The Perks of Being a Wallflower

Regi: Stephen Chbosky

Sextonåriga Charlie känner sig ensam när han börjar på high school, bland annat på grund av en traumatisk uppväxt, men snart lär han känna de två år äldre syskonparet Sam och Patrick och en stark vänskap blommar upp.

Den här filmen är lite grann som en Breakfast Club för 10-talet. Det är inte direkt ett felfritt mästerverk – och det var inte den filmen heller – men den är gjord med mer värme, medkänsla lyhörd förståelse och respekt för tonåren, och vad man faktiskt upplever då, än nästan någon annan film av sitt slag. Det är en film som vågar blanda det stereotypa med det allvarliga, och det är en film som har självsäkerhet nog att använda klyschor som klyschor ska användas: För att lyfta fram saker som ju egentligen är väldigt sanna. Till exempel att saker som vänskap och självkänsla är bland det viktigaste en människa har. Det låter självklart, men det är inte alltid det.

Jag tror att jag gått runt och tänkt samma tankar som Stephen Chbosky – som regisserat och skrivit manus till den här filmen efter sin egen bok – verkar ha gått runt och tänkt på: Tonåringar är verkligen ensammast i världen med sina känslor. De har ingen plats i världen där de kan ta plats och är lämnade att försöka klara sig själva i sina sociala inhägnader (familj och skola). När de växer upp väljer vi ofta att ignorera, och med flit glömma bort, vad vi tänkt och känt och gjort dom där åren. Vi kanske skäms för hur lite vi visste och hur oerfarna vi var. Och sen kanske vi ser på tonåringar som lever här och nu – som är lyckligt eller olyckligt kära i varandra, som har sina egna personliga draman, eller något ännu värre – och så kanske vi väljer att tänka: Det där går över, deras känslor är inte så viktiga som dom tror. Och på så sätt överger vi dom, samtidigt som vi lurar oss själva en gång till.

För jag är övertygad om att om vi fick prata med våra sextonåriga jag så skulle vi bli överraskade över hur mycket vi skulle tycka om dom vi var – och fortfarande är. Hur verkliga våra problem faktiskt var, och inte bara verkade. Hur viktiga våra känslor var och hur rätt vi hade i våra tankar och känslor. Om inte annat så för att vi fortfarande känner samma saker. De flesta människor förändras nämligen inte i grunden – vi lär oss bara av våra misstag, och på vägen blir vi något bättre på att formulera oss.

Det tror jag är lärdomen som finns för äldre åskådare att få ut av The Perks of Being a Wallflower. Jag kan inte svara på hur den känns om man är i tonåren, men jag misstänker att det är en bra känsla.

Med detta Jerry Springer-moment avklarat, över till filmen i sig. Det här är en svår film för mig att recensera eftersom min upplevelse var så subjektiv och personlig. Min högstadie- och gymnasietid var inte exakt som den var för Charlie – huvudpersonen i filmen – men den var nära nog, och i själ och hjärta är det samma berättelse. Jag kan inte tala för alla, men jag tror många känner så. Det finns något väldigt definitivt med de tidiga tonåren – Du är den du upplever att du är, på en plats där du är tvingad att vara och där andra kan komma att se dig som någon annan. Som the nerd, eller the jock, eller bad boy.

Eller inget alls av dom sakerna och bara för den du är. Perks of Being a Wallflower tycks göra ett medvetet val att ta ett ordentligt steg bort från high school-filmernas subgenre-landskap av förutbestämda karaktärsdrag. Ingen är ju helt och fullt en karaktär. High school-filmer representerar mycket sällan unga människor i verkligheten. Men i Perks så blir Charlie uppskattad av de två äldre som han på avstånd ser upp till – syskonen Patrick (Ezra Miller) och Sam (Emma Watson) – bara för att han är den han är och snart har de blivit vänner.

