Kick-Ass 2

Regi: Jeff Wadlow

Hemmagjorda superhjälten Kick-Ass vill slåss mot skurkar men sidekicken Hit Girl känner sig manad att gå i skolan, av någon anledning. En lame intrig pågår mellan olika rastplatser av våld och blod innan hon naturligtvis hänger på och spöar arsle igen. En skurk vill döda Kick-Ass bla bla. Våld. Blod. Hysteriska vitsar. Fascistisk ideologi inuti ett blodigt sockervadd av fluffiga lustigheter.

 

Det här är en Nu blåser vi snuten 2-typ av uppföljare. En infantil produkt, gjord med hybrisens tondöva självsäkerhet, som kapitaliserar på en redan rätt dålig föregångare och perfekt sammanfattar just sin tids unika smaklöshet. På samma sätt som folk en gång i tiden flockades till biograferna för att se Burt Reynolds åka bil flockas kids idag för att se superhjältar, må de göra vad som helst så länge de är superhjältar, och jag misstänker att det kommer verka lika förbryllande om trettio år eller så.

Inte för att målgruppen till Kick-Ass 2 bekymrar sig över vad som händer om trettio år. Här och nu är det kul att se hundar äta pungkulor, high school-tjejer kaskadspy på varann och våldtäkter gå snett på grund av att dicken inte går upp. Det är som fascistporr kombinerat med en gympavideo. Och pålagda skratt.

Kritiker anklagade redan den första Kick-Ass för att vara moraliskt förkastlig, men de här två filmernas problem är inte att de är moraliskt förkastliga. Problemet är att de inte har någon definierbar moral överhuvudtaget, bara pampig musik och tomma floskler om att ”göra världen en bättre plats”. Det är bara en av anledningarna till att de, och i synnerhet Kick-Ass 2, passerar framför ögonen på en som totalt obegriplig serie attacker mot näthinnan. Utan någon moral, det vill säga poäng, och utan begripliga karaktärer, utan en intrig som går ihop och helt utan någon som helst känsla för takt, finns ingenting att finna i filmen. Allt bara går in i en och samma gröt. Det enda som garanterat är sant är att filmen innehåller snabbt klippta scener med mycket våld och blod, ackompanjerande av dundrande musik som gör att åskådaren tvingas underkasta sig . Acceptera våldet som något bra. Skratta åt skämt som inte är roliga. Imponeras av en opersonlig, bodybuildad manskropp redo att förgöra. Ifrågasätta noll.

På så vis är Kick-Ass 2 naturligtvis en fascistoid film. Eller den anammar åtminstone fascismens ideologi (dvs. det enda viktiga som finns i världen är våld) och dess filmhistoriska propaganda-verktyg (visuellt är det en film som skulle få Eistenstein att rotera i sin grav). Men naiv som jag är vill jag tro att det här inte varit avsikten. Jag sa att filmen sammanfattar sin tids smaklöshet, men den sammanfattar också sin tids obildade historielöshet. Den är gjord av människor som entusiastiskt kläckt samma idé som en gång Mussolini; de har bara inte läst nog med böcker för att veta det.

Men sådant kan förstås passera som subversiv underhållning (Death Wish, med Charles Bronson, är det kanske mest klassiska exemplet). Det som gör Kick-Ass 2 till en dålig film är detsamma som med alla dåliga filmer: Dåligt manus och tafflig regi. Där den första filmen bara var till hälften misslyckad är denna redan misslyckad till att börja med. I första Kick-Ass gjordes det en poäng av att den utspelade sig i verkligheten, och den ställde frågan: Vad skulle hända om en vanlig high school-snubbe tog på sig en mask och började leka superhjälte? Det idiotiska med filmen var att den övergav sin idé för att istället, infantilt nog, bli en helt vanlig superhjältefilm där det flygs omkring i jetpacks i alla fall.

Och eftersom Kick-Ass 2 grundar sig i detta kompletta systemfel är den körd från början. Den ska utspela sig i verkligheten. The Real World. Jag vet inte hur många gånger de nämner denna till synes så verkliga värld. ”This ain’t a movie, this ain’t a comic, this is real life, the real world, people are going to die”.

Yeah right. Det finns inte en enda sekund i den här filmen som övertygar någon om att den utspelar sig i verkligheten. Det hade krävt en överlägset mer ambitiös och välgjord film om hur superhjältar inte finns i verkligheten, inte tvärtom. Den nu tonåriga Hit Girl (Chloë Grace Moretz), som flyger omkring likt en Episod II-Yoda och har ihjäl skurkar som en dödens gummiboll, är minus noll procent realistisk. På den mest basala nivån går det tillbaka till fysikens lagar och det där man fick höra när man var liten (och som, news flash, stämmer!): Får man ett tillräckligt hårt slag i huvudet är risken stor att man svimmar av på en gång. Får man flera slag i huvudet kan man få permanenta hjärnskador. Det gäller i synnerhet om du är en femtonårig tjej (sorry, men det är sant). Att filmen spelar på samma verklighet den ignorerar är bara irriterande.

Om den första filmen hade en identitetskris så är uppföljaren en schizofren kollaps. Intrigen är ett stort luftslott utan dramatik eller logik eftersom karaktärerna är så dåligt utformade (fascist-soldater har inte mycket till personlighet, jfr Starship Troopers): Hit Girl, eller Mindy som hon heter, är borta under större delen av filmen eftersom hon måste gå i skolan, tvingas bli kompisar med tuffa tjejgänget och aldrig mer vara superhjälte. Varför? För att hon lovat hennes styvpappa det. Hon har ljugit för honom flera gånger, och bryr sig genuint inte om honom, men på tal om närapå ingenting (läs: för att manuset vill det) inleds en hundra procent tom sidointrig som utspelar sig i en rosafärgad Justin Bieber-värld med Mean Girls-övertoner. Detta, förstås, bara för att Hit Girl ska lära sig att hennes verkliga identitet är meningslös (?) och att hon är född till att vara superhjälte (masken är hennes rätta jag, hennes civila identitet och den hon egentligen är är meningslös, återigen fascistisk militärism). Och vänta, vad hände med the real world nu igen? Never mind.

