Ni tror väl inte det ska ta slut? Eller sluta expandera? Eller bli mindre detaljerat?
Varför skulle någon vilja det?
Hursomhelst. Jag klargjorde nyligen att jag framöver inte tänker fokusera mer på andras åsikter än mina egna, men det finns tillfällen då man inte har något annat val. Jag kan inte skriva varför jag tycker det här är en bra film utan att samtidigt nämna den stora skuggan av motvilja över den – fans har gjort den framgångsrik, om än inte så mycket som studion velat, och några googlingar på forum och kritikerhubbar målar en deprimerande bild av en omvärld som inte tycker att det där med magi är så magiskt egentligen. Hä bli ju fö möcke av allt! Orka hålla på…!
Ja, för en passionerad beundrare av prequeltrilogin i Star Wars-sagan börjar en stark känsla av déja vù uppdagas. J.K. Rowlings prequelsaga till Harry Potter – betitlad Fantastiska vidunder – verkar vara punkten då många säger stopp och belägg, eller börjar gnälla över att det inte tagit slut, eller helt enkelt hoppar av skutan. Säger hit men inte längre, Rowling!
Jag kan inte klandra folk, men samtidigt kan jag inte hjälpa att känna en öm melankoli över att filmkonsten, på vilken nivå man än letar, fortfarande är så piskad av sin cirkusledare. Så ofta går vi in med öppna famnar inför en film, bara för att två timmar senare stå och piska den – ”Underhåll oss då, dumma lilla apa! Vad ligger du där för och sjåpar dig? Pretto!” Och kanske filmkraken bara försökte visa oss sin själ.
Det finns mycket i Grindelwalds brott som jag älskar, av för många orsaker att nämna. Det enklaste sättet att sammanfatta det på är att tala om vision. Att man fortfarande kan gå på bio år 2018 och se En Persons Vision på duken, okorrumperad av omvärldens förväntningar eller smakens koketteri.
Visionen tillhör Rowling – jo, filmen är regisserad av hennes främsta knekt, David Yates, men hon har (liksom i föregångaren) praktiskt taget skrivit en ny bok som han fått i uppdrag att filmatisera. Visionen innehåller en trollkarlsvärd med sina egna lagar och regler, sin egen historia. Den världen är full av karaktärer med egna relationer till sig själva och varandra. Att gå in i Grindelwands brott handlar till stor del om att involvera sig i den världen. Så ser receptet ut, take it or leave it.
Trots att trollkarlsvärlden och dess figurer existerar bortom vår egna så går vår värld igen i deras – och även våra mänskliga bryderier. Rowling kommunicerar stora idéer i klassisk tradition, genom primitiv symbolism, och berättelserna handlar om identitet, autonomi, kampen mellan tolerans och tyranni.
Eftersom genren är fantasy känner många att de fått nog, nu om inte förr. Vad är det här för nördigt jox liksom, nä det är för konstigt. Att många i publiken inte orkar engagera sig kan jag förstå, men det är dystert att så många kritiker också rynkar på näsan åt det de åtminstone borde kunna korrekt definiera och visa någon basal respekt för.
Men Rowling är nu så framgångsrik att många känner att de kan hoppa av hennes skuta utan dåligt samvete. Det hela leder till att hon negligeras oavsiktligen, och orättvist – hennes skapande tas på mindre allvar, och det blir lättare att avfärda henne som någon som bara försöker kränga produkter (Lucas, och Steven Spielberg, är andra som fått dras med denna blandning av framgångsförakt och allmänt filosofiskt ointresse).
Fantasygenren är förvisso full av skräpkrängare – så ofta är den synonym med oformliga filmprodukter gjorda av tondöva, ”professionella” regissörer och manusförfattare som inte har en aning om hur man bygger världar eller kommunicerar primala idéer. Cyniker lär placera Rowlings berättelser med alla dem – särskilt eftersom hennes trollkarlsvärld nu kan misstas för ett ”expanded universe” i mängden.