Filmen handlar egentligen inte om så mycket mer än det. Det är en skildring av hur det känns att vara sexton och osäker och oerfaren på väldigt mycket, samtidigt som man är väldigt säker på vad man själv tycker och tänker och känner om saker, och hur bra man mår när man för första gången träffar människor som ger en känsla av tillhörighet. Samt, förstås, hur bra The Smiths och David Bowie låter i den åldern och egentligen bara då (jag vet inte om det är så för alla, men jag kunde relatera).

Man kan kanske inte säga att det här är en originell film, men om den har en formula så vrider den på den tillräckligt för att kännas nyskapande. Charlie upplever att han är utanför. Han lär känna Sam och Patrick och inser att även de upplever att de är utanför. Han pratar med sin engelsklärare (Paul Rudd) och han verkar ha erfarenheter av det där. Han pratar med sin träslöjdslärare (Tom Savini) som… okej, träslöjdsläraren är bara träslöjdsläraren. Men you get the point. Alla människor, även de som såg sig själva som ”hippa” eller för den delen helt vanliga, har erfarenheter av att känna sig utanför. Det är en oundviklig effekt av att ta steg ut i den så kallade stora världen – man har ju aldrig varit där förut och man går in dit själv. Vad ska man göra annat än att betrakta utifrån?

Åtminstone till en början, tills saker löser sig själva. I Charlies fall via en ofrivillig haschbrownie.

Det är nog i igenkänningsfaktorn den här filmen fungerar. Den är inte mer än vad den är: En melankolisk, ofta rolig, väldigt varmhjärtad och nostalgisk film. Har du någonsin blivit på lyset och suttit med dina gymnasievänner och ramlat in i återberättande av långa anekdoter om saker som tycktes så viktiga då? Hur arg eller upprörd någon var? Perks of Being a Wallflower andas lite av den känslan och den tar tillvara på vad som är viktigt med den tiden. Som Charlie säger i filmen: De här liven levs nu, av unga människor, och de är inget man kan vifta bort. De är viktiga eftersom de också är våra liv, de vi har levt och fortfarande lever.

Huvudrollens trio skådespelare har bra ben att stå på. Logan Lerman, som Charlie, är trovärdig och kännbar och Emma Watson, som Sam, får en aldrig att tänka på Harry Potter och det är väl, för tillfället i hennes karriär, den högsta komplimang hon kan få.

Men jag måste nog säga att det är Ezra Miller, om någon, som är på väg någonstans. Han spelade Kevin i Vi måste prata om Kevin och jag antar att han, eller hans manager, velat undvika att ge honom en Malcom McDowell-curse genom att ge honom rollen som Patrick, en genuint positiv roll; en pretentiös, väldigt sympatisk och impulsiv yngling med skarpt intellekt och ett sinne för det teatrala. Han har andra sidor också, som skönt nog inte är avgörande för hans personlighet sånär som en fäbless för Tim Curry i Rocky Horror Picture Show.

Jag hade tänkt nitpicka över hur kidsen i filmen kan lyssna på The Smiths och Nick Drake, men när dom hör David Bowies Heroes så undrar dom vad det är för något. Men filmen vann över mig med sättet den använde också klyschiga låtar på ett sätt som gjorde att de framträdde på ett effektivt sätt. Det borde inte vara möjligt idag, när indiefilmstraditionen efter Lost in Translation cirka, körts över av popmontage och tröttsam användning av gamla klassiker. Men den här filmen har ett jullovsmontage med Darlene Loves Christmas (Baby Please Come Home) eftersom det helt enkelt är den bästa jullåten att ha i ett sådant montage.

Och vem kan förneka att Heroes är den ultimata låten att ha i ett sammanhang som i den här filmen? Det är bara frågan om det verkligen kan lyckas. Men det gör det. Eftersom Perks of a Wallflower aldrig känns falsk eller ohederlig så unnar man karaktärerna allt gott, och någon slags äkta filmmagi uppstår när den tidlösa Bowiestämman ackompanjerar de flimrade lamporna i tunneln som förvandlas till sommarnatthimlen när bilen kommer ut, och ungdomarna sträcker ut armarna i tron att de är odödliga.