Jim Carrey, som ångrade att han var med i den här filmen och inte ställt upp på PR-intervjuer, är med i filmen långt mindre tid än vad filmens trailers utger sig för att ge honom. Som en ex militär gone baptist gillar han att slå in pannbenen på folk med basebollträ, men han vill inte att man ska svära eller vara otrevlig. Get it…??? Öh, cause I don’t. Han är en av många karaktärer som ena stunden ska vara seriös, andra rolig. Hur många som helst, faktiskt. John Leguizamo, Donald Faison, Steven Mackintosh, Yancy Butler har alla roller som inte går att skratta åt och inte går att ta på allvar. Värst är nog de medelålders superhjältarna som går under namnet Remembering Tommy, som bekämpar brott till minne av deras pojke som en gång försvann hemifrån och aldrig kom tillbaka. De har hans bild på sina T-shirts. Biosalongens nervösa tystnad när detta ”skämt” passerade var som naglar mot svarta tavlan.

Mest central för detta problem är väl filmens skurk, som går under aliaset Motherfucker (Christopher Mintz-Plasse, första filmens hjälte Red Mist) som ska döda Kick-Ass som hämnd et cetera. Han är hundra procent omöjlig att ta på allvar och spelas från scen ett som en komisk karaktär. Ändå ska han gå runt och vara ondskefull, hugga huvudet av folk och våldta Kick-Ass tjejkompis med det för serien traditionsenligt originella namnet Night Bitch (right, men han får inte upp den, ho ho vad kul). Det var redan svårt att acceptera det här fuskiga berg-och-dalbanandet av känslor i första filmen – säger fuskiga för det är vad det är, inget i filmen bygger upp allvar och minst av allt humorn – men i jämförelse med tvåan verkade den ändå ha någon slags idé, ett motiv. Den här är bara dåligt gjord, av manusförfattarna och regissören till den värdelösa martial arts-filmen Never Back Down, och när någon slajsar upp en blodkaskad för tjugonde gången, och någon drar en dålig replik för fyrtioelfte, så är man mer än lovligt trött. I synnerhet eftersom man ser igenom bluffen på andra håll; det är ingen slump att vissa centrala inslag av mord och misshandel på vissa av de goda karaktärerna, som skulle vara för starkt för att ha med i bild, sker mer eller mindre utanför bild. Varför får vi inte se hjältarna få pannbenen inslagna? Blir de för sårbara då? Är det viktigt att hålla de så omänskligt osårbara som möjligt? Fastän det är the real world och allt? Varför denna censur?

Jaja, än sen. Det är inte så viktigt när allt kommer omkring. Det är filmens helhet som är problemet, den övergripande känslan av att bli kissad på som åskådare. Överhuvudtaget är Kick-Ass 2 som att man tagit amerikanska sexkomedier, torture porn, The Dark Knight men även 90-talsparodier som Mystery Men och Blankman, kombinerat det med en kommersiell musikvideo-look, slängt in lite random skådespelare, lagt till så billiga CGI-effekter som möjligt och kört ner det i en mixer som producerat en spyliknande gegga av blod och hjärnsubstans. Sockrat till två hundra procent. Det är inget man vill smaka, men det luktar skit.

Intrigen kan bara bli en enda transportsträcka mellan olika, alltför rörigt klippta, actionscener som bara är designade för att åskådaren ska bli överväldigad. Inget annat. Filmen handlar inte om någonting. Dialogerna är lika platta som de i en Barbie-DVD, karaktärerna ger en ingenting och intrigen skulle kunna innehålla vad som helst. Allt i filmen som inte är våld är bara fluff; fluff som gör en trött om man försöker hänga med i det och illamående om man försöker tänka på ideologin det bygger på.

När jag skrev om den första filmen så konstaterade jag brådmoget att ”I might be getting too old for this shit”. Ack ja, hur sant klingar inte de orden nu. Jag minns hur jag såg den filmen i en full salong på en förhandsvisning, hörde applåderna och jublet eskalera mot filmen när den var slut och för första gången kände mig totalt alienerad från min egen generation. Jag skämdes för att tillhöra mänskligheten. Jag skulle kunna ha blivit en superskurk själv.

Men jag märkte av en kul grej under visningen av Kick-Ass 2 medan jag började notera publikens reaktioner (vilket började hända rätt snart, eftersom filmen var lättare att ignorera än att leva sig in i). I början var hela publiken uppspelt och nervös och folk skrattade åt praktiskt taget allt, till och med det som inte ens var roligt (så fort Faison dök upp till exempel; ”Killen från Scrubs! MOAHAHAHA!” liksom). Men ju längre filmen pågick, desto färre skratt hörde jag. Mot slutet var det bara den frälsta skaran (de som skrattade högst åt repliker som ”There’s a dog on your balls!”) och de kuvat nervösa som fortfarande skrattade åt det som inte ens var menat som humor eftersom de var rädda för våldet (antar jag). Resten av raderna var som murar av tystnad. Det kom inte längre ljud från dem.

Jag tror det här är en sådan där film som gör en dummare. Eller, vadå tror. Jag tror många i den avtrubbade publiken kände samma sak som jag: Det är en skillnad på att bli underhållen och att få sin stackars huvudskål nerkörd i en högljudd mixer i två timmar. En jävla skillnad.

 

FREDRIK FYHR