Så är det dags för en av årets höjdpunkter – att doppa sleven i sumpgrytan för att fläka upp årets värsta broskbitar. Jag såg inte lika många usla filmer i år som förra året; inga kalkon-överraskningar som AO eller Snälla Cecile och inget som gjorde mig riktigt lika förbannad som The Devil Inside; men visst finns det gott om surkart även i årets korg. Liksom alla år. För varje bra film som görs görs minst tio dåliga. Som förra året undviker jag uppenbart dåliga filmer – typ Scary Movie 5, skräp som alla ändå vet inte är bra – och siktar in mig på filmer som folk gick och såg, hade anledning att se, eller på ett eller annat sätt uppmärksammades. Jag kan nämna Movie 43 här som ett gränsfall: Jag har inget att sätta emot den som säger att det var årets sämsta film, men jag vill inte ha med den på listan. Det skulle bli alldeles för förutsägbart och jag tycker faktiskt att den här listan är kul. Det här med att få ge tillbaka lite grann på filmer som förstört några timmar av ens liv är något att se fram emot varje år. Så without further ado, här är Videosöndags topplista över årets sämsta filmer.
10. Paradis: Tro
Jag är frestad att placera hela Ulrich Seidls trilogi på denna punkt – för den är en skamlös, kejserlig nakenparad – men jag har inte sett den sista filmen och Paradis: Kärlek var inte usel så mycket som den var platt. Men Paradis: Tro var verkligen bara dålig. Liksom Kärlek talar vi om en påtagligt tom, utdragen kortfilm utan någon substans, symboliserandes inget annat än en intellektuell ödemark. Men skillnaden är att de stilgrepp Seidl använder sig av för att satirisera kollektiv religion, som om det aldrig gjorts förut, är hejdlöst pretentiösa och från början till slut omöjliga att ta på allvar. Det verkar som att Seidl hoppat på en ”realistisk” trend och därmed utnyttjat sin arena (arthouse-miljön) för att håva in beröm som de här filmerna inte förtjänar. Det finns inget i dessa taktlösa, långtråkiga filmer som Haneke, Roy Andersson eller Ruben Östlund inte gjort bättre och Paradis-filmernas poänglöst använda, stillastående kameravinklar och innehållslösa montage ger i det här fallet noll. För att citera mig själv: ”Denna filmtrilogi stinker uppriktigt talat av ego och uppblåst poserande. Konceptet har kommit före konstverket från första till sista arbetsdagen. Filmerna i sig, dess själva kroppar, är bara utfyllnad; trötta, postmoderna klyschor. Filmens bilder poserar, och gömmer sig bakom den plausibla förnekelsen som är möjlig inom postmodernismen. Egentligen tror jag Seidl är mer förälskad i sina bilder – det talar för filmernas sadistiska drag, och deras likgiltiga ointresse för alla inblandade karaktärer – utan att ha några större idéer under ytan. Det blir varken subversivt eller ironiskt, varken realistiskt eller symbolistiskt, karaktärerna är för innehållslösa för att vara intressanta, och vi ska inte ens tala om handling, vilket är det sista man ska leta efter här.”
Jag ska recensera Paradis: Hopp i en kommande samlingsrecension av filmer jag missat från året som gått; visst, den kan vara hur bra som helst och då får jag kanske revidera mitt dissande av hela trilogin. Men att Paradis: Tro är en av årets sämsta filmer är jag helt klar över.
9. Cloud Atlas
”Det här är liksom McDonald’s-versionen av en djup, existentialistisk film. Den är Tree of Life light, kryddad med underhållningsvåld och slapstick för att roa de som bara är vana vid att se sånt. Cloud Atlas är ’New Age Fluff – The Movie’ och den ger för den delen ett dåligt namn åt hederliga och fina New Age-människor som Deepak Chopra.”
Deepak Chopra är, som av en slump, ett fan av Ken Wilbers bok Cloud Atlas, och problemet jag har ligger troligen inte i konceptet; boken kan nog vara intressant. Det som däremot är tydligt är att Cloud Atlas är en kapitalt misslyckad film, eftersom den försöker klämma in idéer som den inte kan göra subtila eller intressanta; den liksom bara fläskar på, tondövt och finesslöst, och blir inget annat än ”en tre timmar lång version av filmens trailer; en tre timmar lång New Age-musikvideo, ett tre timmar långt montage. Bildskönt och innehållslöst, oavbrutet självhävdande som om det vi ser verkligen är jättebetydelsefullt.”
