Motorsågsmassakern (1974)

<-#16. Magnolia.
->#18. Spegeln.

Regi: Tobe Hooper

Ungdomar på föga befolkade vägar i Texas faller offer för en kannibalfamilj.

 

Ett stycke filmhistoria för oinvigda: Allt var politik i första halvan av 70-talet. Ingen ville se stora Hollywood-produktioner längre och de stora filmstudiorna hade gett upp. Fältet var öppet och fritt för unga filmskapare, som kom direkt från filmskolan, att göra vad de ville. Denna korta era – med start i Bonnie och Clyde (1968) och slut i Scorseses Tjuren från Bronx (1980) – kom att kallas för New Hollywood-eran.

Motorsågsmassakern är tillsammans med George A. Romeros Night of the Living Dead (1968), den stora skräckfilmen under New Hollywood-eran. Det är, faktiskt, en av de mer finkulturella skräckfilmer som gjorts, och när filmcensuren i Storbritannien förbjöd den sa de att ”det här kanske fungerar för en intellektuell studentpublik, men tänk om en vanlig långtradarchaufför skulle se den…!”

Fyrtio år senare är det lättare att se den vinkeln. Det är en arg, rentav punkig skräckfilm; ett ursinnigt vrål av frustration över Vietnam, Watergate, det arabiska oljeembargot, nedrustning, arbetslöshet och en alltmer cynisk media, förklätt till en skräpig b-film. Och en skräpig b-film var allt man såg när det begav sig; inte minst i Sverige, som drabbades av moralpanik och var ett av många länder att förbjuda den, med upprörda och anti-intellektuella ”argument” som att ”ingen ska behöva se sånt här”.

Sedan dess har Motorsågsmassakern blivit sönderanalyserad av praktiskt taget alla kändare filmteorister och kritiker. Det är en film om flower-power-erans död. Det är en film om det amerikanska klassamhället. Det är filmen som formade den sexistiska skräckfilmen. Det är en pro-vegetarian, anti-kött-film. Det är en genial lek med våra dunkla drifter. Det är en film om ”kannibalistisk kapitalism” som markerar ”det apokalyptiska slutet på den amerikanska upplevelsen”. Det är egentligen en uppföljare till Psycho och en prequel till När lammen tystnar. Allt beroende på vem man läser.

 

Men är det en bra film? Håller den fortfarande? Är det något som man ska ”behöva se”? Många kids som söker upp den idag finner den tråkig och daterad. Det är mycket lättare att ta en skräckfilm för givet idag nämligen. Ett gammalt IMDb-konto avslöjar att jag själv såg filmen inte senare än 4:e april 1999. Drygt två månader innan jag fyllde tretton år. Det var det datumet jag skrev denna min allra första online-recension. Det är värt ett litet självupptaget sidospår:

 

If i must be honest i didn’t think this movie was scary.

Oh well maybe in the end-chase (best chase ever made) and the scenes after. It more is very disgusting. In most horror movies (e.g ”Scream” or ”Halloween”) you just watch them and jump a few times and have a great time. But in this movie…. You just feel the terror creeping up in your body. it’s just disgusting. Coz nobody has talked about it (coz nobody has dared to see it) so you don’t know what to expect. But really I can’t figure out what the fuss was all about. It actually isn’t as horrible as it’s told. But i guess it was worse in the 70-tees.

(Paus för eventuella läsarfniss)

 

Jag kommer inte ihåg att jag skrivit det här men när jag nu såg Motorsågsmassakern igen, för första gången på åtminstone fem-sex år, hade jag ett litet anteckningsblock på bordet där det första jag skrev var:

Medan den tekniskt inte är så våldsam som många (fortfarande) tror så är den genomgående vidrig.

När jag sett klart filmen erinrade jag mig den lilla brådmogna IMDb-texten och blev jag nyfiken på hur den såg ut. Chockerande nog verkar det som att jag kände samma sak för den nu som då, när jag var knappt tretton.

