Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Side Effects

sideeffects

3starrating

Regi: Steven Soderbergh

Emily (Rooney Mara) är deprimerad och får antidepressiva medel av sin läkare (Jude Law). Därefter går saker fel.

 

Vissa filmer, som Side Effects, är närapå omöjliga att skriva en vettig recension på. En fundamental del av nöjet med filmen är alla överraskningar i intrigen och redan den kommentaren känns som en slags spoiler. En recension på en sån här film är en utmaning (om man vill skriva något bra) eftersom man inte bör nämna nästan någonting om intrigen. Det är ännu svårare om man ska försöka rekommendera filmen, för vilket nöje man har av det som händer i den är troligen helt subjektivt. Jag tycker att filmen fungerar: Den börjar som ett intressant och lågmält drama och förvandlas halvvägs till en snårig, underhållande thriller. Men jag kan förstå de som blir besvikna åt endera hållet. Vissa kommer se en film som börjar intelligent och sedan blir dum. Andra kommer se en film som börjar småtråkigt och sedan blir otippat fängslande.

Det är inte min avsikt att mesigt lägga mig i mitten – jag tycker bara filmen fungerar för vad den är. En lurig thriller i samma tradition som Hitchcocks Slå nollan till polisen eller Fritz Langs Scarlet Street eller varför inte L.A. Konfidentiellt. Detta är inte en lika bra film som några av dom klassikerna, men det vore orättvist att kalla den dålig eller medioker. Den är skarpt regisserad av Steven Soderbergh, och att detta skulle vara hans sista film är inget som känns i den; tvärtom känns den påtagligt energisk och angelägen. Den är välspelad i alla hörn och kanter med Jude Law, Rooney Mara, Catherine Zeta-Jones och Channing Tatum i intelligent åtstramade karaktärer som gör att de måste prestera subtilt och aldrig i övertydligt överspel. Det är karaktärer man aldrig vet vart man har, och det är en av de stora anledningarna till att filmen fungerar.

Så, vad kan man säga om intrigen utan att förstöra? Man kan säga vad jag klargjort i ingressen: Rooney Mara spelar Emily, en deprimerad tjej som har svårt att hålla modet uppe när hennes pojkvän Martin (Tatum) kommer ut ur fängelset. Hon träffar en psykolog (Law) som verkar vara en ideell typ, stabil och bra på sitt jobb. Efter att ha rådfrågat Emilys tidigare läkare (Zeta-Jones) ger han Emily ett nytt antidepressivt medel vid namn Ablixa. Det verkar fungera bra på henne. Martin ska fixa i ordning ett nytt liv och Emilys humör blir bättre.

Sen händer något. Sen händer något annat. Därefter börjar man fundera på vad som egentligen hänt. Sen inser man att något annat är på väg att hända. Till sist undrar man hur allt ska gå. Det är en sån film.

Jag brukar säga att man måste acceptera en films intentioner och avsikter för att göra den rättvisa. Så även Side Effects som har den stora fördelen att den är välgjord och fungerar precis som det är tänkt att den ska fungera. Man kan ha invändningar, men då vill man ha en annan film. I början av den undrar man när den stora poängen ska komma – och den stora poängen känns som en kritik mot läkemedelsindustrin och urholkningen av det terapeutiska värdet i psykologin. Det känns lite grann som om Soderbergh med Side Effects ska göra vad han gjorde med miljöfrågan i Contagion (2011) och knarkpolitiken i Traffic (2000).

Och visst, det hade kanske blivit en lagom intressant film. Istället blir Side Effects ett maktkampsdrama, en spänningsfilm, en psykologiskt driven thriller där intrigen emellanåt känns ganska orimlig och uppburen av en del bekanta klyschor (Laws psykolog har fru och barn, redan i början av filmen redo att lämna honom inom en timmes speltid) men som i alla välgjorda thrillers spelar det ingen roll eftersom dramatiken i sig fungerar. Och istället för att vara en troligen rätt förutsägbar och i grunden menlös politisk kommentar (som Contagion, en film jag inte var speciellt imponerad av annat än i teknikaliteterna) blir Side Effects en film som istället handlar om godtrogenhet och vår vilja att tro på vad någon säger beroende på vem som säger vad. Det är klart vi litar på en läkare. Det är klart vi tror att en tjej som gråter mycket har problem. Det är klart vi litar på en kille som kommit ut från kåken. Vi har ett lagsystem som förstås fungerar och om någon mår dåligt är det ju bara att äta lite piller.

Huvudsakligen är dock Side Effects en spännande thriller av ett lite gammeldags snitt. Jag nämnde Hitchcock först och även om det är ett utnött namn att referera till så är det ofta det mest adekvata. Hitchcock visste att så länge åskådaren inte är säker på vem som har rent eller smutsigt mjöl i påsen så kommer allt som händer i filmen fungera så länge det är välgjort. Soderbergh vet det också. Jag hoppas det inte tar för många år innan han förstår att han måste göra en till film.

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *