—————————————————————————————————–
Tenet (2020)
Jag kommer hela tiden tillbaka till det dĂ€r Christopher Nolan sa om tematik: ”Vi kastar saker pĂ„ vĂ€ggen och ser om det fastnar.”
Han sa det i förbifarten, i nĂ„gon intervju, pĂ„ tal om The Dark Knight Rises (2012) och Occupy Wall Street. Det Ă€r som att nĂ„gra vill förĂ€ndra vĂ€rlden och andra stĂ„r vid sidan av och sĂ€ger ”fan, jag gillar din stil.”
Nolan Àr, liksom James Cameron, lite mer av en ingenjör Àn en filmkonstnÀr. Idéer, liksom mÀnniskor, Àr bara en annan sorts rekvisita. HÀr har vi nÄgon som Àlskar att bygga modeller, leka med kemilÄdor, laborera med kvantvetenskapliga möjligheter. Koncepten Àr ofta sÄ storartade att man liksom gapar, suktande efter nÄgot att faktiskt fÄ i sig. Hans filmer har en sÄ hög svansföring, och sÄ mycket att imponeras av, att man jÀmt sitter dÀr och vÀntar pÄ poÀngen. Om vi reser mellan tid och rum, vilket vi ofta gör i Nolans filmer, visst mÄste vi dÄ ocksÄ kunna komma fram till nÄgot vÀsentligt om mÀnniskan?
Njae. Typ inte.
Mer Àn nÄgon av hans tidigare visar Tenet hur gÀrna Nolan bara vill göra en Bondfilm. Liksom Inception (2010) bara var en heistfilm som rÄkade innehÄlla resor i folks drömmar och undermedvetna, Àr Tenet bara en spionfilm som rÄkar handla om folk som rör sig framÄt och bakÄt samtidigt.
Men det gÄr att vara nöjd med det, tycker jag.
Jag ska inte gĂ„ in pĂ„ intrigen mer. John David Washington Ă€r protagonisten – bokstavligt talat! – och Robert Pattinson hans partner. Skurken (Kenneth Branagh) Ă€r mycket ond. Han Ă€r sĂ„ ond att hans psykiskt och fysiskt misshandlade fru (Elizabeth Debicki) mĂ„ste rĂ€ddas till varje pris. DĂ€rutöver pĂ„gĂ„r ett slags kallt krig, dĂ€r folk har olika bitar av den stora kakan. Filmen Ă€r inledningsvis i princip obegriplig men istĂ€llet för att trötta ut oss med exposition (som han brukar göra) vĂ„gar Nolan lita pĂ„ att dramatiken fungerar i sig, och efterhand leder till en mer eller mindre sjĂ€lvklar story. Trots att fĂ„ lĂ€r uppfatta allt som hĂ€nder i filmen till hundra procent vid första titten. Man nĂ„r en punkt, som sĂ„ ofta med denne regissör, dĂ„ för mycket information passerar för fort för att man ska vilja göra annat Ă€n att hĂ€nga med och lĂ„ta tĂ€nkandet skötas av de vi tittar pĂ„.
Jag har en kÀnsla av att inte alla kommer vara helt begeistrade i filmen pÄ en gÄng. Nolan verkar ha slut pÄ credkapital för tillfÀllet och Tenet saknar trendiga stilpoÀng, Àr istÀllet en rÀtt mörk och underdriven, abstrakt och i grunden inte speciellt munter film, pÄ mÄnga sÀtt hans mest intellektuellt och ideologiskt utmanande. MÄnga minns hellre nyhetens behag i hans överreklamerade första försök till att göra den hÀr filmen, Inception, Àn vad de uppskattar Nolans kanske största sida: Att han hela tiden utvecklas, och lÀr sig av sina misstag, frÄn film till film.
Vi fÄr nog vara klara över att han inte kan bli bÀttre, rent principiellt. Hans bÀsta filmer Àr hans minimalistiska, less-is-more-studier (Memento, The Prestige, Dunkirk). Hans mer ambitiösa filmer (Inception, Interstellar) Àr fulla av fascinerande idéer och en jÀkla mÀngd brÄte som ska gÄ ihop.
Men trots de brokiga helheterna blir hans metoder hela tiden mer förfinade. Det Ă€r svĂ„rt att leta efter nĂ„gon slags autentisk, mĂ„ngfasetterad ”konst” i Nolans filmer. SvĂ€ngrummet Ă€r inte sĂ„ stort. Cameron förblir den bĂ€sta parallellen; liksom Terminator 2 (1991) var den adekvata uppgraderingen av Terminator (1984) sĂ„ Ă€r Tenet den adekvata uppgraderingen av Inception. Man kan tycka att den Ă€ldre filmen Ă€r the OG. Men den nyare filmen Ă€r bĂ€ttre pĂ„ alla sĂ€tt och vis. Dess kvalitĂ©er kan enkelt kalkyleras fram, just eftersom Nolan kalkylerat dit dem.