Vet inte om jag poängterade det i recensionen tillräckligt tydligt men om man tar med sig hjärnan och det kritiska sinnelaget inför filmen så är den mördande långtråkig.
”Jag tycker den ljumna kritiken mot den här filmen inte varit tillräckligt saklig. Sanningen är att den suger, rakt upp och ner. Från allra första stund är den misslyckad. Ingenting i den fungerar. De begåvade inslagen – som att låta DiCaprio ha huvudrollen – spelar ingen roll för som berättelse finns ingenting intressant alls i Luhrmanns obönhörligt tomma “tolkning” och som visuellt extravaganza är det bara en trött efterapning av Moulin Rouge.”
Detta var verkligen en obegriplig film, en stor letdown och dessutom en film så irriterande att den lämnat permanenta skador. Jag önskar att jag kunde få bort mina Ol’ spåår-tics till exempel, men jag vet inte om jag kommer bli av med dem. Tack, Baz. Ol’ spåår.
7. Vi
Årets stycke svenska enfaldighet. Inte bara är Vi en omöjlig film att bli klok på, som drama betraktat, det är en rent skandalös uppvisning i dåligt filmskapande ner till minsta tekniska nivå; hade man inte råd med statister? Varför är det så dålig ljudupptagning här, som om filmen är gjord direkt för YouTube?
Storyn om hur underdåniga (eller nåt) Ida flyttar ihop med tyranniske (eller nåt) Krister är svårt, svårt underutvecklad och det här är istället en sån där film som försöker plocka poäng genom att vara chockerande och obehaglig för att förleda åskådaren bort från faktumet att allt som händer är extremt fattigt förklarat och, när det är förklarat, irrationellt och korkat. Jag är även helt övertygad om att manusförfattaren inte orkade fortsätta sin berättelse utan struntade i en tredje akt i den självuppfyllande profetian att filmen lika gärna kunde vara klar här, i en scen där en person springer nerför en gata i slow motion som om något viktigt hänt fastän ingenting har hänt.
En bottenlöst dålig komedi, som inte ens en Philadelphia-reklam-cameo av Backstreet Boys kan komma i närheten av att rädda. Den idiotiska inramningen som gör en grej av att Seth Rogen och kompani spelar sig själva när de samtidigt inte spelar sig själva, följt av en obarmhärtigt utdragen serie icke-roliga improvisationer gjorda med en gränslöst självbelåten hybris av diverse kändisar, hoprört med ett tacksamt meningslöst armageddon, får mig att undra hur någon ens tänkt att det här skulle fungera. Det är en film som delar publiken i två läger, har jag förstått. Jag anropar alla i det andra lägret: Vad behöver man röka för att lura sig själv till att tro att det här är en bra film?
5. Kick-Ass 2
En viss kollega omnämnde Kick-Ass 2 som ”kulturellt vansinne” och visst är det så. Det är på sätt och vis tråkigt att leka moraltant här men bortsett från att det är en taffligt gjord film i de flesta avseenden är det naturligtvis en fascistoid film, ungefär som en seriöst menad Starship Troopers (1997). Ännu mer trist är att den verkar koppla till sin zeitgest, det är något här som kidsen går igång på. Kanske är det bara rastlösheten; sättet bilderna i Kick-Ass 2 aldrig håller käften och därför mättar sin konsument. Som jag skrev i min recension: ”Det är filmens helhet som är problemet, den övergripande känslan av att bli kissad på som åskådare. Överhuvudtaget är Kick-Ass 2 som att man tagit amerikanska sexkomedier, torture porn, The Dark Knight men även 90-talsparodier som Mystery Men och Blankman, kombinerat det med en kommersiell musikvideo-look, slängt in lite random skådespelare, lagt till så billiga CGI-effekter som möjligt och kört ner det i en mixer som producerat en spyliknande gegga av blod och hjärnsubstans. Sockrat till två hundra procent. Det är inget man vill smaka, men det luktar skit.”
