Vecka 34-35 (helgerna 23-24 och 30-31 augusti)
A SMILE LIKE YOURS
Jag undrar om inte Greg Kinnear slår något slags rekord i kort – ja, han är nämligen ett säkert kort, men han är därmed sagt inte ett givet. Ett tag verkade det dock som att han skulle kunna komma upp från Hollywoods birollspluton och övervinna en ”leading man”-persona. Typ 1997, ett år då Lauren Holly var ett namn. Jo, hon var med i Dum & dummare, och var gift med Jim Carrey. Sedan gjorde hon filmer som A Smile Like Yours.
EXCESS BAGGAGE
… och på tal om stjärnor på “Vad Hände Egentligen Med…?”-himlen så var Alicia Silverstone riktigt stor vid det här laget. I Excess Baggage typecastades hon (efter Clueless) som rich girl som fejkar sin egen kidnappning genom att låsa in sig själv i ett bagageutrymme på en bil som hunky tjuven Benicio Del Toro bara råkar stjäla. Den här filmen kom till Sverige med den oklanderliga titeln X-tra bagage, var regisserad av Marco Brambilla (som inte är ett namn du bör känna till… men han gjorde Demolition Man och ibland är det bara så att man har gjort Demolition Man), och jag vet att jag såg den och hade visst nöje av den (läs: jag var tolv och hade en helt obligatorisk crush på Alicia).
På en mer tänkvärd not så kan man poängtera att Silverstone flydde scenljuset, som man säger, till stor del på grund av denna film, plus fiaskot som var Batman & Robin tidigare på sommaren. Hon gjorde ett par filmer till men saktade i allmänhet ner takten till en halt; 1997 var den brutala milstolpen, och hon kände att Hollywood var för för jävligt, och vem kan klandra henne. Trevligt nog har hon dykt upp lite inkognito i indiefilmer här och var, inte minst på senare år.
GI JANE
Filmen som gav uttrycket ”suck my dick” en helt ny kontext – Ridley Scotts broiler-feministiska high concept-karamell, med Demi Moore som högpresterande militärkvinna som deltar i ett “experiment” som går ut på att hon som första kvinna någonsin genomför den stenhårda utbildningen för specialsoldater, där hon måste uthärda både det ena och det andra av ledaren Viggo Mortensen (och alla andra som inte tror hon kommer lyckas). Det leder till Ridley Scotts svar på ”girl power” (ett begrepp som hade lite mer stuns då) – det vill säga sadomasochistiskt könskrig där en stor del av poängen är att Demi är en kvinnlig kristusgestalt som får stryk av män tills hon, typ, själv blivit en slags ”man”. Extra tydligt blir det i slutet när titeln blir bokstavstrogen och Jane får hänga med och skjuta ner icke-definierade levande måltavlor i Syrien, *sätt på musiken från Team America*
Så, näe, den här filmen är inte direkt lyckad, men på sitt sätt ganska unik, med tanke på att man faktiskt behövde (och kunde) göra den. Idag borde man väl göra en remake i stil med… GI Gender?
GRIMM BROTHERS SNOW WHITE
Den här filmen känner du förmodligen till under titeln Snow White in the Dark Forest, som var titeln den hade när den kom (liksom många amerikanska filmer denna sommar) direkt på video 1998. Tanken här var att göra en mer seriös och bokstavstrogen Snövit-skildring så detta är inte versionen du visar för barnen!
Sigourney Weaver spelar (mestadels över i) rollen som verkligt ond styvmor, men sköna prinsessan Taryn Davis förblir en rätt solid Snövit-prototyp, och storyn är ganska mycket standardsåpa, trots att vi har en ambivalent kung spelad av Sam Neill och sju Robin Hood-liknande män istället för dvärgar. Filmen känns ganska mycket som en TV-serie idag, alternativt från 11 år-standard-blodig Young Adult-film. I en rimlig värld kan man säga att filmen har flera barrocka och skräckinjagande sekvenser… men nuförtiden har ju femtonårsgränsen på bio avskaffats (i praktiken) så jag antar att det är fritt fram för vilka ungar som helst att se vad som helst.