I verkligheten definierar hon ju dock bara vad ett fiktivt universum i bästa fall är – en värld skapad från grunden upp, expanderad och laborerad över av upphovsmannen, sammansatt och funktionell, och naturligtvis också genuin. Rowling kan sin värld extremt bra – världen bär på en sådan definitiv känsla av sin upphovsman, likaså är hennes teman och motiv så blixtsnabbt igenkännbara och hennes karaktärer så nästan kusligt precisa. Jag kan för mitt liv inte förstå varför man väljer att klaga på det, istället för att uppskatta det.
Är det ett myller av karaktärer i Grindelwalds brott? Ja. Springer de runt och pratar om saker som vi inte hittar i vår värld men som är väldigt viktig i deras? Naturligtvis. Måste man aktivt engagera sig för att kunna delta i filmen? Absolut. Finns det något argument mot allt det här? Bara ett – argumentet att Rowling helt enkelt inte borde göra det hon gör.
Att filmen innehåller så mycket gör förstås att allt inte kan slå lika rätt som allt annat. Det finns tillfällen då Rowling låter karaktärer rabbla exposition istället för att hitta visuella lösningar – det händer ofta när författare skriver filmmanus (se Domaren för ett exempel på när det verkligen havererar) men Rowling har lärt sig från den förra filmen och trimmat strukturen, och likaså har Yates vågat sig på fler visuella idéer. Deras stora fördel är att Rowling, i det att hon redan har ett samlat verk bakom sig, har egna regler att utnyttja.
Hennes berättelser är till exempel alltid mysterier till någon mån, och de handlar ofta om det förflutna – vilka gjorde vad när. Nerven går rakt tillbaka till våra egna undringar om vårt eget förflutna, de som gått bakom oss i våra släktträd, vad våra förfäders historia var, och vad som går igen från den i vår egen. Att alla människor bär på en historia är en av de Rowlingska teman som gör att hon kan komma undan med saker som andra inte kan.
Rowling väver ett långt mytologiskt lapptäcke med denna tematik, som liksom all konst handlar om den mänskliga upplevelsen, i sig, på de mest fundamentala nivåerna. Det är därför det är relevant att Leta är en Lestrange, att Arnold Guzman måste ha reda på Credence Barebone och att Leta måste stoppa honom. Eller att Albus Dumbledore tvekar inför tanken på att slåss mot Grindelwald. När han står inför spegeln som vi såg i Harry Potter och de vises sten (2001), eller, för den delen, när den vises sten skiner i skåpet hos Nicolas Flanell, så är det inte tal om någon billig fan service. Det är nätverkandet mellan de olika polerna som ger Rowlings värld såväl struktur som mening.
David Yates, som jag lite nedvärderande omnämnt som Rowlings knekt, ska också ha en applåd. Han har finslipat Rowlings vision sedan 2007 och verkar helt synkroniserad med varje ton. Det är så enkelt att ta för givet – men se hur Jude Law som rinnande vatten är en ung version av Dumbledore, och se hur självklar Johnny Depp plötsligt är i en filmroll, här del av ett sammanhang där hans diaboliska demagog Grindelwald är där som om han alltid funnits där. Det är inte bara lyckat i sig, utan rentav vackert när man zoomar ut och ser den stora bilden.
Att jag inte talar mer om vad som händer i den här filmen har att göra med tidsbrist – du vet nog om du vill se den eller inte; många som vill se den har redan sett den, och de som tvekar borde kanske inte börja här. Trots att mycket händer i filmen så kastar den en stor cirkel som till sist slutar på titelfiguren, där allt får sitt slutgiltiga fokus, och där alla trådar sammanbinds och dras till sin spets; i en värld där vi nu mer än någonsin tvingas välja sida, vem är du?
Att det här är en oerhört sofistikerad berättelse råder inga tvivel om, inte heller att hantverket är ypperligt finslipat nu för att göra det rättvisa. Filmmediet skulle behöva vara ännu friare för att det skulle få flyga helt fritt, och för att det skulle kunna nå fram till fler. Verklig tematik kräver lite snack och inte bara verkstad, vilket inte är en sanning som så många behärskar, när ribban för att nå fram med ett budskap sätts så lågt som Avengers. Det är inte Yates eller Rowlings fel att de vill vara bättre än så.
FREDRIK FYHR