<- #8. Apornas planet.
-> #10. Evil Dead.
av Karl Daniel Törnkvist
Har man någonsin varit kär förstår man trappscenen i Och tranorna flyga (Letyat zhuravli, 1957). Låt oss dock inte börja där.
Och tranorna flyga är den enda sovjetiska film som vann filmvärldens finaste pris, Palme d’Or, Guldpalmen, på 1958 års upplaga, som var den elfte i ordningen, av filmfestivalen i Cannes. Filmen är regisserad av Mikhail Kalatozov, Sergey Urusevsky har fotograferat, och i huvudrollen syns Tatiana Samoilova. Det är värt att lyfta fram dessa tre namn, för om det är något Och tranorna flyga har, är det en lysande regissör, en lysande fotograf och en alldeles lysande huvudrollsinnehavare. Faktum är att dessa tre utgör en gnistrande treenighet.
Fyra år innan Och tranorna flyga hade premiär dog Josef Stalin. Han ersattes av Nikita Chrusjtjov, mannen som i ett hemligt kongresstal 1956 öppet kritiserade sin föregångare och därmed lade grunden för vad som kom att kallas avstaliniseringen. Fyra år efter premiären av Och tranorna flyga förflyttades Stalins lik från Leninmausoleet för att istället begravas vid Kremlmuren, och samma år bytte Stalingrad namn till Volgograd.
Därmed inte sagt att livet för sovjeterna blev frid och fröjd – det förekom alltjämt förföljelse, Gulagläger och censur, men inte i samma morbida omfattning som under Stalins välde. Saker lättade helt enkelt något. Sovjeter tilläts exempelvis resa utanför gränserna, och även turister fick inträde i Sovjetunionen.
Det är viktigt att förstå detta, att också den sovjetiska konsten var lite friare under Chrusjtjov, och att många saker i Och tranorna flyga inte hade tillåtits under de år då Stalins socialistiska realism var estetiskt program. Exempelvis hade förmodligen inte sättet på vilket Och tranorna flyga är filmad tillåtits, med sina expressionistiska vinklar och visuella lösningar; här går tankarna till hur den ryska, avantgardistiska estetiken var innan stalinismen beordrade en återgång till en naturalistisk form.
Handlingen är denna: Det är strax innan Sovjetunionen dras in i andra världskriget. Boris och Veronika är ett ungt moskovitiskt kärlekspar vars kärlek är vild och full av liv. En sådan där kärlek man springer för. När kriget slutligen kommer, anmäler sig Boris, som bor med sin far, farmor, syster och kusin Mark, som frivillig till kriget. Fadern blir arg när han får reda på det – för att inte tala om vilken riktning Veronikas känslor tar vid upptäckten! Boris kallas sedan in (varpå vi får världens jobbigaste icke-farvälscen). Då passar Mark, som har varit hemligt kär i Veronika, på att närma sig Boris flickvän. Mark har fått en frisedel eftersom han, enligt egen utsago, har sparats av staten för att han är en musikalisk talang. Veronikas föräldrar dör sedan i ett bombanfall och hon flyttar därpå in hos Boris familj. Hon väntar på brev, något livstecken, från sin älskade.
Boris dör i sin tur i ett träsk då han har räddat en kamrat undan vinande skottkulor. Dennes död bekräftas dock aldrig, utan han är istället saknad i strid. Under tiden går Veronika med på att gifta sig med Mark, trots att hennes känslor inte är sanna och hon vägrar tro att Boris är död… Boris familj, Mark och Veronika förflyttar sig sedan till Sibirien där fadern arbetar som läkare och Veronika som sköterska på ett sjukhus som tar emot krigsskadade. Snart inser Veronika att hon har svikit Boris, och snart uppdagas Marks lögn – att han förfalskade Boris fars namn för att fuska sig till en frisedel – och snart kommer också den tragiska sanningen innanför dörren, när kamraten vars liv Boris räddade kommer på besök.
Nej, det där är inte att säga för mycket. Det är en tragedi av klassisk karaktär, och liksom de gamla grekiska tragediernas livskraft har även Och tranorna flyga någonting som gör att man kan återvända till den, trots att man känner till storyn. Det är helt enkelt ett fantastiskt hantverk. För att ta Veronika. Tatiana Samoilovas insats är en sådan där som ger karaktärer kött och blod, tankar och känslor. Levande substans. Det är ingen färdig skulptur som ställs ut och sjunger för att det är en musikal eller grätar för att det är en dramafilm. (Titta vad sparsamt det är med tårar i Och tranorna flyga – de där rännilarna får större betydelse när de väl är där.) Veronika är en för tiden komplex rollfigur med motstridiga känslor. Hennes ansikte, som vi stundom kommer mycket nära, är realistiskt; det är liksom inte ”agera ledsen”, det är det omöjliga uppdraget att balansera mellan fruktansvärd vetskap och ovilja till denna. Och det är att agera med hela kroppen. Sättet på vilket en disktrasa kramas åt. Som en dans koreograferad av verklighetens grymhet, med mänskliga reaktioner.
Att agera med hela kroppen. En sak som slog mig är hur fysisk filmen är. När Veronika verkligen sliter sig genom en folkmassa, känner jag tyngden av folkmassan hon måste ta sig igenom för att nå fram till sin älskade Boris, som håller på att marschera ut ur hennes liv. Eller när hon verkligen springer uppför ett fallfärdigt, brinnande trapphus, med kameran som försöker hålla stegen med henne – ingen stuntman! – för att komma till den sönderbombade lägenheten som hon och hennes föräldrar bodde i. I röken blir hennes ansikte smutsigt, frisyren förstörd – hon har ju förlorat sina föräldrar, vem bryr sig om looks då!? I en scen i början av filmen blir hon nedskvätt med vatten varpå hennes hår blir tyngt och måste kramas ur. Denna aspekt ger verkligen mycket. Samoilova skulle, ytligt sett, kunna liknas vid den samtida Audrey Hepburn – men jämför de två! Nu råkar jag vara ett Hepburn-fan, men ändå. Samoilovas Veronika är som att känna tyngden av skådespeleri.
Fastän Och tranorna flyga är en propagandistisk film (vilket land gjorde inte propagandistiska filmer vid den här tiden?), är den också en film om att acceptera och lära sig leva med det omöjliga. En invändning skulle kunna vara att den slutligen reducerar ett individuellt sorgarbete till kärlek till kollektivet (eller nationen; jämför med amerikanska exempel där någon dog för nationens bästa, osv), men jag kan tycka att den kritiken är anakronistisk och slår in en öppen dörr. (Därtill finns det värre exempel på propagandistiska filmer.) Nej, se den för vad den är – och vilka kreativa friheter den ändå tar sig för att vara gjord där och då. Och slutligen: bara någon som har varit riktigt kär kan göra en sådan där trappscen.
KARL DANIEL TÖRNKVIST
3 svar på ”Och tranorna flyga (1957)”