En mästerlig studie i mänskligt beteende
<- Stjärnornas krig.
-> Träskoträdet.
Jag skriver om Mike Leighs All or Nothing av ingen annan anledning än att jag nyligen såg den och det är en fantastisk liten film som du nästan garanterat kommer tycka om utifall att du ser den också. Den handlar kanske om dig, kanske om mig, eller åtminstone några vi känner mycket väl – kanske vår släkt eller vår egen familj, garanterat någon annan vi träffat. Det är en film som utspelar sig i verkliga världen, och den handlar om människor som vaknar varje morgon och går till jobbet, tjänar bröd för mödan – vad finns att säga om det, livet?
Tja, det går ju att falla in i – ”the rut”, som man säger. Kolla Phil Bassett (Timothy Spall), en taxichaufför i London. Det ser ut som att han käkar glosoppa till frukost – sanningen är det oftast är hans fru Penny (Lesley Manville) som äter frukost. Hon jobbar i kassan på matvaruaffären Safeway. Hon har gått till det jobbet i hela sitt liv. Phil går upp sent för att checka in ett pass hos det lilla minitaxi-bolaget han jobbar för. De tenderar att missa varandra.
Vi får se en middag hos familjen Bennett, en stressande tyst och utdragen historia. De har en son och dotter i tonåren, den ena mer överviktig än den andra, och dottern sitter tystlåtet på sitt rum medan sonen ligger utslagen i TV-soffan och brölar om att bli lämnad ifred vad man än säger. Phil ser ut som en hösäck, oförmögen att säga eller göra något alls, med hundögon som föreslår att han skulle vilja… något, liksom, kanske, eller… Penny sitter runt bordet med en blick som föreslår att hon dör på insidan – man ser det på sprickan av sorg som finns i hennes blick.
Ja, tillvaron för familjen Bassett är en glädjelös, stagnerad sak – de bor i en ful lägenhet i en oglamorös förort, de har inte mycket pengar, saknar intressen och initiativ; de pratar inte om något, och inga genuina känslor (vare sig skratt eller gråt) lyckas ta sig ur dem. Man brukar tala om diskbänksrealism – det här är mer ”under diskbänken omkring soptunnorna och komposten”-dystopi.
Ändå märker man redan från början att All or Nothing inte är en deprimerande film, utan på något konstigt sätt rolig och ömsint. Mike Leigh skrattar inte åt dessa figurer, inte heller behandlar han dem som objekt för att bevisa en poäng. Han ser sig själv i dem, han ser dem i honom, detta är bara människor för människors skull, värda kärlek.
Han bär här på ett stoiskt mod, för han möter dessa figurer – så uppenbart förtryckta, så uppenbart bundna av sin klass – på en krasst mänsklig nivå. Leigh är, som brittisk regissör, del av en politiskt filmskapande tradition, men det är också en politism han hela tiden utmanar i sina filmer. Han vet att det inte finns något nobelt i att vara politiskt medveten, att det inte duger att gnälla, och att det inte är svårt att hitta problemformuleringar på samhället – i synnerhet inte om det är precis vad som förväntas av en – men nu är det så att riktiga människor i verkligheten går upp på morgonen, en dag som den idag, och lever sina liv här och nu. Det går inte att välja sin vardag, eller hänga upp sig på varför den är som den är, eller hur det ska bli imorgon. I det läget förlänger faktiskt ett gott skratt livet.
Det påminner mig om något Kieslowski sa, om hur politiska sanningar var helt värdelösa när man levde sitt liv i kommunismens Polen:
Allt är viktigt utom politik. Ensamhet är viktigt. Kärlek är viktigt, och saknad efter kärlek. Hopplöshet, allting. Politik är inte viktigt, för det finns egentligen inte. Det bara uppstår i absurda och oväsentliga situationer. Det är inte politik, utan snarare konsekvensen av politikens oduglighet. Det finns inget vatten, hissarna fungerar inte, livets basala saker blir till problem. Och livet är organiserat på ett dåligt och dumt sätt.
Det är ett citat jag ofta tänker på, och det kom tillbaka när jag såg All or Nothing, där Phil och Penny en gång i tiden måste ha träffat varandra och blivit kära. Nu känns tanken fjärran, och det verkar som att de växt in i tapeten. De är bundna, som Sisyfos, att gå till jobbet varje dag och när de kommer hem har de inte längre något att säga till varandra. Det är inte så att de hatar eller föraktar varandra. De är bara upptagna med att gå igenom alla de rutiner som vardagen innebär och i övrigt så… händer det bara inget i livet längre.
