<- Del 1.
Film Àr som bekant ett visuellt medium. En roman Àr i jÀmförelse mycket mer konkret. En författare kan mÄla med ord, anvÀnda opÄlitliga berÀttare och slira runt i villospÄr, men lÀsaren har alltid sista ordet. Vi som lÀser boken mÄste döma över informationen vi fÄr pÄ och mellan raderna. Vi har, hur mycket författaren Àn stretar och sprattlar, kontrollen. Om en författare Àr för lekfull med sina formuleringar gÄr det över till oavsiktlig poesi. En roman existerar inte utan syntax.
En film kan vi dÀremot förlora oss i. Man kan, sÄ att sÀga, bli galen i och pÄ (kanske av?) en film.
Shutter Island Àr ett utmĂ€rkt exempel. Dennis Lehanes roman (”Patient 67” pĂ„ svenska) Ă€r berĂ€ttad ur ett perspektiv dĂ€r Teddys verkliga identitet Ă€r klargjord frĂ„n början, bara hemlighĂ„llen frĂ„n lĂ€saren. Liksom i alla mysterieberĂ€ttelser handlar mycket om att lĂ€saren ska fĂ„ chans att klura ut mysteriet. DĂ„ mĂ„ste det ocksĂ„ finnas en lösning pĂ„ gĂ„tan i slutet. Lehane kan skapa villospĂ„r och rökridĂ„er men han kan omöjligen försĂ€tta lĂ€saren i galenskap sjĂ€lv. Han kan omöjligen nĂ„ en punkt dĂ€r vi inte Ă€r sĂ€kra pĂ„ vad som egentligen hĂ€nde. NĂ€r förklaringen kommer mĂ„ste det vara, just, en förklaring. Ord betyder ju vad de betyder.
Bilder kan vi dĂ€remot tolka mycket friare. De bĂ€r inte nĂ„gon sjĂ€lvklar sanning eller betydelse. Vem som Ă€n filmatiserat Lehanes bok, eller vilken annan thriller som helst, hade behövt stĂ„ inför detta faktum. Bilder och ljud kan inte fĂ„nga eller hĂ„lla nere verkligheten pĂ„ samma sĂ€tt som berĂ€ttande ord kan. Varje Ă„skĂ„dare tolkar varje sekund pĂ„ sitt eget sĂ€tt. En Ă„skĂ„dare kan hitta diskrepanser som en annan inte tĂ€nkt pĂ„. Det Ă€r ocksĂ„ upp till var och en att dra slutsatser. Humphrey Bogarts trenchcoat blir torr pĂ„ en sekund i Casablanca… sĂ„ allt kanske bara var en dröm!
Vi kan nog diskutera lÀnge om diskrepanserna i Shutter Island Àr medvetet placerade eller inte. Eller om det spelar roll. Men ju fler gÄnger man ser filmen, desto tydligare blir det att Scorsese aldrig helt, av vilken anledning det nu Àr, knyter ihop sÀcken.
Det enda vi sĂ€kert vet Ă€r att Teddy inte Ă€r frisk. Oavsett hur man tolkar berĂ€ttelsen. Ăr han inte galen frĂ„n början sĂ„ blir han det, praktiskt taget, till slut.
Sanningen vi fÄr i slutet verkar övertygande. Doktor Cawley (Kingsley) förklarar för Teddy att han egentligen Àr den fd polisen Andrew Laeddis, som hade ihjÀl sin fru efter att hon dödat deras barn. Cawley verkar inte vara en ond person. Han Àr ocksÄ en auktoritetsfigur som man dÀrför kanske tenderar att omedvetet lita pÄ. Det vore ocksÄ hemskt skönt om det han sa var sant. Om Teddy bara var galen sÄ spelar ju allt mindre roll. Det liksom sveper bordet rent.
Men vad Àr det som saknas hÀr?
Jag skulle sÀga nÄgon form av bekrÀftande epilog.
I Doktor Caligari, till exempel, vaknar vi upp ur ett slags rus i slutet. Det framgĂ„r för Ă„skĂ„daren att det som pĂ„gĂ„tt varit huvudpersonens fantasier. I SjĂ€tte sinnet (1999) fĂ„r vi mot slutet ett montage som ger oss scener vi redan sett, men förklarar vad vi egentligen sĂ„g. Men vi fĂ„r aldrig nĂ„gon scen som bekrĂ€ftar att Leonardo DiCaprios rollfigur verkligen ”vaknar upp”. Han Ă€r nĂ€mligen fortfarande i lĂ€karnas makt. Han, och vi, mĂ„ste utgĂ„ frĂ„n att det de sĂ€ger stĂ€mmer.