 

Det är inte bara det att den var värre på 70-talet (eller ”the 70-tees”). Motorsågsmassakern är en genuint välgjord film, det främsta exemplet på hur en lyckad lågbudgetskräckis kan se ut och om alla de där teoretikerna och kritikerna haft något gemensamt så är det att filmen är ett fantastiskt effektivt ”mind-fuck”; sällan har en skräckfilm varit så fokuserad på skräck i sig. Det är en film som binder fast en i stolen och tvingar en att uthärda terror och den skruvar upp sitt tempo – och sitt äckel – för varje minut som går innan den når en final som, ja, det är helt klart en av filmhistoriens bästa jaktscener.

 

Men jag tror man måste vara äldre än tretton för att tycka den är läskig. Detta gäller nu, inte då. Jag tror människor i allmänhet hade mer fantasi förr. Idag är vi mer avtrubbade. Bland annat på grund av video – Så vad för överdrivna moraliska reaktioner som än fanns i Studio S och videovåldsdebatten 1980 så fanns en bakomliggande oro som till någon mån var befogad. Vi avtrubbades av video, av tillgänglighet till våld, av 70-talets mediala upplevelser överhuvudtaget. Det tror jag. Och det gällde, uppenbarligen, även när jag var liten. Jag såg Motorsågsmassakern när jag var så liten som tolv? Naturligtvis gjorde jag det. Troligen ännu tidigare.

Det hör ju till att man ska se sådana här filmer när man är för liten. Det har alltid varit en fråga om prestige för – kanske inte alla, men väldigt många – barn och ungdomar att se förbjudna filmer och sen skryta om att de inte tyckte de var läskiga. Och jag vet att de flesta i den åldern brukar vara gruvligt besvikna på Motorsågsmassakern – Trots sin titel, trots denna mytomspunna stämpel av svart osande skam, denna film som ”ingen pratar om” för [coz] ”ingen har vågat se den”. Visar sig vara en film som bara innehåller några droppar blod. Bokstavligt talat. Det är ju inte någon massaker alls!

Kids letar i allmänhet efter effekter, visuella spektakel. Barn blir rädda om de råkar stanna uppe och se filmer som Terror på Elm Street, Jurtjyrkogåden, kanske till och med Ghostbusters. Filmer med mycket specialeffekter och makeup. De skräckfilmer som kräver empati och förståelse för vad som händer med karaktärerna – som Exorcisten, The Shining och denna – passerar dem oftast likgiltigt förbi. (Allt sagt på mina egna höga hobbypskyologiska hästar förstås).

Det är filmer som vuxna blir rädda för, och där är kruxet. Jag tror uppriktigt talat att skräckfilmer i allmänhet, och Motorsågsmassakern i synnerhet, är filmer som rätt få människor i vuxen ålder vill söka upp. Måhända skyller de ifrån sig på enkel och bekväm snobbism – ”ingen ska behöva se sånt här” – eller så har de den mer oemotsägliga förklaringen att de sett nog med verkligt elände i sina liv. Sanningen är att de, mer än barn och ungdomar, skulle bli rädda på riktigt av en film som Motorsågsmassakern, kanske må fysiskt dåligt (ja, man har även gjort undersökningar med hjälp av den här filmen).

Man blir blödigare när man blir äldre. Stackars flicka, kanske man tänker om Marilyn Burns  karaktär Sally, som får genomgå detta stinkande inferno av äckel och terror som är sista tredjedelen av filmen. Bunden, slagen, riven, galen, blodig, skrikandes. Varför, kanske någon undrar, finns det ingen nåd i filmen? Varför är den så skoningslös?

 

Ja, låt oss komma till skott och prata om själva filmen. Storyn är en standard b-filmsstory om ungdomar som är ute och åker på landsbygden – i det här fallet sunkiga ödemarker i Texas – och råkar illa ut. Historielösa fans hävdar gärna att Motorsågsmassakern var först med denna prototyp-intrig, men den var stereotyp redan då från otalet b-filmer – Christopher Lees andra Dracula-film Dracula: Prince of Darkness (1966), den idag hysteriskt komiska Equinox (1970), listan är lång – och till och med något så självklart som Scooby-Doo.