Nolans uppgraderingar Àr ocksÄ en frÄga om lyhördhet mot kritik. SkÄdespelarna i Tenet Àr överlÀgset mer varmblodiga och humana Àn i nÄgon annan av hans filmer. SÀrskilt John David Washington bidrar med det genuina och varmblodiga som Nolan alltid saknat och som pÄ sin höjd bara varit skeva kompromisser (Matthew McConaughey i Interstellar, mer specifikt).
Inte bara Ă€r filmen mer mĂ€nsklig Ă€n Nolans tidigare, Tenet har ocksĂ„ mer nerver att spela pĂ„, fler dunkla vrĂ„r i den mĂ€nskligheten. IstĂ€llet för de dresserade skyltdockorna i Inception, som förelĂ€ste filmen igenom som om vi sĂ„g pĂ„ en stor PowerPoint-presentation, sĂ„ Ă€r figurerna i Tenet tystare, rakare. De svettas nĂ€r de blir upprörda. De ler nĂ€r de tycker nĂ„got Ă€r roligt. Det finns ett liv i Robert Pattinsons ansikte, en förödande angelĂ€genhet i Elizabeth Debickis. Till och med Kenneth Branaghs nĂ„got mer förutsĂ€gbara skurk kĂ€nns som en genuin person, trots Blofeld-komplex och en destillerad, nĂ€stan för perfekt kombination av narcissism, kvinnohat och vĂ„ld. (Och vad gĂ€ller Nolans omtalat dĂ„liga relation till kvinnliga karaktĂ€rer förblir Debicki ”tvĂ„ steg bakĂ„t, ett steg fram”. Men hon lever Ă„tminstone.)
Naturligtvis vore det inte Nolan om inte filmen var brokig och ojÀmn. Vissa sekvenser gÄr som rinnande vatten medan andra skriker skÀrande metall av tvÄng. Planteringar gÄr inte alltid ihop sig som de ska. TonmÀssigt verkar det ena inte alltid passa ihop med det andra. Information Àr antingen övertydlig eller osynlig. Nolan vÄgar sig till och med pÄ att ha en till konvojscen, nÀstan precis lika svÄr att begripa som den i The Dark Knight (2008).
Men jag fastnar vid filmens mÀnskliga nerv. Tenet visar, liksom Dunkirk, pÄ en positiv tendens, i det att Nolan i bÄda filmerna vÄgar lÄta bilderna tala för sig sjÀlva. Det finns suggestiva stÀmningar hÀr, nÄgot som man faktiskt kan kÀnna in och drabbas av. Det finns Àkta fasa ocksÄ, sekvenser som fÄr nackhÄren att resa sig och klumpar att bildas i magen. Filmen innehÄller till och med mysterier som det Àr upp till ÄskÄdaren att spekulera i.
Nolan förblir ett kontrollfreak som utvecklas försiktigt, men han utvecklas. Han Àr ocksÄ en av fÄ filmskapare som vill visa oss nÄgot vi faktiskt inte sett förut, om inte i praktiken (ingenting Àr ju nyskapande egentligen) sÄ i formen. Man kan notera att hans senare filmer delar upp folk i olika lÀger. Vissa kommer tycka Tenet Àr bra, andra mindre bra, men det kommer alltid att vara för att vi reagerat olika pÄ saker vi inte Àr vana vid att se. I grund och botten Àr det bara en Bondfilm insprÀngd i ett tusenbitarspussel som lÀggs och och tas isÀr pÄ en och samma gÄng. Men det Àr ju verkligen inget fel med det.
FREDRIK FYHR
2020 USA. 150 min. fÀrg/65mm/2.39:1. R: Christopher Nolan. S: John David Washington, Robert Pattinson, Elizabeth Debicki, Aaron Taylor-Johnson, Kenneth Branagh, Clémence Poésy, Michael Caine, Andrew Howard, Fiona Dourif, Wes Chatham, Himesh Patel, Martin Donovan, Anthony Molinari, Jack Cutmore-Scott, Yuri Kolokolnikov, Sean Avery, Dimple Kapadia, Jonathan Cramp, Rich Ceraulo Ko, Denzil Smith, Mark Krenik, Laurie Shepherd. FramstÀlld i 35mm, 70mm, DCP, digital IMAX och uppblÄst 70mm-IMAX.