En bra fråga är hur stora deras problem är, eller om de ens har problem. Om ingen talar om elefanten i rummet, finns det en elefant där? Det är slående hur en så enkel film så fort kan växa till en med så kalejdoskopiska kvalitéer – å ena sidan handlar den om dessa extremt enkla och vanliga människor, å andra sidan handlar den om deras situation, som är byggd på klass och kommers; varje dag står still för dem, det må vara något av en kliché men den ringer sant. Vad är det som gör att saker stannar av? Vad är kraften som degenererar, förvandlar saker till sten? Och vad behövs för att väcka det till liv? Vad händer när det väcks till liv?
Att vi kan ställa en så abstrakt fråga är en av orsakerna till att All or Nothing är en så stor film. På ytan verkar det vara ett relativt konventionellt drama, som bara visar oss figurer, dialoger, handlingar. Men innebörderna av de handlingarna, vad dialogerna egentligen betyder, och allt vi kan förstå om figurerna genom uteslutningsmetoden, är på en nivå som man vanligen bara hittar i briljanta romaner.
Familjen Bennett är förresten inte de enda figurerna i filmen. Den som är intresserad av andra människor kan betrakta de vi möter, fundera på vad vi vet om dem och varför vi vet det. Grannen Maureen (Ruth Sheen), Pennys äldsta vän och därmed hennes bästa och enda. Och Maureens uppkäftiga dotter Donna (Helen Coker) som inte kan vara hur uppkäftig som helst när hon visar sig vara gravid med fjanten Jason (Daniel Mays) som hade varit en obehaglig kvinnomisshandlare om han inte varit så omöjlig att ta på allvar.
Jason är i sin tur uppvaktad av tuffa Samantha (Sally Hawkins) som försöker vara nonchalant med sitt tuggummituggande och sina cigg och sin trashiga look och sättet hon hänger med armbågarna mot räcket när han går förbi. Samantha verkar tuff och så, men hon kan inte sluta retas med kvarterets byfåne, som stalkar henne när han får chansen, och som hon i sin skenbara självsäkerhet inte borde bry sig om. Hon har heller inget annat till övers än otålighet för sin mamma Carol (Marion Bailey). Carol är, oftast, ett alkoholiserat vrak. Var och en får dra sina egna slutsatser.
Phil och Pennys dotter Rachel (Alison Garland) jobbar på ett ålderdomshem, där en föreståndare verkar vara intresserad av henne. Han är en gammal gubbe. Vi kan vara nästan helt säkra på att Rachel aldrig blivit uppvaktad förut, och vi kan vara nästan lika säkra på att hon vet att gubbens invit är fel. Förvirringen hon känner är ofattbart skickligt fångad, och för oss olöslig.
Leigh förstår att våra problem är våra egna. Alla karaktärer i filmen har sina problem, och det är som att han ger dem värdigheten i ett privatliv – så mycket respekt har han för figurerna att han låter dem vara i fred, även när de är fiktiva. Ett annat bra exempel är när Phil stänger av sin mobil och kör ut från stan, till synes helt omotiverat, och senare vandrar omkring längs en klippavsats. En annan film hade förklarat att han överväger självmord – det hade varit en flashback till en tidigare scen där han pratar om döden, eller kanske vi skulle se en lapp lämnad på ett skrivbord – men vi får inte veta vad Phil håller på med. Vi kan tro oss veta, men vi kan inte påstå att vi vet. En människa är värd mer än våra spekulationer.
Phil och Pennys son Rory (James Cordon) är den minst sympatiska figuren i filmen – en lat, elak, självupptagen förvuxen pojke som i sitt nästan vegetabiliska tillstånd på TV-soffan symboliserar resultatet av Phil och Pennys brist på handling. Konsekvens ska visa sig vara hans öde också, för även icke-handling kan leda till att saker lik förbannat händer, och det kan visa sig vara allvarliga saker. Leigh ser till att utmana oss genom att låta Rory vara älskad av sina föräldrar – såklart – medan vi stör oss på honom. Kan vi se vad de ser mot slutet?
I en typisk film befinner sig figurer i en situation i början, och de tar sig till en annan, mer önskvärd, under filmens gång. Leigh förstår att livet inte består av en situation, utan att de består av kontraster och motsättningar – visst kan Penny förstå att hon inte får ut allt hon vill av sitt liv, men när hon går till den lokala puben med Maureen och andra väninnan Carol (Marion Bailey) och det dricks för mycket och sjungs karaoke utan skämskudde… ja, då är det ju livet, bara, och det finns kärlek att hämta och känna där; det är inte mycket för världen, men det är något Penny kan kalla sitt, och av allt som vissnat i hennes liv så har hon fortfarande vänner och kärlek kvar.
