—————————————————————————————————–
Cherry (2021)
Cherry Ă€r byggd pĂ„ en verklig berĂ€ttelse, den handlar alltsĂ„ om en person som finns i verkligheten. ĂndĂ„ kĂ€nns det pĂ„fallande mycket som om ett datorprogram gjort filmen. Vad hĂ€nder nĂ€r man plockar bort den mĂ€nskliga nĂ€rvaron i en kreativ process? Kanske att man fĂ„r en film som Cherry. Till och med titeln Ă€r, sĂ„vitt jag kan förstĂ„, slumpmĂ€ssig. Ett av flera ord som förekommer i filmen, kanske utvald utifrĂ„n en kalkyl som visat pĂ„ ett ord nĂ€mnt med lagom frekvens och med lĂ€mpliga associationskedjor. Kriget i Afghanistan. PTSD. Det Ă€r andra ord som plingar i statistiken. Vad de sedan innebĂ€r i nĂ„gon djupare mening Ă€r inte sĂ„ noga. De Ă€r, för att parafrasera Bill Hicks, en bra dollar.
Godtyckligheten Ă€r vad som gör det irrelevant, för att inte sĂ€ga oidentifierbart, att Cherry Ă€r byggd pĂ„ nĂ„gon slags verklig upplevelse. Det blir sĂ„klart inte bĂ€ttre av att berĂ€ttelsen Ă€r tung av klichĂ©er och konventioner; den handlar om en kille (Tom Holland) som blir kĂ€r i en tjej, sedan gĂ„r med i armĂ©n och tjĂ€nstgör i Afghanistan, kommer hem och börjar knarka, vilket till sist gör honom till desperat bankrĂ„nare. Den pĂ„minner alltsĂ„ om nĂ„gon film frĂ„n 2010 eller sĂ„, nĂ€r The Hurt Locker vann Oscar för bĂ€sta film. Men det dĂ€r Ă€r sĂ„klart bara en frĂ„ga om trender, det som gör att filmen kĂ€nns lite dammig; sĂ€g det till de som dött och fortsĂ€tter dö i Afghanistan. Det hela (pseudopsykologiska krigsfilmer med 9/11- och Mellanösternmotiv) Ă€r Ă€ndĂ„ bara tal om en ganska falsk aura av angelĂ€genhet. De underliggande ideologiska stommen gĂ„r tillbaka till, sĂ€g, Den stora paraden (1925), den gamla stumfilmen som dĂ„ om inte förr cementerade en viss typ av romantisk krigsfilm, dĂ€r hjĂ€lten kĂ€mpar för sitt land, med eller utan skador, men vinner kĂ€rleken, och hoppet om en trygg och fin hegemonisk framtid. I den hĂ€r filmen heter hon Emily och spelas av Ciara Bravo. Hon pĂ„minde mig om att det inte var sĂ„ lĂ€ngesedan dĂ„ alla kvinnliga karaktĂ€rer i filmer handlade om det hĂ€r â att lida för, med eller pĂ„ grund av den manliga huvudpersonen, och i övrigt sakna agens; bra lĂ€nge Ă€r Cherry en dyster historia för dem bĂ„da, men den amerikanska krigsapparaten kritiseras inte hur som helst; det Ă€r dĂ€rför i princip alla amerikanska krigsfilmer, med pistolen mot huvudet, mĂ„ste klĂ€mma fram nĂ„got form av lyckligt slut Ă€ndĂ„.
Det Àr svÄrt att bli klok pÄ vad Cherry Àr ute efter eller varför. Den Àr regisserad av bröderna Anthony och Joe Russo, som Àr kÀnda för att ha regisserat Disneys lukrativa Avengers-kampanjer. Boken filmen bygger pÄ var en bestseller och de budade tydligen ut James Franco, som velat göra film av det hÀr ocksÄ. Green Goblin var inte grön nog, tydligen. Var det nÄgon som hade nÄgot pÄ hjÀrtat, undrar jag?
