År för år – 1925 – Skräddaren i Torzok

<- 1924.

… Något som man skulle kunna tänka sig ha varit ett tabu i Sovjet vid den här tiden är pengar och girighet – men allt är onekligen relativt! I komedin Skräddaren i Torzok handlar allt om en lott på 10.000 rubel, som en stackars fumlig skräddare kan gifta sig och trygga sin framtid med – om han väl tar sig förbi en rad Keaton- och Chaplin-inspirerade hinder, inklusive en manhaftig änka som är besatt av honom.

Den sovjetiska propagandafilmen hade många ansikten. När man tänker på den så tänker man förmodligen osökt på Eistensteins montageteknik, och år 1925 tornar hans filmer Strejken och Pansarkryssaren Potemkin upp, filmer som betonade maskulint kodad aggression och militärisk enighet, och där propagandan knappast var subtil utan konstant upp-till-kamp. Skräddaren i Torzok gjordes som PR för statens lotteri, och är alltså till någon mån en slags reklamfilm. Regissören Jakov Protazanov – som året innan gjorde sci fi-milstolpen Aelita – lät lottovinsten bli en plot-point i den lille skräddarens äventyr.

Detsamma gällde för visionen av det ryska folket som glatt och gemytligt – här kan man jobba på söndag (frivilligt!) och hamnar man i St. Petersburg så bör man veta att det nyligen bytt namn till Leningrad (”Jag är i Leningrad” informerar en kamrat den lille förvirrade skräddaren, ”vart du är vet jag inte”). Berättelsen om skräddaren börjar ute på landsbygden och tar sig in i mer urbana delar av landet, och på så sätt får Protazanov chansen att filma olika delar av det sovjetiska samhället, vilket dels gör filmen till ovanligt subtil propaganda och dels till något med högt historiskt värde i efterhand.

Därmed inte sagt att filmen i sig är usel – men kanske inte helt minnesvärd. Igor Ilinskij var en berömd rysk skådespelare och komiker, och det märks att han har talang i bagaget redan här – idén om den lille landstrykaren var visserligen bekant från Hollywood, men hade djupa och universella vaudevillerötter. Ilinskij är full med partytricks – han kan bland annat få sin hatt att röra sig lite som den vill – och håller liv i luckan så mycket som det går, medan han kurtiserar sin drömflicka, råkar på missöden, försöker undvika den glada änkan, och filmen går sin nätta gång (drygt en timme).

Fortfarande är det dock ironiskt att filmen handlar om värdet i att vinna en massa pengar åt sig själv. Även i Sovjet verkar det som att life finds a way…

-> 1926.