I väntan på ett mirakel

I väntan på ett mirakel är på sätt och vis en fascinerande film, för den visar på ett ungefär hur långt en film kan komma trots ett dåligt manus – herregud vad den försöker att lura oss till att inte lyssna, inte fundera, inte ifrågasätta.

Ungefär en tredjedel av filmen – kanske mindre, men inte som det känns – består av vackra, drömlika sekvenser. Ibland består de av verkliga miljöer och händelser. Ibland består de av Juliette Binoche omringad av mörker, eller befolkandes helt symboliska platser.

Det där låter ju spännande, kanske, och långfilmsdebutanten Piero Messina stryker an ett attraktivt anslag. Det går att hoppas på att vi ska kunna kliva in i bilderna, utforska deras landskap, långsamt och intensivt ta del av en berättelse. Binoche spelar en kvinna som förlorat en son, och nu befinner hon sig i en avtrubbad och chockskadad depression. Bilderna utstrålar så mycket sanning.

Men bilderna är bilderna. Sakerna de skyler är något annat. Större delen av filmen är ett drama skildrat som vilket annat drama som helst – och tyvärr byggt på en pjäs, ett format vars ocinematiska kvalitéer filmen bara gör mer tydliga med sina desperata montage.

Anna, som Binoches rollfigur heter, har förlorat sin son och hon mår förstås mycket dåligt. Det är ett under att hon kan prata med människor, ens röra på sig. Bioche är bra, men inte så bra att hon kan hålla allt inom sig av sig självt. Det krävs en regissör som Kieslowski, som regisserade henne i (jag antar ej av en slump) nyaktuella Frihet – den blå filmen (1993) – han kunde också koppla ihop figuren med bilderna.

I väntan på ett mirakel utspelar sig istället i det där huset där sådana här dramafilmer alltid utspelar sig. Det är filmad teater såsom den gått igen sedan 1890-talet. Platsen är Sicilien, pittoreskt och avlägset. Vi ser skådespelare skådespela inför en icke-existerande publik här, medan de där bilderna då och då avbryter akterna som om de hade något med dem att göra.

Pjäsen, alltså: Den döda sonens flickvän Jeanne (Lou de Laâge) kommer på besök, sökandes efter honom. Hon träffar Anna som inte kan erkänna för henne att pojken är död – Jeanne flyttar in några dagar, i väntan på pojkvännen som aldrig ska komma, och man måste naturligtvis fråga sig när Anna ska säga sanningen. Vill du ha tryckt stämning vid middagsbordet? Här får du.

Mellan lagren av de fina bilderna, och det utmärkta skådespeleriet, händer dock inte mycket. Förluster är smärtsamma, ja. Men jag är inte helt säker på vad för effekt filmen är ute efter när vi sitter med facit i hand och väntar Annas oundvikliga avslöjande, eller Jeannes oundvikliga insikter; alldeles bortsett från det lika oundvikliga fuskandet med realismen (Jeanne borde ana oråd från första minuten, och se igenom Anna innan det första glaset vin) så finns det ingen tydlig funktion med filmens berättelse. Jag antar att Messina helt enkelt hoppas att det här räcker.

Det blir mycket tunt, på det där emellanåt mycket tradiga sättet som europeiska dramafilmer kan vara tunna på – saker går väldigt långsamt, inte för att hitta en emotionell sanning eller en poetisk rytm åt filmen, utan för att filmen egentligen har innehållet för en kortfilm. Jeanne träffar några unga män i området och hänger med dem på alldagliga äventyr som inte leder till mer än oklar diversion. Rollistan inkluderar en sur gammal man (Giorgio Colangeli) vars enda egentliga uppgift i filmen är att vid ett tillfälle sätta sig i en bil och köra iväg. Efter ett tag börjar man fundera på om ”väntandet” har en kristen parallell – filmen utspelar sig på påsken – men det känns mer som ens egen fantasi som i desperation börjar leta efter tankar att sysselsätta sig med. Messinas finess, åtminstone i den här filmen, sträcker sig till en godkänd definition av verbet ”vänta”.

Så på det stora hela är I väntan på ett mirakel mycket nära känslan av att sitta och titta på en medioker pjäs, där man med visst medlidande betraktar bra skådespelare försöka klämma kvalitet ur materialet, som man försöker få ut sista droppen saft ur en mosad apelsin. Instängd i en biosalong är känslan mer klaustrofobisk, för i en pjäs kan man åtminstone gå i pausen.

FREDRIK FYHR