Vi lĂ€r oss att lĂ€karna, vakterna och andra patienter spelat ett rollspel med Laeddis/Teddy. Twisten hĂ€r Ă€r alltsĂ„ inte bara ”huvudpersonen Ă€r galen” utan Ă€ven den mer sĂ€llsynta ”allt var bara en hoax”. Twisten i Shutter Island Ă€r alltsĂ„ ocksĂ„ beslĂ€ktad med den i en film som David Finchers The Game (1997). Men fortfarande bekrĂ€ftas inte denna ”hoax”. Det hade inte varit svĂ„rt för Scorsese att ge oss en scen utan DiCaprio, en dĂ€r Cawley och Sheehan och de andra gĂ„r i en korridor och diskuterar vad som hĂ€nt. NĂ„got som bekrĂ€ftar att det de sĂ€ger till Teddy verkligen Ă€r sant.
Vi fÄr en sÄdan scen, visserligen. Men den Àr fortfarande berÀttad ur Teddys perspektiv. Doktorerna Cawley och Naehring, samt vakten McPherson, pratar om det som sker. Men vi hör inte vad de sÀger.
NÄgon som kan lÀsa lÀppar?
De flesta som ser filmen en gÄng, eller till och med tre, utgÄr frÄn att lÀkarna talar sanning. Lustigt nog, med tanke pÄ att den hÀr scenen verkligen skriker Ät oss att vi inte har en aning om vad som faktiskt hÀnt, eller vad lÀkarnas verkliga avsikter varit.
Vi kan ocksĂ„ notera att allting som skett har skett precis som ”Rachel Solando” (Patricia Clarkson) sagt att det skulle ske. ”De kommer övertyga dig om att du Ă€r galen” konstaterar hon, i den dĂ€r scenen i grottan som vi senare övertygats om aldrig skedde. Hon nĂ€mner ocksĂ„ detaljer Teddy inte kan veta om, inte minst den groteska biten om hur lobotomi genomförs via ishacka i ögat.
Och vad serveras pÄ ett silverfat pÄ slutet om inte detta lÀskiga vapen. Om Rachel bara var Teddys fantasi, hur visste hon om ishackan? Det kan finnas förklaringar, men filmen föreslÄr inga.
Den briljanta skruven hÀr Àr att vi mÄste acceptera att vi inte vet sanningen. Att lÀkarna, vad de Àn har för avsikter, vinner. Teddy, och vi, mÄste överlÀmna oss till deras nÄd eller onÄd. Vi blir till sist patienterna. Vi lyckas inte fly Shutter Island.
PÄ grund av detta kan vi egentligen förestÀlla oss alla olika typer av alternativa verkligheter bakom den vi fÄr. Kanske Teddy alltid var en patient pÄ ön, men kanske han inte var Laeddis utan nÄgon annan. Kanske ön verkligen Àr ett förtÀckt militÀrlaboratorium, med eller utan nÄgon mystisk dam i nÄgon osannolik grotta. Kanske Teddy inte hade nÄgra barn, utan bara traumatiska minnen frÄn kriget. Kanske han hade en hustru, kanske inte. Kanske allt bara var en dröm. Kanske filmen utspelar sig i en stor igloo pÄ Mars. Kanske Ben Kingsley Àr en utomjording. Kanske Leo egentligen Àr Blixt Gordon och Max von Sydow egentligen spelar Kejsar Ming igen. Vem vet.
En gemensam nÀmnare för de flesta historier Àr emellertid att Teddy, om han verkligen Àr den oskyldige hjÀlten, blir störd av cigaretterna han fÄr av Chuck. Filmens första plot point Àr, trots allt, att Teddys cigaretter Àr borta. Det fÄr ingen förklaring. Chuck ger honom sina cigaretter och ser pÄ honom:
Thelma Schoonmaker klipper pÄ hundradelen hÀr. Det flimrar förbi blixtsnabbt. Men det Àr dÀr.