Om filmen har några konventionella svagheter så är det att karaktärerna är platta och dialogen ofta stendöd (”Look at that. You think that’s blood?” – ”Yeah, I guess so”). Men det går att se de fem ungdomarna i filmen som boskap. Deras enda syfte är att de ska slaktas.

Jag menar det inte som ett skämt. En sak som verkligen slog mig när jag såg filmen nu är hur precis och saklig manusförfattaren och regissören Tobe Hooper är; han planterar saker tidigt i filmen som sedan plockas upp på geniala sätt medan filmen fortsätter, och en av dessa saker är tematiken om slakt. Hooper själv blev vegetarian efter han gjort filmen; ”Jag har ofta känt” sa han i en intervju, ”att filmen i kärnan handlar om kött, och fenomenet att vi dödar andra levande varelser som industri”.

Den gnällige Franklin (Paul A. Partin), som sitter i rullstol, förklarar tidigt i filmen (irriterande entusiastiskt) att man dödar kossor genom att skjuta dem i huvudet med en elpistol men att man förr i tiden dödade dem för hand, med slägga. Det visar sig, efterhand, att det fortfarande finns en gammal slaktarfamilj ute i buschen som använder sig av den tekniken. Men deras kreatur kallas homo sapiens. Och han är en av djuren på väg till slakteriet.

Vi vet detta på förhand – mer eller mindre – och Hooper vet att vi vet. Frågan är inte vad som ska hända utan hur. Han letar sig tidigt in i åskådaren kognitivt genom att oavbrutet och in i minsta detalj fokusera på förruttnelse – Första bilderna i filmen är kamerablixtar som lyser upp förruttnade likdelar; därefter ett ruttet lik uppgrävt ur en kyrkogård och en radioröst som förklarar att landsbygden terroriseras av gravskändare som stjäl likdelar; därefter förtexter mot infraröda eldar, vilka skapar känslan av brända lik, för att sedan börja filmen med en närbild på en död armadillo vid vägkanten.

Referenserna till död, slakt och människans kropp, dödlighet och fulhet återkommer ständigt i första halvan av filmen. Dels i manuset – ”What’s that smell?”, ”My granddaddy’s buried here” – men också i visuella detaljer, som en stor skylt på en bensinmack med ordet WORMS. Det är inte undra på att den populäre filmanalytikern Rob Ager – specialist på att hitta gömd, kognitiv tematik i filmer –  har gjort en video om Motorsågsmassakern.

Som i alla skräckfilmer av det här slaget nås en punkt då alla dessa onda tecken kulminerar i en vändning i mitten då en mördare dyker upp och någon dör. Därefter är det bara en fråga om att fler ska dö, tills en är kvar (the final girl, ett koncept som Motorsågsmassakern indeed var tidig med att spela på).

 

Men jag finner mig mindre intresserad av mittendelen av filmen, där några ungdomar går iväg för att bada och några undrar vart de blev av etc. Hooper var en ung, oetablerad regissör som ville göra en skräckfilm för han visste att han inte skulle komma någonstans på att göra arty farty-filmer, och intrigens konventioner är de minst intressanta sakerna att prata om vad gäller filmen.

Detsamma gäller de tekniskt ekonomiska aspekterna. Motorsågsmassakern är 83 minuter lång. Tekniskt sett är den, mer eller mindre, en explotation-film, och liksom i de flesta explotation-filmer lider den av sträckor av ”dödtid” – viss pun intended – som finns där för att filmen ska vara över 60 minuter. Scener där folk går, står, pratar, är onödigt långa. Till och med en mordscen – den tredje, tekniskt sett – tuffar på lite för länge, med tanke på att vi verkligen vet hur det kommer gå för stackars glasögonormen ”Jerry”.

Men det är när alla karaktärer är döda utom en som Hooper börjar skörda sina frukter. Bland alla planteringar han lägger i filmen inledningsvis är de viktigaste tre karaktärer som i slutet visar sig ha mer gemensamt med varandra än man först anar. Och stackars gallskrikande Sally finner sig inbjuden till middag, bunden till en inte helt upptagen stol runt ett bord där hennes vänners kött serveras som korvar på tallriken framför henne och ett hemtrevligt ljus kommer från lampskärmen – ett människohuvud. Och ändå är det inget mot middagsgästerna: En familj med en högst ovanlig cuisine.

