Regi: Johan Lundh
Tuvas föräldrar dör i en bilolycka varefter hon får veta att hon var adopterad. I jakt på sina sanna föräldrar åker hon till bonnhåla och en förutsägbar svensk thriller av Jägarna-snitt autostartar.
Dålig regi är en lite svår sak att definiera, liksom abstrakt. Det är en brist som man kanske bara hittar om man sett mycket film. Men den som undrar hur en amatörmässigt regisserad film ser ut kan se Den som söker som skolexempel, eftersom grunderna för en bra film finns i den. Ser man den så kanske man noterar att det finns något i den som ”känns” som en bra film. Det är något med hur det hela berättas som flyter fram på ett sätt som gör att filmen blir väldigt ”sebar”. Ändå är det något som skaver betänkligt. Filmen övertygar aldrig, inget händer direkt i den.
Det är den dåliga regin som avslöjar filmen. Och det är det fina fotot (Carl Sundberg) och den skickliga klippningen (Peter Wendin) som spökar i dess ställe. Dessa två saker är de allra främsta attributen i Den som söker, en sympatisk produktion på nästintill minimala fem miljoner kronor gjord utan inblandning av SF. I grund och botten är det en karaktärslös och dåligt berättad film, men fotot är strålande och klippningen elegant och lyhörd.
Effekten är nästan lite märklig. Manuset av regissören Johan Lundh bär inte bara på alla problem i svensk film (främst de knackiga dialogerna som aldrig får något bra flyt) utan även ett par till: Storyn går ut på att Tuva (Josefine Bornebusch) får reda på att hon varit adopterad. Hennes föräldrar har just dött i en bilolycka – vilket vi av någon anledning får se i en utstuderad inledningsscen som egentligen inte har så mycket med filmen att göra.
Frågor man ställer sig. Varför är det intressant att just Tuvas föräldrar dött och hemlighållit hennes adoption? Svar: Det finns inget intressant i det. Det råkar bara vara så. Varför är det intressant att just hon är adopterad? Bryr hon sig själv? Bornebusch rör sig igenom filmen avtrubbad och deprimerad – om det ska vara för att karaktärens föräldrar dött så får filmen inte till det (Hur var hennes relation till sina föräldrar? Hur ledsen är hon över deras död?). Istället skapar hennes gråstirriga zombielunk en konstig alienation från åskådaren. Man förstår kort sagt inte vad man sitter och tittar på.
Jag ville verkligen tycka om den här filmen. På en gång signalerar den kvalitet med sitt foto och sin klippning och även sin pretentiösa musik (menat som något positivt). Genom det bildsköna fotot leds vi till att tro att filmen är en psykologisk thriller och ett karaktärsdrama. Att det är något särskilt med Bornebuschs karaktär och mysteriet i filmen.
Men det är det inte. Den största besvikelsen är att filmen utvecklar sig åt ett standard-Jägarna-upplägg med förutsägbara, kristna övertoner. Vi har sett det tusen gånger förut: Tuva åker till en liten håla och träffar muttrande gubbe (Björn Granath) som Uppenbarligen Vet Filmens Hemlighet Och Försöker Hemlighålla Den. Andra karaktärer – prästen Niklas Falk och schyssta killen Erik Johansson – agerar liksom Granath brickor på brädet. Så, frågar man sig fortfarande, varför är det speciellt att Tuva är adopterad? Jo, för att det måste finnas ett mysterium som ska lösas i filmen. Samma motivation drev Regina Lund i Sjön och Stefan Sauk i Dykaren. Filmen måste handla om något. Vad är inte så noga.
Det är ett rätt typiskt problem för svensk film. Man har förmågan att rigga upp genrekonventioner – till exempel konventionerna för en thriller – men man har ingen idé eller vision med berättelsen i sig. I Den som söker, som trots sin låga budget och brist på stöd från SF inte känns mycket annorlunda än någon svensk thriller av sitt slag, ser vi återigen hur karaktärer hör ihop med varandra utan att vi fått en enda möjlighet att bry oss om dem. Det är bara en uppvisning av en grundläggande berättarteknik utan en berättelse; som att man arrangerat en stor fest men glömt att skicka inbjudningskorten, för man har inte tänkt på att man inte har något att fira. Bara själva festen har funnits med i beräkningarna.
Fotot och klippningen är som sagt bra. Peter Wendin står för en elegant och professionell uppvisning i hur man skapar bra flyt och rytm mellan scenerna och Sundberg, ser jag på hans hemsida, har bland annat gjort SJ:s gamla ”Den inre resan”-reklamfilm så go figure. Också Den som söker är full av lite småfluffiga bilder där naturen alltid överskuggar karaktärerna. Om manuset, regin, skådespelarna och allt det där andra som behövs för att göra en bra film hade varit lika begåvat så hade Den som söker varit en triumf för svensk lågbudgetfilm. Nu är den en riktigt snygg och proffsig inramning av en amatörmässigt målad tavla.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Den som söker”