2017 USA 113 min. färg/codex (Arri Alexa SXT)/1.37:1. R: Paul Schrader. S: Ethan Hawke, Amanda Seyfried, Cedric the Entertainer, Victoria Hill, Philip Ettinger, Michael Gaston, Bill Hoag, Kristin Villanueva, Ingrid Kullberg-Bendz, Ken Forman, Christopher Dylan White, Frank Rodriguez, Gary Lee Mahmoud.
Långsökt pseudokonstnärligt effektsökeri där Schrader försökt limma ihop en absurd bortbyting av sin gamla gödkalv Taxi Driver och Bergmans Nattvardsgästerna (den sistnämnda filmen stjäl han hutlöst girigt från). Hawke spelar en präst som lider slentrianmässiga kval – tanken är att hans misstro för mänskligheten rinner över begären när han stiftar bekantskap med en ekologaktivist, fast egentligen är han sjuk från början, nej självmordsbenägen, nej han har bara blivit galen, nej han behöver bara kärlek, nej han har martyrkomplex, nej det är den unga generationens fel, nej kyrkan är för kommersialiserad. Schrader har svårt att välja mellan klyschorna så han duttar sin pensel i allihop. Varken teologin eller karaktäriseringen har någon som helst röd tråd eller substans och filmen är lika osammanhängande som uppenbar. Ett stort plus är utmärkt foto och en tyst, effektfull stämning – men det skapar bara kamouflage åt en stapplig vision, inklusive skådespelare som antingen måste kämpa hårt eller nöja sig halvvägs. Schrader själv jämförde stilen med Bresson, vilket är beklämmande. 2/5 5/10. 2018.