Videosöndag – en riktig vän i viken
BIORECENSIONER
Elysium 🙂 Matt Damon kämpar för frihet i den Orwellianska framtiden. Inget intellektuellt mästerverk, men helt acceptabel sci fi-underhållning med ett par hjärnceller att skryta med.
Ginger & Rosa 🙂 Riktigt fin och välgjord ungdomsfilm med poetiskt ödslig stämning, om två tjejer i London år 1962 och hur man prioriterar saker som sjuttonåring när världen kanske går under av en atombomb.
The Heat 🙂 Sandra Bullock och Melissa McCarthy ger liv och humor åt i en i övrigt stereotyp buddycop-film. Egentligen för tunn, men den har sin charm.
Vittra 🙁 Nästa kapitel i den svenska skräckfilmens svarta bok.
Dvd/BluRay
The Place Beyond the Pines 😀 Ett mästerverk om tidens gång och smärtan i arvssynder och klassförhållanden. Visuellt sett oerhört poetisk men aldrig pretentiös. En personlig recension, i vilken jag inte kunnat hålla mig objektiv, på en film som nådde något djupt i mig.
Stand Up Guys 🙁 Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin går på skådespeleri-gym i denna urvattnade och småtråkiga gangsterhistoria som aldrig kommer någonstans. Mycket ”hoo-haa!” och ”ouh! oh-ouh” om man verkligen gillar Pacino och Walken dock.
Specialrecension
Mud 🙂 Suggestiv, poetisk, besk uppväxtskildring med ett lysande hantverk av Take Shelter-regissören Jeff Nichols, en strålande Matthew McConaughey samt en story som i grunden är en feel-good. Svensk biopremiär har, enligt obekräftade källor, satts till november men denna går redan att streama i USA så någon måtta får det vara. En av årets bästa filmer.
Fem nyheter från veckan som gått
1. Too Much Johnson
En kopia av Too Much Johnson, en fyrtio minuter lång komedi från 1938 av Orson Welles som ansetts vara förlorad, har upptäckts i Italien. Detta var den första längre film Welles, en av världens fem-tio största regissörer, gjorde och upptäckten är stor inte bara därför utan för att hans första film, i brist på bättre, har ansetts vara Citizen Kane. Vilket i sin tur fött en viss myt att Welles’ debutfilm var hans magnum opus och en rekordartat mästerlig debutfilm. Det är inte helt osant, Too Much Johnson är inte direkt en långfilm, men upptäckten av denna film ger ändå nytt ljus på en av filmhistoriens verkliga genier. Och sådant är alltid välkommet. Filmen, gjord av och med Welles klassiska gäng från Mercury Theatre (som även medverkade i Kane), har premiär på Pordenones stumfilmsfestival i Italien i oktober, följt av en release över hela världen. Lita på att den recenseras.
2. Karen Black 1939-2013
En av de mest oförglömliga kvinnliga skådespelarna i 70-talets amerikanska New Hollywood-våg, Karen Black, gick bort den åttonde augusti efter en lång tid av cancer; det meddelades på Facebook av hennes make som senast dagen innan skrev att hon mådde bra på hennes blogg. Black Oscarnominerades för rollen mot Jack Nicholson i Five Easy Pieces (1970) och arbetade även ofta med Robert Altman i flera av hans bästa filmer, som Nashville (1975) och underskattade Come Back to the Five and Dime, Jimmy Dean, Jimmy Dean (1982). I den sistnämnda filmen spelar hon en kvinna som efter tjugo år besöker sina high school-kamrater, som inte vet vem hon är. Detta eftersom hon var kille då, och med åren genomgått ett könsbyte. Rollen är symptomatisk för Black, som ofta gestaltade människor som gömde sig bakom en mask av skönhet och mystik som de isolerade omvärlden ifrån. Komplikationerna i hennes roller föddes fram av sättet hon lät dem behålla sin integritet. Man visste inte alltid vad hennes karaktärer tänkte på; en stor smärta kunde bytas ut mot en märkligt lättsam attityd som aldrig kändes falsk. Hennes karaktärer var bland de mest frisläppta och kompromisslösa som vandrat längsmed amerikanska filmdukar.
