ââââââââââââââââââââââââââââââââââ
Lara Croft: Tomb Raider (2001)
Ska man nu, i semestertider, vara som folk och stĂ€nga av hjĂ€rnan inför nĂ„got slags bild- och ljudspektakel som bara Ă€r kul att titta pĂ„? Ăr det tanken? Exakt vad det hĂ€r med att ”stĂ€nga av hjĂ€rnan” och ”bara ha kul” betyder vill jag, naturligtvis, försöka bli klar över nĂ„got senare tillfĂ€lle… men om man nu ska göra det sĂ„ vĂ€ljer man vĂ€l film lite som man vĂ€ljer glass i kiosken. Kanske har mĂ„nga mĂ€nniskor stora pretentioner rörande vilken glass de föredrar för somliga popcornfilmer, sĂ€rskilt de som kom kring millennieskiftet, dras över en kam och kallas för skrĂ€p vare sig det rör sig om Nicolas Cage som snor bilar pĂ„ 60 sekunder eller Angelina Jolie som cosplayar Lara Croft.
Nu ska vi vara klara över att sommaren 2001 inte var nĂ„gon höjdare för popcornfilmen. Jag medger detta. Det godaste omdömet man kan lĂ€mna om den Ă€r att den var bĂ€ttre Ă€n sommaren Ă„r 2000, men det Ă€r ett grĂ€nsfall att kalla det för beröm. Men utifrĂ„n denna bleka skara titlar sĂ„ Ă€r nog Lara Croft: Tomb Raider förmodligen min favoritglass. Man kan inte jĂ€mföra allt pĂ„ samma skala – sĂ„klart Ă€r Moulin Rouge mycket bĂ€ttre och Ă€ven om nyhetens behag sedan lĂ€nge falnat frĂ„n Shrek sĂ„ Ă€r den sĂ„klart precis samma vĂ€lgjorda berĂ€ttelse dĂ„ som nu – men lĂ„t sĂ€ga att vi nöjer vi oss med blockbusters med stort b, snabba kalorier, se och glöm. Lara Croft trĂ€ffar den perfekta njutningspunkten, vad mig betrĂ€ffar, för mental rensning i den kommersiella extasens namn.
Det Ă€r en genomgripande tom film, men Ă€ndĂ„ har den en slags pseudonĂ€rvaro som gör att man hela tiden tror att man faktiskt tittar pĂ„ nĂ„gonting. Egentligen har filmen ingen handling – liksom i en Paul W.S Anderson-film droppas exposition ner dĂ„ och dĂ„, genom en och annan scen dĂ€r folk förklarar nĂ„got, eller upptĂ€cker en och annan ”ledtrĂ„d”… starkt ord, visserligen. LĂ„t sĂ€ga att de upptĂ€cker en continue, och denna continue leder till montage eller actionscener, allt högst adekvat anpassat efter TV-spelen filmen kapitaliserar. Kanske det Ă€r TV-spelens popcorn-kvalitet, sĂ€ttet ”Tomb Raider” flörtade med Indiana Jones och andra gamla Ă€ventyrsmatinĂ©er, som gör att filmen kĂ€nns lite mer vaken och relevant Ă€n Andersons barbari. Kanske det Ă€r bara en irrationell frĂ„ga om smak frĂ„n min sida. Men Lara Croft pĂ„minner en Ă€ndĂ„ om hur det kĂ€nns att gĂ„ pĂ„ bio. Det Ă€r en sjĂ€lvkommenterande kapitalestetik, ja, och man Ă„terfann den kring 2001 i TV-reklamer och musikvideor. Scener följer varandra i Lara Croft med en sĂ„dan gigantisk godtycklighet – i en scen Ă€r vĂ„r hjĂ€ltinna i en stor bassĂ€ng och klĂ€ttrar i nĂ„got kosmiskt kugghjul, i nĂ€sta stund Ă„ker hon vargslĂ€de genom en isgrotta – att det inte Ă€r tal om nĂ„gon fysisk verklighet alls.
Men sĂ„ Ă€r vĂ€l dĂ„Â Lara Croft en av de sista MTV-filmerna, en av de sista reklam-auteurverken (i regi av Simon West, i Olympen evigt ihĂ„gkommen för Con Air). Det Ă€r en Rice Krispies-film; snap, crackle & pop, allt designat för att tjĂ€na pengar och slösa din tid pĂ„ distraktioner. Kanske jag hade avskytt filmen om jag varit fullvuxen och hĂ€rdad Ă„r 2001. Men nĂ€r allt Ă€r sagt och gjort finns inte 2001 Ă„rs Hollywood kvar lĂ€ngre. Det betyder att den hĂ€r filmen nu Ă€r en del av historien som vilken annan gammal dammig rulle som helst. Att se Lara Croft: Tomb Raider Àr ocksĂ„, det ska jag be om att fĂ„ garantera, lika kravlöst som att se nĂ„gon gammal WeissmullermatinĂ©. Och liksom Weissmuller Ă€r Angelina Jolie perfekt overklig-men-oavvislig i rollen som larger than life-hjĂ€lte. Faktiskt Ă€r jag inte sĂ€ker pĂ„ att Angelina Jolie ens var en riktig person kring den hĂ€r tiden. Ăr det verkligen helt omöjligt att hon var skapad i ett laboratorium? Eller att hon bara var nĂ„got slags mĂ€nniskotroget hologram? Ingen HollywoodstjĂ€rna har nĂ„gonsin varit sĂ„ uncanney valley bara i sig sjĂ€lv. Att hon spelade Lara Croft ansĂ„gs vara en no brainer men hon hade faktiskt funkat som Sonic the Hedgehog ocksĂ„.
Och. OcksĂ„. PĂ„ tal om gamla filmhjĂ€ltar. Lara Croft: Tomb Raider Ă€r, det kan ej förnekas, en av de sista popcornfilmerna för den analoga eran. SĂ€ga vad man vill, detta Ă€r inte ”content” som ”capturats” i ettor och nollor. Det Ă€r en film som gjorts genom film; film, Super 35, som tagits upp av en filmkamera; film som blivit till och film som projicerats via en projektor. Man sĂ„g den hĂ€r filmen pĂ„ en duk dĂ€r svarta skuggor flimrande mot vita konturer, vilket skapade ett benvitt skimmer, över svĂ€rtor och fĂ€rger som hade en helt egen, djup och intensiv textur. Man tog allt för givet för 20 Ă„r sedan. Nu finns det, som alltid nĂ€r tiden gĂ„r, magi mellan raderna ocksĂ„ i det som förr kallades skrĂ€p. Det kan krĂ€vas att du plockar upp en gammal DVD, dĂ€r 35mm-mastern fortfarande tillvaratagits, för att verkligen avnjuta det. 4K Ultra HD OSV Ă€r bakĂ„tstrĂ€vande.
FREDRIK FYHR
