Hur många kramar finns det i världen?

Regi: Lena Koppel

Efter en kärlkramp känner snickaren Peter (Claes Malmberg) att han behöver en ny start, så han ringer sin gamla klasskompis Max (Per Morberg), som är reklamfilmare bosatt i New York, och frågar om han inte vill göra en dokumentär om hans kompisar; dvs. utvecklingsstörda Ebbe och Kjell-Åke, schizofrena Filippa och autistiska Katarina c/o Glada Hudik-teatern. Max är alkoholiserad och självmordsbenägen men lär bli en bättre människa inom 90 minuter.

 

I början av den här filmen befinner sig Max (Per Morberg) i New York. Där har han en fantastisk lägenhet, ett högavlönat jobb som reklamfilmare och lever vad som praktiskt taget kan kallas ett drömliv. Men han har inga vänner, ingen familj, han är alkoholiserad, deprimerad och överväger att ta livet av sig.

Vilken film det skulle kunna vara! De första tio-femton minuterna av Hur många kramar finns det i världen gav mig ett överflöd av idéer. En svensk film som utspelar sig i New York om den falska drömmen, de amerikaniserade idealen, besvikelsen och alienationen i att försöka passa in. Per Morberg i huvudrollen. Cameos av Per Bjurman och Robyn. Paralleller kan rentav dras till Mobergs svit om Utvandrarna. Det skulle kunna vara en av de stora pärlorna i modern svensk filmhistoria.

Men nu är det så att Hur många kramar finns det i världen utspelar sig i Hudiksvall. Inget ont om det, antar jag. En trevlig liten ort i Hälsingland på femton tusen invånare, historiskt sett känd för sitt glada lynne (från 1800-talet) och via den idén Glada Hudik-teatern, en kommunal verksamhet som består av en teatergrupp med utvecklingsstörda skådespelare. En av fjolårets otippade succéer var Hur många lingon finns det i världen, med den som dragplåster. Inom ramarna för en typisk romantisk komedi där Sverrir Gudnasson slutade upp med att vara en sådan slacker och blev en ansvarstagande människa (typ, minns inte så noga) var det en möjlighet för publiken att ta del av Glada Hudiks mission, att öppna upp och nyansera samhällets bild av utvecklingsstörda. Och för all del, alla gillar väl ICA-Jerry vid det här laget?

Problemet med den filmen – och denna uppföljare i synnerhet – är att de känns mer som välgörenhetsprojekt än ordentliga filmer. Hur många kramar finns det i världen verkar inte ens ha på kartan att vara en engagerande eller genomtänkt film.

Storyn fungerar inte den här gången, utan ger en istället alltför många möjligheter att ifrågasätta saker som inte ska vara problem. Varför hör Peter (Claes Malmberg) av sig till sin gamla kompis Max för en film? Allt han behöver göra, visar det sig, är att rigga upp en kamera i ett lusthus där våra vänner berättar om sitt liv. Det finns ingen motivation bakom intrigen. Det är dessutom svårt att urskilja några personligheter i vare sig Peter eller Max. Jag tror att Peter (som var med i första filmen) ska vara den här ängslige, medelålders mannen som livskrisar, men det framgår inte. Peter är, i Claes Malmbergs avslappnade gestalt, lite ängslig över sitt hjärta, lite ängslig över att dottern kanske vill stanna i Spanien med mammas nya kille, lite ängslig över att ”fina” tjejen Hanna (Vanna Rosenberg, som också repriserar sin roll) inte ska vilja gå ut på middag med honom. Men han är inte mycket av någonting och om han inte riktigt bryr sig så gör vi inte det heller.

Per Morberg rör sig igenom filmen med ett stoneface som inte har att göra med att han är en dålig skådespelare – han är väl helt okej, vad jag minns – utan att han inte fått några hänvisningar. Det blir svårt att bara inte se honom som Per Morberg – i synnerhet när han oavbrutet dricker av (sitt eget?) vin och tar på sig kockförklädet och lagar en ”supergod” middag som alla berömmer. Han är förvisso en rätt rolig personlighet, och han fyller karaktärens skor ganska enkelt, men det gynnar ju inte filmen att man hela tiden är utanför den.

Det finns något passivt och lätt sövande i utformningen av Lena Koppel. Dialogscener pågår längre än de behöver, och de ofta sentimentala dialogerna skär sig mot en knepigt tyst ljudbild i behov av lite bakgrundsmusik, som om vi tittar på ett drama. Men karaktärerna når oss inte och det blir sällan speciellt roligt. Filmen har en idé – de ska göra en film – men ingen intrig. Det händer praktiskt taget ingenting i filmen och de små försök att göra en sidointrig med taskiga Jocke (Figge Norling) kommer och går utan att göra något väsen av sig. Och detta är förstås inte menat som en förolämpning men Vanna Rosenbergs karaktär, som agerar kärleksobjekt mellan Morberg och Malmberg, känns lite smått utvecklingsstörd hon också; fast någonstans i tolvårsåldern är hon oavbrutet vän, passiv och harmlös och beter sig ungefär som en barnprogramledare som inte kan säga värre förolämpningar än ”idiot” och ”trallgök”.

Medan denna passiva, intrig-lösa film puttrar på blir det mer och mer uppenbart att de verkliga stjärnorna i filmen är Glada Hudik-gänget själva. När vi får se klipp från filmen-i-filmen berättar skådespelarna om verkliga erfarenheter och det är bara då som vi egentligen ser något som faktiskt är intressant eller gripande på riktigt. Filmen är noga med att poängtera intervjuernas autencitet både i början och slutet av filmen och det ökar bara ens misstanke om att ingen varit speciellt intresserad av att göra en film här. Eller, rättare sagt, om det nu är filmen-i-filmen som är poängen, kunde de inte bara gjort den istället?

Man märker tydligt att filmens agenda är en annan än att vara ett karaktärsdrama. Morberg, Malmberg och Rosenberg har inget att arbeta med och det är för att filmen inte är intresserad av dem. Det är när Hudik-gänget berättar om sina erfarenheter – om mobbing och trakasserier, om stöd hemifrån eller bara om deras syn på sig själva och världen i stort – som man märker vad den egentligen är ute efter. Och det är ju väldigt synd att en film med hjärtat på rätta stället inte följer sitt hjärtas lag och gör den filmen istället. Kanske är det, som så ofta, svensk filmpolitik som spökar. Att filmen måste ha en paketering som gör den säljbar.

Tyvärr är det inte gjort med engagemang, och jag kan på sätt och vis förstå det. Det måste vara en svår uppgift att klä ut en samhällstjänst i generiska feel-good-kläder och en intrig som inte har med saken att göra. Det märks allra tydligast i slutet, då det visar sig att filmen inte ens har någon tredje akt. Karaktärernas problem lämnas oupplösta och vi får inte veta vare sig om Peter kommer få ordning på blodtrycket igen eller om Max kommer sluta med spriten. Men Hanna är alltid glad förstås, det är hennes givna roll.

Filmen har hjärtat på rätta stället, visst, den ska ha det. Men det går inte att godkänna en så tunt genomtänkt, och faktiskt slappt gjord, film. Den lämnar en med så lite att man knappt känner att man sett en hel film (vilket man rent narratologiskt inte gjort). Inte heller finns vare sig några stora skratt eller tårar och filmen är rätt tråkig. Poängen med filmen, och det fina med den, är Glada Hudik-gänget men tyvärr står de som biroller i sin egen film. Vad är poängen med det?

 

FREDRIK FYHR

 

PS.

Alltså, jag måste säga det igen. Den deppiga reklamfilmaren i New York. Gör den filmen, SF!