Denna helt bisarra, extremt klaustrofobiska och outhärdligt intensiva middagsscen är kulmineringen av allt som filmen fram tills gått från ebb till flod med. Ser man den koncentrerat i ett svep, som alla filmer bör ses, är det nästan omöjligt att uthärda denna sekvens, fantastiskt fotad och klippt och in i minsta detalj sinnessjuk.

Överhuvudtaget är sista tredjedelen av filmen magnifik vad gäller skildringen av ren terror, och den blir ännu mer effektiv av den långsamma uppbyggnaden som för yngre åskådare kanske passerat som livlösa.

En extra kognitiv dimension av förvirring finns i middagsscenen: I sin absurditet präglas den av en mörk men helt uppenbar humor som gör att man som åskådare blir galen också eftersom man inte kan bestämma sig för vad man tycker om det man ser. Detta kallas, tekniskt sett, för kognitiv dissonans. Effekten är lika kuslig som den är mystiskt tillfredsställande.

Den moraliska schizofrenin finns inbyggd i filmens tematiska DNA. Kim Henkel, som skrev manuset tillsammans med Hooper, var inspirerad av många bisarra mordfall som florerade i media, inte bara den sönder-namedroppade Ed Gein; Elmer Wayne Henley hette en massmördare som ville erkänna sina brott ”och ta straffet som en man”.

Henkel: ”Det slog mig som intressant att han hade en konventionell moralitet i det läget. Han ville man skulle veta att nu när han var fångad skulle han göra det rätta. Den här typen av moralisk schizofreni försökte jag bygga in i karaktärerna”.

Det tydligaste exemplet är familjens patriark-pappa (Edwin Neal) som, trots att han är fullständigt sinnessjuk, bär på en märklig, förvirrad ömhet som om han egentligen är en snäll och känslig pojke som helst bara vill sitta på sitt rum och leka med modellflygplan.

Han och hela hans familj är från vettet men de inser det inte alls. De är inte som Norman Bates – som ändå verkar misstänka lite grann att han kanske är ”lite galen” – eller Hannibal Lecter – som verkar högst medveten om sin abnormalitet. Familjen i Motorsågsmassakern är koko men det är som att deras speglar till hundra procent krossats. De är vandrande psykfall; de har förmågan att tänka moraliskt men utan omständigheter. De kan tjafsa på varandra om att de är orättvist behandlade medan de i förbifarten glufsar i sig människor.

Den mest kända karaktären i filmen är och förblir den så kallade Leatherface, den två meter långa jättebebisen spelad av Gunnar Hansen, som står för familjens ”barn”. Ett monster i den klassiska skräcktraditionen, men också den minst självständiga och mest patetiska karaktären i filmen, och i sin patetik lika monstruöst hotfull som ömkligt mänsklig; han dödar snabbt, på instinkt, när han är rädd.

”He’s a big baby” sa Hooper själv om denna figur, som får panik när utomstående kommer nära huset eftersom hans enda referensram är huset och han vet inte vart dessa utomstående varelser kommer ifrån. Han skriker i panik, dunkar in deras huvuden med släggan och hänger upp dem på köttkroken. Lägger dem i frysboxen. Som man ju gör med kött.

Den vegetarianiska aspekten av Motorsågsmassakern är en av de mest överraskande, och övertygande, som noterats. ”Meat is murder” brukar man ju säga och Hooper lyckas förmedla en anti-kött-retorik på flera mångfasetterade sätt. Familjen slaktar, tillagar och serverar människokött som vilket annat kött som helst. Sally får, nästan bokstavligt talat, agera den skrikande grisen ingen bryr sig om.

