The Accountant är en sådan där film som är sin egen värsta fiende. Det är egentligen en helt vanlig fredagsmysthriller i Bourne-kategorin, men den oövervinnerlige huvudpersonen Christian Wolff (Ben Affleck) har autism – eller, en variant av Hollywood-autism, rättare sagt, som gör honom mekaniskt uttryckslös och känslotrög (ja lite grann som Bruce Wayne, kan man tänka sig). Fastän storyn egentligen är okomplicerad måste den därför låtsas vara mer märkvärdig än den är, skådespelare måste gestalta sina tunna karaktärer som om det vore en viktig angeläget och framför allt måste manuset krångla till allt genom att skapa ett allvar det själv inte riktigt kan sätta fingret på. Christian Wolff är autist… det måste ju betyda något… väl? Men vad? Det vore väl rätt respektlöst att göra autism till något ”coolt”, för att inte tala om att göra det till något ”tragiskt”. The Accountant hittar inte på något. Den tuffar på, och lyckas aldrig övertyga om vad den nu velat övertyga om.
Jag tror faktiskt inte att filmen själv vet. Redan i första delen av filmen zick-zackar intrigen mellan en thriller av le Carré-snitt och dramascener vi brukar se i sentimentala biopics om mattegenier. Wolff växer upp med en militärpappa – vilket leder till att han sluter sig och får en psykologisk profil där maniska våldsutbrott, gärna på tal om ingenting, är regel; ändå, med disciplinen som alltings mått blir Wolff i vuxna år en genial, stone-cold analytiker som tjänar levebrödet genom att sköta affärer åt några av världskartans mäktigaste globala gangsters och terrorister.
Men detta går förstås inte obemärkt förbi. J.K Simmons spelar en chef på USA:s finansavdelning som noterat denna mysterieman genom ögat i skyn – en agent (Cynthia Addai-Robinson) får uppdraget att leta rätt på honom. Det leder, i sin tur, till miljonären Lamar Blackburn (John Lithgow), som är Wolffs nuvarande klient. Blackburns företag bygger robotar och tycks legitimt, men under ytan pågår en konspiration som Wolff inte vet om. Inte agenten heller. Inte J.K. Simmons. Folk börjar dock snart trilla av pinn i takt med att Wolff börjar sitt arbete, som går ut på gud-vet-vad (en massa finanssnack, enkelt uttryck).
Och vad gör Wolff? Ja han har likt en annan Clark Kent kärat ner sig i en av Blackburnföretagets juniorer, revisorn Dana (spelad av den alltid fina men alltför sällan riktigt utnyttjade Anna Kendrick). Dana är en rookie, men begåvad, och hon är otroligt imponerad av Wolffs förmåga att cruncha siffror – och tillsammans nosar de upp det obligatoriska fuffenset i företaget… samtidigt som det är på väg att uppdagas för henne, som en obligatorisk överraskning, att hennes nya dejt är en super-killer. För, jo, det får vi inte glömma – Wolff är ju fortfarande en slags allting mördande legoknekt i Liam Neeson/Equalizer-traditionen. Och ett gäng legoknektar, ledda av Jon Bernthal, finns med på ett hörn också.
Hänger du med? Jag klandrar dig inte om du inte gör det. The Accountant är inte bara rörig, den är en meningslös gröt där det ena egentligen inte spelar mer roll än det andra. Varenda karaktär har motivation som stannar på serietidningsstadiet, men ändå är allting tillkrånglat in absurdum. Minst tre filmer pågår här samtidigt. Ibland är filmen ett porträtt av en vemodig människa som försöker förstå sig själv och sin natur – ibland är det en actionthriller där Anna Kendrick, som borde ha en djupare relation till Afflecks karaktär, istället blir den där utomstående ”civila tjejen”, ni vet, som undrar vad som händer när de attackeras av skurkar och oj, kan hennes nya boyfriend döda folk bara sådär och hallå vad händer. Och varför åker hon inte bara hem till sig?