Resten kan vi som sagt tolka hur vi vill, men jag tÀnkte hÀr poÀngtera filmens rumsliga snurrigheter, med sÀrskilt fokus pÄ fyrtornet. Eller fyrtornen. Som alltsÄ, i Teddys fantasi, Àr ett laboratorium dÀr man experimenterar i folks huvuden. Fram tills slutet, dÄ, nÀr det visar sig vara tomt pÄ nÄgot annat Àn en Ben Kingsley, en svart tavla och en militÀrradio. Inte heller Àr fyrtornet nÄgon form av avloppsstation, som McPherson pÄstÄr.
Scenen med fyrtornet föregÄs av en dialogscen som Àr typisk för de i Shutter Island. Allt Àr helt upp och ner. Vi ser hÀr hur McPherson pratar med Teddy och Chuck men i bild ser vi bara Terry, pÄ vÀg förbi en avsats och en smal stengÄng.
I nÀsta klipp stÄr Teddy lÀngre fram medan de tar sig förbi avsatsen, men hans positionering kÀnns onaturlig i jÀmförelse med förra bilden, som om han stÄr mitt ute i luften.
Och i nÀsta bild verkar de stÄ nÄgon helt annanstans, trots att samma kontinuerliga dialog pÄgÄr.
Kameran glider ner till en mediumshot och McPherson gör ett gammal hederligt stumfilmspek.
Kameran glider över till den hÀr vyn.
Och plötsligt stÄr de pÄ randen av en klippavsats, förmodat den som syntes i förra bilden.
McPherson konstaterar att det Ă€r dags att kolla âandra sidanâ, vilket inte sĂ€ger oss ett dyft under omstĂ€ndigheterna.
HÀr klipper vi för första gÄngen till fyrtornet.
Leo gör ett till stumfilmspek sÄ vi ska förstÄ att han ser samma sak som vi.
Han mÄste det, eftersom principen hÀr Àr pÄ shot-reverse-shot-nivÄ. Redan hÀr kan man tycka att behandlingen av fyrtornet Àr suspekt. Scorsese bekrÀftar inget avstÄnd mellan fyrtornet och karaktÀrerna, eller att de överhuvudtaget har nÄgot med varandra att göra. Varför inte visa karaktÀrerna och fyrtornet i samma bild?
NĂ€r vi Ă„terkommer till fyrtornet senare verkar det vara praktiskt taget ett helt annat torn. Tidvattnet – tydligen – gör sĂ„ att det senare i filmen omringas av vatten. Men det kan vi omöjligen förstĂ„ hĂ€r. Det hĂ€r fyrtornet stĂ„r nĂ„gon form av kulle, Ă€r avspĂ€rrat och vaktas av bevĂ€pnade vakter; eftersom vi inte ser nĂ„gon relation till de andra bilderna fĂ„r vi en kĂ€nsla av att det existerar i en vĂ€rld för sig. KaraktĂ€rerna tittar markant uppĂ„t i bild vilket ocksĂ„ talar för att fyrtornet Ă€r placerat pĂ„ en höjd. Teddy kallar det till och med för ett âtowerâ, varpĂ„ MacPherson mĂ„ste förtydliga att det Ă€r âan old lighthouseâ.
NÀsta gÄng vi ser fyrtornet Àr Scorsese noga med att att begrÀnsa vÄr sikt.
Teddy tar sig nÀrmare fyrtornet.
Och en POV-tagning avslöjar att fyrtornet Àr omringat av vatten.
Skillnaden mot första gÄngen vi sÄg fyrtornet Àr pÄtaglig. Det verkar inte lÀngre finnas nÄgra stÀngsel som sluttar nedÄt. NÄgra vakter syns heller inte till.
Teddys reaktion Àr konstigt nog överraskning, trots att han sjÀlv sett fyrtornet och borde vara klar över att det inte gÄr att komma Ät. HÀr, kanske mer Àn nÄgon annanstans i filmen, kÀnns Teddy beslÀktad med Jack i The Shining, en karaktÀr som Ä ena sidan ser ett ruttet zombielik i rum 237 och som Ä andra sidan kanske faktiskt inte sÄg nÄgot alls.
Vi kan notera att Teddy Ă„tervĂ€nder samma vĂ€g han kom ifrĂ„n och noterar att tidvattnet var uppe. Ăr det förklaringen eller bara nĂ„got han intalar sig sjĂ€lv? Jag Ă€r ingen expert, men kan man bygga strömförsedda stĂ€ngsel som försvinner under vattenytan lite dĂ„ och dĂ„?
Fyrtornet Àr inte heller det enda pÄ ön som sitter löst i gÀngorna.
