TRAILERS
Videosöndag 11/6 2017
16.00-17.40. DR. JEKYLL OCH MR. HYDE (1931)
Jag är egentligen lite tveksam till att uppmärksamma en så usel film som nya The Mummy, men om inget annat så kan den ju användas till något gott – det vill säga att introducera oskulder för Universals gamla klassiska monsterserier.
Det kan ses som ett dåligt argument eftersom Dr. Jekyll och Mr. Hyde aldrig var ett Universal-monster (de har bara norpat honom nu, eftersom licensen ligger i allmän domän) men kan de fuska så kan jag.
Spencer Tracy brukar vara mest ihågkommen i rollen som Henry Jekyll i versionen från 1941 (med Ingrid Bergman) men jag tycker att den tio år tidigare versionen är den tveklöst bästa. Den melodramatiska dialogen i Jekyll-delarna är det enda föråldrade i denna tidiga ljudfilm men det är ovidkommande när det är fantastiskt filmskapande i övrigt; nästan varje scen innehåller någon överambitiös visuell idé – från POV-filmande till skuggspel, elegant klippning och skoningslöst gudsvredgad symbolik i scenografin. Nivån på sjaskigheterna är också ohyggligt obscena för sin tid – detta var innan Hollywoods censurlagar – och Hyde blir inte bara ett monster utan en fascinerande karaktär, än idag ganska omskakande att ha att göra med. Frederic March är fenomenal i huvudrollen och balanserar de två karaktärerna perfekt, helt oigenkännliga via make-up. Ingen annan filmversion har fångat de existentiella, kanske direkt pessimistiska, nivåerna i Stevensons berättelse som denna, och ingen har för övrigt varit lika visuellt intressant.
18.50-20.20. MUMIEN VAKNAR (1932)
Så har vi ju det här generella problemet med ”mumien”. Av alla Universals monster är det mumien som får mest skit – han är inte läskig, han är svår att förklara grejen med, han samlar damm och har förlöjligats av Scooby Doo.
Vissa gillar inte ens originalet Mumien vaknar, med Boris Karloff, gjord av tyska snillet Karl Freund. Filmen var den första spinoffen från studion efter succéerna med Dracula och Frankenstein, och den brukar anses vara rätt så långsam och knarrig även av finsmakarna.
Men jag vet inte, jag. Jag tycker nog den här filmen är ganska mysig, med den fåniga men charmiga förförerskan Zita Johann och en hel del spooky tystnader (tidig ljudfilm). De flesta moderna skräckfilmer är ju trots allt för långa, och för högljudda. Och säga vad man vill om Karloffs Ardath Bey, han ser verkligen prima ut för att vara 3700 år gammal. Egyptierna visste ett och annat om balsamering, tydligen.
20.30-22.55. FRANKENSTEIN & FRANKENSTEINS BRUD (1931, 1935)
Dessa tvenne behöver väl ingen närmare presentation. Det är lag på att filmintresserade människor ser dem ändå, så har du inte sett dem måste du göra hemläxan – och har du sett dem kan du väl inte förneka att de är perfekta aftonrullar. I synnerhet James Whales original från 1931 är en närapå helig artefakt – det känns som gravplundring varje gång man börjar titta på den – medan uppföljaren förstås är lika legendarisk för sättet den expanderar första filmen på alla fronter.
Mer om filmerna, och om James Whale, finnes i auteurathon-texten som råkar finnas här.
23.30-00.40. ISLAND OF LOST SOULS (1932)
Sa jag Universal? Äsch, vi viker av igen – det vore alldeles för tråkigt att lägga upp Tod Brownings Dracula (eller ens den spanska versionen) när vi redan har Whales Frankenstein gånger två.
Istället tittar vi på en verkligt underskattad och blodisande film: Dr. Moreau-filmen Island of Lost Souls, som Paramount släppte i konkurrens med Universal. Den evigt sceneriätande Charles Laughton spelar den galne doktorn som har lite egna uppfattningar om vad som är vad ute på sin ö.
Detta är en jäkligt tight film; visuellt är den otroligt läcker, scenografiskt är den klaustrofobisk, den är eventuellt den mest atmosfäriska av alla skräckfilmer gjorda under denna tid, och trots att gott och ont är väldigt väldefinierat så lyckas filmen fånga det verkligt sjuka i vad Moreau håller på med. Filmen är regisserad av Erle C. Kenton, som inte på något sätt är en stor regissör men som här bygger upp spänningen oklanderligt, direkt från en olustig inledning till ett apokalyptiskt klimax. Det är en film som än idag lämnar en andfådd, med en sista replik som är ritsch ratsch filibom-briljant.
00.45-02.15. HUU! SÅ HEMSKT (1948)
Ja, man måste ju använda den finfina svenska titeln här. Abbott & Costello Meet Frankenstein är eventuellt duons bästa film, och anledningen till att just denna är så ofantligt populär (i USA) är för att den bär på ett närapå mytologiskt sprängstoff, i och med att den har Bela Lugosi som Dracula och Lon Chaney Jr som varulven, med totalt pokerface som om de är med i varsin helt rimlig rysare.
Idag anser många att Abbott och Costello – som i Sverige kom att kallas ”Olycksfåglarna” – bär på humor som är minst sagt antik. Men bortåt småtimmarna kan även de hippaste torrbollar komma att dra på smilbanden åt dialoger som ”I know you’ll think I’m crazy, but… in a half-an-hour the moon will rise and I’ll turn into a wolf” – ”You and 20 million other guys!”
FREDRIK FYHR