Det kanske finns skäl, vad vet jag. Filmen har gott om stunder då den är fokuserad på vad som händer i intrigen – det är alla stunder i filmen då den inte längre är fokuserad på sina actionscener eller sina karaktärer. Men när vi får en flashback till Wolffs dåtid så är det som om resten av filmen helt pausas, och vi har ingen aning om vad karaktärens barndom, talang eller autism har för betydelse för något som händer i övrigt. Är det viktigt för Dana? Är det viktigt för skurkarna han ska döda? Är det viktigt för Blackburn? Det kan inte vara viktigt för J.K. Simmons karaktär för han är bara med i några scener.
The Accountant fungerar egentligen bara om man vill se separerade scener och inte bryr sig om de bildar någon som helst sammanhang eller helhet. Det irriterande med filmen är nämligen just hur de enskilda scenerna fungerar i sig. Hade jag slagit på den här filmen på TV, och kommit mitt i en scen som den när Kendrick och Affleck har lågmälda kärleksfulla samtal på en båt – eller en scen där Lithgow agerar högnäst fuffens-miljardär – eller en scen där Affleck har ihjäl folk till höger och vänster, genom mörka passager utan vidare problem – ja, då hade jag säkert fått för mig att filmen var en höjdare. Det är skickligt gjorda scener, fint spelade och ärligt menade, och utgår man från att den ena scenen har något att göra med någon annan, en som varit eller en som ska komma, så kan man se en riktigt bra film här. Tills nästa scen kommer, förstås, och allting liksom vittrar sönder.
The Accountant är alltså en actionfilm som är för allvarlig för att bli underhållande, för full av långrandig exposition för att fungera som något annat än en thriller – något har hänt, vem har gjort vad, hur hänger ditt ihop med datt måntro… men vänta, nu zoomar vi in på Affleck här, huvudpersonen tar plats, ja han tar så mycket plats att det måste förstås som något slags karaktärsdrama, eller en familjeskildring, eller ett stycke romantik – är det en film om emotionell återhållsamhet? Ska de få varandra till slut, Affleck och Kendrick? Just ja, kom ihåg att han är autist. Menade de något med det nu eller? Hoppsan, nu kommer lite action istället. Etc.
The Accountant vill så mycket, och samtidigt paradoxalt nog så lite, att den inte hinner göra mer än ansatser, små språng, i en eller annan riktning innan den måste tvärnita och vända om för att skynda mot ett annat håll, för att hinna med en annan intrigtråd eller tematisk poäng. I enskilda stunder skulle jag kunna svära på att den handlar om något specifikt, men när filmen är klar är det omöjligt att bli klok på vad man just sett. Rent tekniskt ser det ut som en film som borde vara bra. Men det är bara bilder som rör sig, människor som pratar, saker som händer och faktan som påstås. Det ena betyder inte mer än det andra. Filmen snurrar långsamt runt innan den landar tillbaka på ruta 1, en plats varifrån den varken landat eller stigit.
FREDRIK FYHR
THE ACCOUNTANT
Originaltitel; land: The Accountant; USA.
Urpremiär: oktober 2016 (Rome Film Festival).
Svensk premiär: 4 november 2016.
Speltid: 128 min. (2.08).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm, DI/35mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ben Affleck, Anna Kendrick, J.K. Simmons, Jon Bernthal, Jeffrey Tambor, Cynthia Addai-Robinson, John Lithgow, Jean Smart, Andy Umberger, Alison Wright, Jason Davis, Robert C. Treveiler, Mary Kraft, Seth Lee, Jake Presley, Izzy Fenech, Ron Prather, Susan Williams, Gary Basaraba, Fernando Chien, Alex Collins.
Regi: Gavin O’Connor.
Manus: Bill Dubuque.
Producent: Lynette Howell Taylor, Mark Williams.
Foto: Seamus McGarvey.
Klippning: Richard Pearson.
Musik: Mark Isham.
Scenografi: Keith P. Cunningham.
Kostym: Nancy Steiner.
Produktionsbolag: Warner Bros, Electric City Entertainment, Zero Gravity Management, ass. RatPac-Dune Entertainment..
Svensk distributör: Fox/Warner.
Finans; kategorier: Storföretag (Warner) samt diverse produktionsbolag i samarbete; skräck, thriller, spökhistoria, demonism, ockultism.
Betyg och omdöme: Medel – en välspelad och välregisserad thriller, spionfilm, actionfilm samt karaktärsdrama och romantisk intrig – men den är allt på samma gång, och når därmed fram med inget.