Under ytan av Phils hängläppar finns också ett mörker som vi inte får tillgång till, men som vi förstår genom att helt enkelt titta på vad som sker och lyssna på vad som sägs. Som taxichaufför har Phil monotona dagar när han, liksom Robert De Niro i Taxi Driver (1976), lyssnar på vad som än försiggår i baksätet. Vad han tänker på kan vi bara ana. Som när en kollega krockar med sin taxibil, och de sitter de och tar en öl efter jobbet: ”Det hade kunnat vara värre” konstaterar Phil likgiltigt. ”Du hade kunnat köra runt hörnet och haft ihjäl en liten flicka.”
Inget föreslår att Phil gjort detta – som i en vanlig film, återigen, där Ett Stort Trauma kan förklara allt. Ingen kan säga varför Phil slutit sig in i sig själv, men Penny vet att hon inte kan ta det hur länge som helst – men hur uttrycker man något när man slutat prata med varandra? Vart ska plus komma in i bilden när både Phil och Penny är minus?
Mest av allt är All or Nothing en mästerlig studie i mänskligt beteende. Sättet Phil ynkligt ber Penny om pengar, går runt i lägenheten och samlar mynt som han sedan underdånigt ger till sin chef, som stönar och ber honom komma med ”proper money”. Sättet vi förstår exakt vem Penny är, genom sättet hon alltid är så snäll och rimlig som hon kan vara med alla hon möter, genom sättet hon reagerar när hon får ett akut telefonsamtal och måste lämna jobbet, genom allt hon säger och gör – detta trots att hon aldrig någonsin förklarar sig.
Alla de här sakerna jag nämnt, och fler, kommer till slut resultera i konsekvenser, och den vardagliga situationen kommer tillfälligtvis likna vad vi vanligen kallar en ”story” – ja, vi får till slut Saken Som Händer, men Leigh är lojal till verkligheten, där saker inte händer i turordning; vi kan inte säga exakt hur Saken Som Händer kan kopplas till det som hänt innan. Vi kan inte heller alltid (i de mindre ögonblicken) säga exakt vad som händer eller varför, eller vad vi ska känna inför det som sker, för livet har inget facit. Det vi ser är helt enkelt livet som det ter sig, och världen som den ser ut; minutiöst detaljerat och vattentätt autentiskt, regisserat med fantastisk gedigenhet och bättre spelat än jag kan förklara i ord.
Återigen hade en sämre film lämnat de här figurerna med en lyckokaksmoral om en ny ljusnande framtid. Men nej. De här människorna är de människor de är och även om de har mycket svårt att kommunicera med varandra, eftersom ingen uppfostrat dem så, så har vi en känsla av att de lärt sig ett och annat mot slutet; och det är bara för att filmen är så skicklig som vi kan känna deras glädje och hopp inför framtiden. Änglar kommer inte landa från himlen och sjunga för dem, de kommer inte vinna på lotto, faktum är att deras liv säkert kommer fortsätta till stor del som vanligt. Men det är deras värld, deras liv, och de har lika stor rätt som vem som helst att vara rimligt lyckliga.
FREDRIK FYHR
ALL OR NOTHING
Originaltitel, land: All or Nothing; Storbritannien, Frankrike.
Urpremiär: 17 maj 2002 (Cannes).
Svensk premiär: 24 januari 2003.
Speltid: 128 min. (2.08).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Timothy Spall, Lesley Manville, James Corden, Alison Garland, Ruth Sheen, Sally Hawkins, Marion Bailey, Daniel Mays, Ben Crompton, Helen Coker, Sam Kelly, Gary McDonald, Diveen Henry, Kathryn Hunter, Timothy Bateson, Michele Austin, Joe Tucker, Edna Doré, Georgia Fitch, Tracy O’Flaherty, Di Botcher, Valerie Hunkins.
Regi: Mike Leigh.
Manus: Mike Leigh.
Producent: Simon Channing Williams, Alain Sarde.
Foto: Dick Pope.
Klippning: Lesley Walker.
Musik: Andrew Dickson.
Scenografi: Eve Stewart.
Kostym: Jacqueline Durran.
Produktionsbolag: Les Films Alain Sarde, Thin Man Films.
Svensk distributör: Sandrew Metronome (35mm, 2002; DVD, 2007).
Finans; kategorier: Mindre filmbolag i samarbete med privat produktionsbolag; drama, arthouse, socialrealism.
Betyg och omdöme: Mästerverk – socialrealistisk melodram, målmedvetet och extremt delikat gjord på alla sätt, med manus och regi som bildar ett intrikat system av suggestioner kring isbergstekniskt djupa karaktärer och en berättelse som erbjuder dynamiska tolkningsmöjligheter; obeskrivligt bra skådespeleri.
5 svar på ”All or Nothing (2002)”