla vulkan får ett utbrott och dödar allt i sin omnejd.

Noll. Det är antalet överraskningar som finns i Pompeii. Inte en enda replik, inte en enda händelseutveckling – Varenda sekund av filmen är totalt förutsägbar. Absolut allt som händer i filmen är inte bara klyschor utan klyschor med långt utgånget bäst före-datum. Det är en film så plastig och fyrkantig att jag nästan måste gilla den lite grann för det.

Den kommer till oss från Paul W.S. Anderson, en regissör med många ruttna äpplen i sin korg. Om Michael Bay är McDonald’s så kan man säga att Anderson är Burger King och Pompeii är, trots sin konstant hållna mediokritet, en av hans bättre. Liksom i de flesta av hans filmer är den full av hastigt klippta actionscener där folk inte blöder även om de får halsarna avskurna (för att filmen inte ska vara barnförbjuden) och huvudrollen spelas av ett överflöd datoranimationer. Skådespelarna är valda för att de ser bra ut, deras eventuella talanger kommer i andra hand, och med ”bra” menar jag att de fungerar om man fotar dem som man fotar modeller i reklamfilmer. Mycket kamerasvepningar underifrån och mycket onaturliga poser.

Pompeii är en katastroffilm om staden med samma namn som gick ett dystert vulkaniskt öde till mötes kring år 60 e.Kr. Om man faktiskt sett de verkliga Pompeji-ruinerna, och även sett en affisch för den här filmen, kan man ana att de två inte har så mycket med varandra att göra.

Så är det. Det går inte att sälja leksaker på en katastroffilm om Pompeji så filmen är lika mycket en gladiator-actionrulle, som placerar en steroidpumpad hjälte som kallas ”Kelten” (Kit Harington) i gladiatorringen mot diverse fiender som förstås stupar en efter en när de är i samma ring som honom. När Milo, som han heter egentligen, kommer till Pompeji är det första han gör att charma in sig hos stadsherrens nobla unga dotter Cassia (Emily Browning) som förstås inte förväntas bli kär i en slav (och så vidare).

Strax därefter anländer ondskans tjänare från Rom. Den onda senatorn med det i svenska öron komiskt klingande namnet Corvus (Kiefer Sutherland) har planer på att göra hela Pompeii till sin egendom och tvinga Cassia att bli hans hustru. Och så vidare. (Och varför måste alltid sådana här skurkar ha just de där frisinnade kvinnorna som avskyr dem?). Naturligtvis visar det sig även att Corvus en gång i tiden dödade hela Milos familj.

Denna tunt formulerade såpa pågår under den tacksamt korta speltiden (filmen är en och fyrtiofem allt som allt) innan den där stora vulkanen ingen tänkt på får ett utbrott och det hela förvandlas till en katastroffilm av standard-måttet.

Faktum är att det där ordet – standard – hörs som en grundton i filmen från början till slut. All gladiator-action är habilt gjord och Kiefer Sutherland gör skurken tillräckligt vedervärdig för att man ska vilja se ”kelten” Milo överleva och ge honom den smörj skurken förtjänar – Man önskar även att den väna Cassia ska få till det med den hunkige Milo för hon verkar vara förvirrad över sina egna lustar. Att allt bara kommer att sluta med eld och lågor gör det också meningslöst på ett konstigt tillfredsställande sätt. Som om filmen själv vet om att ingenting som händer i den spelar roll. (Och jag ska erkänna att slutet bär på en kitschig skönhet jag inte kan förklara).

En sådan här film behöver bra skådespelare för att bli sebar och Pompeii fyller på med en fin birollsensemble – Adewale Akinnuoye-Agbaje är trevlig som Milos först-fiende-men-naturligtvis-bror-i-slutändan-kompanjon; Carrie Anne Moss och Jared Harris har några repliker som Cassias föräldrar och en svärdsvingande romersk lakej vid namn Proculus (Sasha Roiz) balanserar fint det irriterande patetiska och skurkaktigt slemmiga.

Så, som popcorn-underhållning är Pompeii sebar – nästan lite för sebar. Allt som sker i den sker enligt en formalia man sett i dussintals filmer av samma slag. Men det blir aldrig förargligt korkat, trots att det är syntetiskt. Aldrig outhärdligt tråkigt fastän det är totalt förutsägbart. Aldrig något som får en att vilja lämna salongen – som flertalet tidigare Anderson-filmer fått mig att vilja göra – trots att det förmodligen finns hundra bättre saker att göra en sommarkväll än att gå och se den här filmen.

Jag kan inte rekommendera filmen, för den är inte bra. Men den är ett underhållande tidsfördriv. Om jag säger att den är exakt vad du tror att den är så kan du inte bli besviken om du ser den. Du har redan sett den förut, på sätt och vis, i andra filmer. Ser du den nu så ser du den en gång till.

 

FREDRIK FYHR

 

*

POMPEII

Originaltitel, land: Pompeii, Kanada/Tyskland.
Urpremiär: 18 februari 2014 (Buenos Aires).
Svensk premiär: 25 april 2014.
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process och bildformat:  35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kit Harington, Emily Browning, Keifer Sutherland, Adewale Akinnuoye-Agbaje, Carrie-Anne Moss, Jared Harris, Jessica Lucas, Joe Pingue, Currie Graham, Dylan Schombing, Maxime Savaria, Ron Kennell, Sasha Roiz, Jean-Francois Lachapelle, Jean Frenette, Dalmar Abuzeid.
Regi: Paul W.S. Anderson.
Manus: Janet Scott Batchler, Lee Batchler, Michael Robert Johnson.
Producent: Paul W.S. Anderson, Jeremy Bolt, Don Carmody, Robert Kulzer, Martin Moszkowicz.
Foto: Glen MacPherson.
Musik: Clinton Shorter.
Klippning: Michele Conroy.
Scenografi: Paul D. Austerberry.
Kostym: Wendy Partridge.
Produktionsbolag: Constantin Film Productions, Don Carmody Productions, Impact Pictures.
Svensk distributör: Nordisk Film.