TRAILERS
Videosöndag 14/5 2017
15.00-16.25. LANCELOT DU LAC
Kung Arthur, myternas myt…?
Inte via Robert Bresson, eventuellt filmhistoriens mest konsekventa underminerare.
Riddarna kring runda bordet är helt vanliga män i Bressons snustorra film, och tämligen mediokra, snikna och giriga.
Mirakulöst nog blir det någon tragedi av det hela ändå, men filmen är egentligen en hårt underdriven komedi från början till slut.
16.45-18.30. NÄR SOLEN STÅR SOM HÖGST
Vi fortsätter eftermiddagen med slow food och lugna favoriter. Även om jag inte tycker att Tran Anh Hungs senaste film är värd riktigt så brutala sågningar som den fått här och var (jag menar, han försöker ju göra något i alla fall, och det är mer värt än en Guy Ritchie som inte ens verkar orka genomföra det gamla vanliga) så är det helt klart mer en utmaning än ett nöje att orka se den.
Annat är det med När solen står som högst, som jag visserligen inte sett sedan den gick på bio i Sverige för sjutton år sedan (!) men som jag ändå minns förvånansvärt väl som förstummande fascinerande. Handlar om tre systrar i Hanoi som förbereder en minnesmåltid ett år efter att deras mor dött. Stämningen är trevlig, men alla tre har stora hemligheter mot varandra och sin omvärld och sakta men säkert vecklas deras innersta ut mot omgivningen och det visar sig snart att de alla deras bryderier handlar om (aha) relationer.
Det är en film för den som gillar lugnande bilder av regn – och perfekt uppladdning för en middag!
20.00-22.25. ALIEN³ (ASSEMBLY CUT)
Nu tycker jag visserligen att Prometheus är en fantastisk film – jag gillade den när den kom men jag har inte fått nog av den sedan dess – och Ridley Scotts Alien (1979) är en av mina favoritfilmer alla kategorier och alla gillar Aliens.
Jag känner egentligen ingen större beundran för Alien³, David Finchers debutfilm som lika gärna (vad han beträffar) hade kunnat vara regisserad av Alan Smithee, och jag vet inte om jag tycker att specialversionen kallad ”assembly cut” gör den bättre – en i grunden ofärdig film blir liksom inte bättre av att den blir längre, även om det kan låta logiskt.
Men, tja, inför Alien: Covenant måste vi ju göra något som känns lite oväntat. Alien³ är två saker – väldigt sebar (på grund av fenomenal scenografi, stämningsbygge, skådespelare och Elliot Goldenthal-musik) och åtminstone ett intressant misslyckande. Det är också en film jag sett osedvanligt många gånger – eventuellt kan det ha varit den första film i serien jag såg – så jag gillar små konstiga saker i den, typ sättet Sigourney Weaver säger ”we’re crud!”
Och Charles S. Dutton, förstås.
”I ain’t much for beggin’! Nobody ever gave me nuthin’!”
Booyah!
22.40-00.25. AMATÖR
Den som har lite inlevelseförmåga vet nu att veckans videosöndag är en ganska lågaffektiv historia, så vi gasar på lite innan alla rimliga människor går och lägger sig. Hal Hartleys färgglada 90-talsfilm är en sådan där uppåt väggarna knasig film om en ex-nunna (Isabelle Huppert) som skriver porrnoveller medan hon väntar på en hemlig uppgift från gud – hon har flytt klostret eftersom hon är nymfoman (och oskuld). Hon råkar på en välskapt ung man som tyvärr har minnesförlust; han har ingen aning om att en holländsk kvinna som blivit ofrivilligt stor den undre porrfilmsvärlden är ute efter honom och att hon i sin tur är jagad av ett gäng lönnmördare från Wall Street.
Jag har nämnt denna film tidigare, men jag kom att tänka på den när jag såg Souvenir, en film som påminde mig om att Huppert är bra vart hon än dyker upp, och/men det är inte så ofta den komiska potentialen i hennes stoneface utnyttjas till så stor grad som den skulle kunna. Amatör är, som höres, ett bra exempel på motsatsen.
00.45-02.25. CANDYMAN
Jag hade velat kunna klämma in någon av filmerna Denzel Washington regisserat innan Fences men jag har tyvärr inte sett dem – ingen annan film har heller gjorts av August Wilsons dramatik. Det bor däremot en teatralt subtil, vuxen film om amerikanska rasrelationer i Clive Barkers Candyman, som är en av 90-talets mest underskattade och minnesvärda skräckfilmer, där vålnaden av en mördad slav hemsöker snövita akademikern Virigina Madsen.
Det är en film med djupa psykologiska effekter, och en film som har en verkligt hemsökande kvalité – jag vet inte om jag var så förtjust i den första gången jag såg den, men lik förbannat har jag velat se om den flera gånger – och även om det kan tyckas oschysst att placera den så sent så har det en effekt. När man är uppe sent på natten, gärna i ett lite överarbetat tillstånd, så hamnar man ju gärna i ett lite märkligt mentalt tillstånd då man blir dåsig och liksom ”mottaglig” för yttre påverkan.
Typ påträngande hallucinationer som rör sig mellan dröm och verklighet – Candyman är en sådan film som fungerar allra bäst när man är inte är alldeles pigg och nykter. När man kan få för sig – på någon primal nivå – att psykodynamiska spöken kan vandra i ens närhet och mullra ”Be my victim” som en melankolisk, urban Dracula för vår tid.
FREDRIK FYHR