Vi kan se militÀrfortet lÀngst till höger, tidigt i filmen, nÀr vi anlÀnder till ön.
Senare i filmen finns det en scen bland lĂ€karna, dĂ€r Cawley oroar sig för att stormen ska orsaka en översvĂ€mning som kan drĂ€nka fĂ„ngarna pĂ„ avdelning C. Nehring kommenterar: ”That would take a lot of flooding.”
Indeed! Talar vi om vÄgor, tidvatten eller syndafloden?
LÄt oss stanna kvar vid den hÀr tidiga helbilden pÄ ön. Den borde vara till hjÀlp för oss. HÀr ser vi ÀndÄ en överblick pÄ ön. Genom att studera den hÀr bilden borde vi kunna fÄ en kÀnsla av platsen vi Àr pÄ. Men den hÀr tagningen signalerar tvÀrtom, Àven pÄ vÀldigt subtila sÀtt, att allt inte stÄr rÀtt till.
Till att börja med kan vi nĂ€mna tagningens rent tekniska trick pĂ„ vĂ„r blick. Vi tycker oss ha en solid ömassa framför ögonen men medan bilden rör sig ser vi att den frĂ€mre delen av âönâ rör sig medan den bakre delen inte hĂ€nger med. Det finns ett mellanrum mellan dessa tvĂ„ ömassor. Effekten Ă€r som den i en popup-bok eller, om man vill, en 3D-film. Scorsese leker med perspektiv och avstĂ„nd. Det kĂ€nns som att öns sjĂ€lva massa glider isĂ€r, som om ett kort avstĂ„nd nĂ€r som helst kan förvandlas till ett lĂ„ngt.
Inte för inte, heller. HÀr kan vi se avdelning A, den röda tegelbyggnaden men den markerade skorstenen. Vi kan se att den ligger en bra bit frÄn avdelning C, lÀngst till höger.
Men nÀr vi anlÀnder till anstalterna sÄ ligger alla byggnader pÄ samma stÀlle.
SÄ⊠vad Àr det för Twilight Zone vi Àr i egentligen?
Och, Äterigen, vart ligger fyrtornet i förhÄllande till detta?
Det hela pÄminner en hel del om inledningen pÄ The Shining, som ger oss en helikopteröversikt pÄ ett Overlookhotell utan nÄgon hÀcklabyrint.
NÀr Teddy ser fyrtornet mot slutet av filmen ser han det frÄn A-huset. Detta Àr första gÄngen vi fÄr se fyrtornet i relation till nÄgon annan plats pÄ ön. à terigen kan vi se att placeringen Àr helt obegriplig om man jÀmför med helbilden vi började med.
Teddy kastar sig i vattnet och simmar till fyrtornet, vilket han av nÄgon anledning inte kunde göra förra gÄngen.
PĂ„ andra sidan verkar fyrtornet emellertid vara omringat av mycket mer land.
Teddy tar sig upp till toppen av fyrtornet, inspekterar alla rum och finner dem tomma. Inga experiment pÄgÄr, men inte heller nÄgot avloppsarbete.
I Cawleys rum gÄr Teddy ut och bekrÀftar att vi Àr vÀldigt högt upp.
Fast om man tittar ut genom fönstret ser det ÀndÄ ut som att de Àr relativt nÀra mark; det finns till och med spÄr av vÄgskum pÄ fönstren, trots att tidvattnet stÄr som högst och vi inte Àr nÀra land. Om vi nu inte Àr det.
Filmen slutar med den hÀr tagningen pÄ det hÀr fyrtornet, och det Àr vÀldigt svÄrt att sÀga nÄgot sÀkert om vad det hÀr Àr för fyrtorn i förhÄllande till de tidigare. Nog för att det förmodligen Àr ett och samma, men vi har sett det pÄ för mÄnga olika sÀtt för att kunna kÀnna oss helt sÀkra pÄ att det verkligen inte finns nÄgot dÀr inne.
Flera av dessa diskrepanser pÄminner en hel del om The Shining och dess motsÀgelsefulla korridorer och omöjliga utsikter. Kanske Àr det ingen slump. Och liksom i The Shining kommer ingen nÄgonsin komma fram till en totalt tillfredsstÀllande förklaring pÄ vad som egentligen hÀnder i Shutter Island. Anledningen till det har att göra med tematik. Mer om det i nÀsta del.
FortsÀttning följer
FREDRIK FYHR
Del 3 av denna text