Black satsade aldrig på en längre, flådig Hollywood-karriär utan fortsatte göra lågbudget och independentfilmer hela sitt liv. Detta ledde till att hon var med i en uppsjö av skräck, explotation och b-filmer under hela 80- 90- 00 och 10-talet. Hennes CV på IMDb är nästan två hundra titlar lång och innefattar alltifrån Robert Redfords Den store Gatsby till Rob Zombies House of 1000 Corpses och färgstarka titlar som Plan 10 From Outer Space och Bound and Gagged: A Love Story. Troligt är att hon gav allt i de filmerna också.
3. The Expendable Bruce Willis och miljonen som rann över bägaren.
Också macho-män i 60-årsåldern kan konsten att agera skvallertanter, då Bruce Willis hoppade av Expendables 3 och Sylvester Stallone inte kunde låta bli att twittra att Willis var ”lat och girig”. Insider-källor har menat att dispyten byggde på att Willis krävde att få fyra miljoner dollar om dagen och inte nöjde sig med de tre som fanns i kontraktet. Producenten Stallone vägrade. Bruce hoppade av och var inom tjugofyra timmar ersatt av Harrison Ford (!). I samma veva bekräftades vad som länge var känt – att Mel Gibson kommer vara filmens skurk – samt att Antonio Banderas hoppat på skutan. Varken den första eller andra Expendables-filmen var bra, men det är inte omöjligt att de släpar en till biografen tredje gången ändå. Visar det sig att Nicolas Cage är med också, vilket det länge ryktats om, känns det nästan givet. Likt förbannat.
4. Sharknado
En film om hajar inuti tornados – dvs Sharknado – har blivit en otippad megasuccé på amerikanska Sci Fi-channel. Det hela påminner om Snakes on a Plain-fenomenet, med enda skillnaden att viraliteten är än mer intensiv idag än 2006. Fansen på twitter har redan enats om en titel för uppföljaren – Sharknado 2: The Second One – men jag hoppas att någon överväger denna titel. Att kalla en uppföljare för ”den andra filmen” är aldrig bra. För 40 andra usla hajfilmer se James Rolfes besinningslösa video över Top 40 Shitty Shark Movies. Den som orkar igenom alla kommer märka att titlarna väldigt snart går in i varandra, och ens huvud börjar översvämmas av hajar.
5. Marvels planer sträcker sig fram till 2021.
Denna happy camper är very happy indeed, ty hans namn är Kevin Feig och han är chef för Marvel. I en intervju med Wired avslöjade han bland annat att Marvel har planer att fortsätta göra superhjältefilmer åtminstone fram till 2021; ”Vad kommer att hända? Vet ej. Men det vi planerade för 2015 år 2006 händer”. Oddsen är alltså bettade, då yours truly menade på en signifikant superhjälte-fatigue inom fem-sex år dvs. 2018-19. Att Feig inte håller koll på tiden (året är 2013, inte 2015) talar eventuellt för hybris.
Trailers för nästa veckas biopremiärer
Frances Ha
Kick-Ass 2
Hur många kramar finns det i världen
Red 2
The To Do List
Den 16/8 publiceras troligen recensioner av antingen Frances Ha eller Kick-Ass 2 eller båda två. Red 2 samt Hur många kramar finns det i skogen* recenseras på nästa Videosöndag (18/8). Om, och i så fall vart, The To Do List kommer att gå upp är oklart.
*Skogen, världen, whatever. Vissa titelmissar skrivna i förbifarten måste man erkänna att man gjort.
Ett svar på ”VIDEOSÖNDAG#35: Vecka 32-33”