Det Àr ironiskt, snarare, att Russobröderna försöker sig pÄ ett drama och resultatet blir en film som Àr precis lika kommersiell och menlös som en till berg- och dalbanefilm i mÀngden. Cherry tycks vara gjord enbart pÄ grund av plikten som följer nÀr nÄgon pÄ kontoret Ätar sig ett uppdrag att genomföra. Uppdraget har Ätagits eftersom boken var tvungen att plockas upp, dÄ den sÄlt bra. Det hela handlar om spelets regler, inget mer.
Hur man sedan gjort filmen? Jo, man har högst konsekvent Ă„kt till filmestetikens Rusta och spenderat bolagets pengar. Vi har tio kilo slow motion ĂĄ la Scorsese, en stor byggsats De Palma med split screen och fĂ„gelperspektiv, en stor spikhylla Spielberg sĂ„klart och ett par hinkar John Hughes-smet. Tanken Ă€r att de hĂ€r olika estetikerna ska göra jobbet. Det Ă€r en slags estetisk materialism som ligger över hela filmen; i stĂ€llet för att sjĂ€lva utforska vad som fĂ„r berĂ€ttelsen att leva har man slĂ€ngt en massa pengar pĂ„ projektet. Varför, undrar jag, berĂ€ttas första delen av filmen som ett skĂ€mt och andra delen inte? I början tittar huvudpersonen in i vĂ„ra ögon och kommenterar det som pĂ„gĂ„r; banker heter saker som The Bank och pĂ„ namnbrickor stĂ„r det âWhomeverâ. Men mot slutet, nĂ€r hans liv blivit ett knarkhelvete och han sjĂ€lv övergĂ„tt till att rĂ„na banker, har vi minsann slut pĂ„ roliga idĂ©er. Tom Hollands berĂ€ttarröst kommenterar innehĂ„llet som om han har ett Maffiabröder-facit i hand, men exakt vad Ă€r det som Ă€r sĂ„ himla ironiskt? Vad Ă€r det han lĂ€r sig under resans gĂ„ng? Vad fattar han i slutet som han ser tillbaka pĂ„ med sĂ„dan lakonisk blick? Inte mycket; detta verkar inte vara en figur som tĂ€nkt mer Ă€n nĂ€san rĂ€cker och sĂ„vitt vi kan se slutar han och börjar pĂ„ ungefĂ€r samma plats.
Det ska nog inte vara sÄ egentligen, men Russobröderna har gjort filmen med en massa metoder och helt utan tes. De har gjort detta eftersom de anser att en film inte behöver en tes. SÄ lÀnge en film bara Àr en titel, en vara att sÀlja, behöver de inte ha nÄgra större poÀnger utan en snygg form rÀcker. Först sÀljer de ditt, nu sÀljer de datt. Genren Àr uppenbarligen irrelevant.
DĂ„ och dĂ„ glider filmen in i smĂ„ separata fickor av slumpmĂ€ssig fokus; skjuter man pĂ„ allt som rör sig trĂ€ffar man ju emellanĂ„t nĂ„got. Tom Holland mĂ„ vara förutsĂ€gbart val i huvudrollen â jo, han gör vad hundratals andra gjort innan honom, genom att försöka sig pĂ„ en anti-typecast som karriĂ€rsstrategi â men han hĂ„ller ihop huvudpersonen sĂ„ att han Ă„tminstone fĂ„r nĂ„gon emotionell kĂ€rna medan filmen pĂ„gĂ„r. NĂ€r vi gĂ„r frĂ„n 2002 till 2003 till 2004 till 2005 sĂ„ kĂ€nns varje Ă„r specifikt och mot slutet finns en sĂ€rskilt fascinerande stund dĂ„ fjorton Ă„r passerar i ett montage; en helt annan berĂ€ttelse ryms i dessa fĂ„ minuter, förmodligen tack vare empatin som Holland naturligen utstrĂ„lar. HĂ€r kan man, om man vill, fylla ut de luckor som filmen lĂ€mnar öppna. Men eftersom filmen inte ger sken av att veta alls vad den vill ha sagt, eller hur, sĂ„ Ă€r det svĂ„rt att inte betrakta det som en ren slump. Tur dĂ„ att film ofta Ă€r mĂ€ktigare Ă€n de som filmar den, och inte bara Ă€r pengar inte allt, ofta Ă€r det inte mycket alls.
FREDRIK FYHR