Jag har för mig att många gillar den här filmen – själv tycker jag den är en lite krånglig kompromiss mellan realism och saga; ungefär lika krånglig var filmens release. Den gjordes för bio, men ansågs kommersiellt omöjlig och hade premiär på TV istället – därefter gick den direkt till video i t.ex Sverige som Snövit – En skräcksaga (elller Snow White: A Tale of Terror). Därefter gick den upp på amerikansk bio ändå, som Grimm Brother’s Snow White. Så nu vet du det.
HOODLUM
Bringing it all back home…? Efter att Boyz ’N The Hood ledde till en våg av amerikanska förortsskildringar, vilket i sin tur boostade gangstarap så att den klassiska amerikanska gangstermyten ganska snabbt kom att konkurrera ut all tänkbara sociala anspråk, blev också subgenren mer och mer urvattnad tills den här hamnar på sin logiska slutpunkt: Kan Al Pacino vara Scarface så kan Laurence Fishburne vara Bumpy Johnson!
Nu ska jag dock inte vara den som är den, för jag har för mig att den här filmen (regisserad av den odödlige karaktärsskådisen Bill Duke) är rätt bra. Den faller dock, tyvärr, in under facket ”inte sett den sedan tiden Eminem inte fanns”.
KULL THE CONQUEROR
Oh boy. Den här filmen hade den svenska undertiteln Son of Conan. Jag är nästan hundra på att Kull, spelad av Kevin Sorbo (vem???), inte har något att göra med Conan. Jag kan ha fel, men jag väljer att inte bry mig.
När jag var liten brukade det sägas att Conan, trots hans allmänna tuffhet, hade ett ganska fånigt namn. Conan lät ju lite för likt ”konen”, ett tämligen harmlöst fotbollsobjekt. Jag har svårt att tänka mig att någon skulle ta krigaren KULL på större allvar.
MASTERMINDS
Den här filmen ska jag erkänna att jag aldrig hört talas om förut, vilket i sig inte är konstigt – men lite oväntat, eftersom denna korsning mellan utsagd Die Hard på ett high school (isch… innan Columbine, ska tilläggas) och någon slags spinn på WarGames hade varit rakt uppe i min allé när det begav sig. Den hade till och med – förstås – svensk VHS-premiär sommaren 1998. Jag tror det gäller för 90% av filmerna jag tagit upp i dessa texter.
MIMIC
Mimic gör alltid att jag tänker på Mimi Rogers (som jag antar att jag blandar ihop med Mira Sorvino, som har huvudrollen) och Mimi Leder (som gjorde Deep Impact ett år senare) och till sist även Relic, en riktigt myspysig monsterfilm som hade premiär denna sommar.
Mimic är en film i samma stil, en upp-beefad monsterfilm om muterade insekter som ger tillbaka på mänskligheten – den största retrospektiva faktorn här är att filmen är gjord av Guillermo del Toro… men gör det Mimic bättre? Vissa tycker nog det. Jag tycker den är lite tråkig… liksom för bra för att vara tillräckligt dålig. Filmer om jättekackerlackor behöver inte vara bra.
MONEY TALKS
Och bullshit walks? Jag höll på att blanda ihop Money Talks med Money Train (jag vet, vitt skilda filmer eller hur?). I den sistnämnda var det Woody Harrelson och Wesley Snipes som teamats ihop efter succén med White Men Can’t Jump för en ruggigt muggig buddycop-wannabe-historia… frågan är om den är bättre eller sämre än Money Talks, där Chris Tucker och Charlie Sheen… alltså, försökte de döda oss eller? Chris Tucker och Charlie Sheen?!
PIPPI LONGSTOCKING
Här har vi ett fantastiskt belysande exempel på hur lång tid som faktiskt gått sedan 1997. Svenskt kulturetablissemang gick i bräschen för folkhemsandan när denna på förhand sågade vederstyggelse anlände – en tecknad, amerikaniserad Pippi Långstrump! Så vulgärt! Så oantastligt antastande!