Hooper får till och med in rites of passage-fenomenet att barn ska ”lära sig” döda djur och komma över sin naturliga ambivalens över att äta djur. I fallet Motorsågsmassakern är det dock inte ett barn utan gamla farfar – mer eller mindre ett levande lik som förvaras på övervåningen – som för skojs skull (en gång i tiden var han en slaktare) ska få äran att döda Sally; men likt en treåring behöver han hjälp med släggan, ho-ho, medan Sally fortfarande skriker.

 

Men det är svårt att bestämma sig för en politisk aspekt att fokusera på i filmen, bland annat eftersom tematiken inte är direkt djupgående utan mer sådär som de brukar vara i genrefilmer. Referenserna är vad man i filmteori kallar ”signifikanter”; de refererar till varandra; är där bara, hänger i filmen som kulor på en julgran.

Men kanske främsta anledningen till att de politiska aspekterna i Motorsågsmassakern är så svårsorterade är att det är en så klassisk 70-talsfilm. Som praktiskt taget alla 70-talsfilmer är den resultatet av en politiskt aktiv samtid. En av sätten Hooper sålde filmen på var att ljuga – på affischen och i en inledande berättarröst – om att allt i filmen är byggt på verkliga händelser. (Vilket förstås är helt falskt).

En PR-gimmick förstås, som i vårt Internet-samhälle vore omöjligt att lyckas med (The Blair Witch Project fick det sista skrattet). Men det fanns en vredgad sorg under Hoopers cynism också. Efter oljekrisen och Watergate var han deprimerad över lögnerna som producerades i media. Film är del av massmedia. Han kunde lika gärna ljuga för att sälja sin produkt, han också. Och att filmen är så grotesk…? När bilderna från Vietnam gjort att man på TV-nyheter börjat visa mosade lik vid vägkanten, bara i förbifarten, vem sätter egentligen gränsen?

 

Trots att dialogerna är sparsmakade finns det tidigt i filmen en passage där det mänskliga kreaturet Pam (Teri McMinn) läser i sin horoskop-bok:

Travel in the country, long-range plans and upsetting persons around you could make this a disturbing and unpredictable day. The events in the world are not doing much either to cheer one up.

Det är ett vasst, cyniskt skämt som kommer tidigt i filmen och klämmer in en dyster pik till ”The Age of Aquarius”-generationens hippies, på väg mot uppvaknande. Det överträffas bara av det följande, direkt elaka:

There are moments when we cannot believe that what is happening is true. Pinch yourself and you may find out that it is.

 

Så jag frågade: Varför är filmen så skoningslös? Bortsett från att man såklart inte ska behöva ”legitimera” en skräckfilm så är det enkla svaret är för att över 58 000 amerikaner dog i Vietnam, medan landets president buggade sina fiender och ljög för befolkningen medan han bombade Hanoi på julafton och oljepriserna efter det arabiska embargot lade depression på en redan ökande arbetslöshet, förtäckt av en cynisk reklam-boom i massmedia.

Detta var världen Tobe Hooper växte upp och var ung i. Han var inte ensam. Praktiskt taget varenda ung filmskapare gjorde filmer som på ett eller annat sätt kanaliserade det här och skräckfilmerna var inget undantag. I dokumentären The American Nightmare (2000) säger Scream– och Terror på Elm Street-regissören Wes Craven att ”all that bad karma had to go somewhere”.

 

Craven gjorde själv Last House on the Left (1972), ett mer primitivt exempel men också väldigt talande. Jag har sett den nattsvart deprimerande filmen en gång och jag svor att aldrig se den igen. Motorsågsmassakern är tekniskt sett en större film, och den belönar (inte avskräcker) fler visningar än en. Det är överhuvudtaget en av få skräckfilmer som verkligen fokuserar på att vara en intensiv mardröm och inget annat. Naturligtvis är den därför en klassiker i sin genre. Jag har sett den några gånger sedan 1999 och jag kommer inte ifrån att den fastnar i bakhuvudet om man väl släpper in den.

 

FREDRIK FYHR

 

*

Originaltrailer (som visar hela filmen, typ).

Sevärd making of-dokumentär.

 

Det klassiska svenska Studio-S-avsnittet.