Verkligen ett deprimerande bottenskrap av klassiskt Hollywood-snitt som måste varit ett elände för alla inblandade. En fullständigt död produkt som fick mig att minnas dåliga nätter på McDonald’s och mycket, mycket bättre filmer… som Polisskolan 3.
3. Evil Dead, Vittra, The Purge, You’re Next
2013 var även ett tragiskt, tragiskt år för skräckfilmer. Jag buntar ihop dessa fyra eftersom de så väl förkroppsligar hur genren zombiefierats och nu bara tuggar på sig själv: Vi har den enbart kommersiella, själlösa, effektsdrivna produkt-remaken på en grynig gammal independent-film endast driven av sin passion för filmskapande (Evil Dead). Vi har independent-filmen endast driven av sin passion för filmskapande som tror att den både kan och bör vara hur dålig som helst för att det är det som är ”grejen” (Vittra). Vi har filmen som tror den fattat vad ”grejen” är och försöker vara lite bra samtidigt som den är dålig men som ändå fallerar på grund av sin totala brist på passion för filmskapande och sitt odrägliga självbelåtna, talanglösa manus (You’re Next) och så har vi slutligen den kommersiella, själlösa, effektsdrivna produkt-independent-filmen endast driven av sin cynism inför filmskapande som är hur dålig som helst fastän den tror att den är hur bra som helst (The Purge). Cirkeln är således sluten.
2. About Cherry
Linda Lovelace-biopicen vid namn Lovelace, kommer också i en framtida samlingsrecension, hade framstått som en ganska cheesy och korrupt film hade det inte varit för About Cherry, arvtagerskan till förra årets Snälla Cecile. Detta är inte en porrfilm utan, håll i er för det är snäppet bättre: En slags reklamfilm för porrbranschen, som riktar sig till Young Adult-marknadens tonårstjejer för att övertyga dem om att ett liv som porrstjärna är en helt kravmärkt, cool vardag som gör en till en vuxen, fri, individ. Med manus skrivet av riktiga porrstjärnan Lorilei Lee är den onekligen mer intressant att skåda än Lovelace, eftersom detta är en aktivt porr-hyllande film som vill få omvärlden att se branschen som en helt respektabel och hygglig sådan. Det här hade inte behövt vara en dålig film, men den är fascinerande gräslig i det att den smusslar med sin avsikt; här ska man dra sina egna slutsatser, och alla vet att de enda som är oerfarna nog att göra det är småtjejer. Det är ”passiv-aggressiv propaganda, som upprör lika mycket med sin tilltänkta målgrupp (tonåringar) som med sitt dåliga filmskapande”.
I’m on vacation!!! Isn’t it obvious??!!
Jag har nog inget att tillägga som jag inte fick ner i min recension. Jag hade inte höga förväntningar, alls, på den här filmen men jag trodde inte att det skulle gå så här långt. Att en Die Hard-film nu faktiskt toppar den här listan. Det är ledsamt. A Sad Day for Die Hard, indeed. Finns det ens en poäng med att göra en ”sista” film, som det planeras? Är det ens värt besväret? Ja, jo, visst, det här är ju en synnerligen usel avrundning på en ”franchise” som den här, så visst. Bring it on. Låt Bruce McWillis dansa en Die Hard till. Låt honom åka på vacation. Leta efter ett datachip kanske. Låta honom falla ner från ett Eiffeltorn eller en Chrysler Building och överleva med några skråmor sådär, som Bruce McWillis ju alltid gör…
Nej men alltså jag blir FÖRBANNAD! Skadan är redan skedd! A Good Day to Eat My S#%¤ and Call it a Day of the f%ck#¤g Dead! Jag recenserade den här filmen för över ett halvår sedan och jag går fortfarande omkring och tänker på den! Jag vill verkligen att den dör hårt! Jag hade inte det här problemet med Expendables 2. Eller fjärde Rambo. Ge mig lite toddy och ett Die Hard-maraton till jul (det vill säga första och andra filmen back-to-back) så ska jag hoppas att den här Ho-Ho-Horribla skrothögen till film yippi-ki-yayar iväg med Rudolph and Frosty och kraschar på Dulles Airport tillsammans med Franco Nero och dom andra onda små asen. Dö hårt och hämningslöst, filmjävel.
5 svar på ”De sämsta filmerna 2013”