Fast nu var den här filmen en svensk-tysk-kanadensisk samproduktion, gjord med rätt blygsamma medel ganska långt ifrån drömfabrikens verkliga labbar – den utgjorde också pilotavsnitt för en TV-serie som gick i två säsonger (jag misstänker att de tänkte ungefär som med Beck-lanseringen samma år).
Ansågs inte vara så noga, förstås. Idag skulle väl en USA-Pippi hälsas med stolta applåder, eller jäsas framför barnaögon non-stop på Barnkanalen. Erövringen är avklarad… bortsett från faktumet att rättigheterna till Astrid Lindgrens värld nu är rätt ökänt hårt hållna av hennes arvtagare.
SHE’S SO LOVELY
Som jag nämnt tidigare så hade John Travolta inga planer på att förvalta sin karriär efter det att Pulp Fiction ”räddade” den. Han var rätt nöjd där, runt 80-90-talsskarven, med att göra Titta vem som snackar-filmer och gympafiaskon som Perfect (1985). Därför var det inget större mysterium varför han rätt snart började sacka efter i energi, trots hyggliga prestige-roller som här, i Nick Cassavetes av mig fullständigt bortglömda She’s so Lovely. Har jag ens sett den?
Vissa säger säkert: Amen kom igen, det är ju den där filmen där… ja, vad? She’s so Lovely är en titel som verkligen ligger i farozonen för att glömmas bort. Jag vet vilken film som är Hon är min (She’s the One), det är den med Jennifer Aniston, och så finns She’s all That med Freddie Prinze Jr, och jag vill till och med slänga in Tom Hanks That Thing You Do där också – det är de där filmerna vars titlar poängterar hon, du, det, och panggrejen som har att göra med vad det nu är som hon och du och det… har att göra med, ja. Jag vet Blur-låten ”She’s so High” och ”She’s so High” med Tal Bachman. Men har jag någonsin sett She’s so Lovely? Den verkar så självklar, när den stirrar på mig – Sean Penn, Travolta och Robin Wright… men så inser jag att det inte är Get Shorty, och att jag inte sett den här filmen. Eventuellt.
TEXAS CHAINSAW MASSACRE: NEXT GENERATION
Usch, här kan vi snacka om dålig timing. Tobe Hooper dog ju i helgen – bara en månad efter George A. Romero; av alla underskattade skräckfilmsregissörer är det svårt att hitta två mer sargade nämn än dessa två. Hooper tycktes dömd att bli erkänd för Motorsågsmassakern och inget annat, men oavsett kvalitén på filmerna han gjorde så hade de en säregen knasighet och var fulla av kreativitet av ett slag som inte gick att imitera; han blev, liksom nästan alla skräckmaestros i hans generation, överkörd av industrin, vars hajmetoder högg dem i sidan och vars produktionsmaskiner överskuggade deras verk.
Typ Motorsågsmassakern 4, vilket det här tekniskt sett är, naturligtvis gjord långt efter att Hooper låtit sågen vila (han gjorde istället den märkliga Motorsågsmassakern 2 elva år tidigare, ett slags anti-statement till den första filmen… som naturligtvis gick över huvudet på alla). Det enda den här filmen gav till världen var en break för Matthew McConaughey och Renée Zellweger – alltså är det den enda filmen med Motorsågsmassakern i titeln som kan skryta med två Oscarsskådisar. Jag har dock en känsla av att de inte skryter lika högt.
Svenska premiärer
På svenska biografer dessa veckor kunde man avnjuta Kenneth Branaghs Hamlet, den häpnadsväckande Hämnden är ljuv (som gick upp i USA i början av sommaren) eller om man föredrog Tommy Lee Jones framför Meg Ryan, den generiska katastroffilmen Volcano (som jag själv gick och såg). Därutöver Inget att förlora (tidigare omnämd) och på sex dukar i hela landet, Hong Kong-historiedramat Nattens fresterska (också tidigare omnämnd). De mer säregna premiärerna vecka 36 var dock Selma och Johanna – En roadmovie och Vildängel, två bra filmer som jag tänkte försöka leta upp igen för vidare undersökningar.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Biosommaren 1997: Vecka 34-35”