The Sessions (Mitt längtande hjärta)

Regi: Ben Lewin

Mark O’Brien (John Hawkes) har haft polio sedan barndomen och sover i en järnlunga. Vid 38 års ålder vill han förlora oskulden och får träffa ”sex-terapeuten” Cheryl (Helen Hunt) som tillsammans med honom lägger upp planer för ett par sessioner där de ska försöka ha sex.

Snart måste jag göra en seriös, journalistisk ansträngning att försöka hitta den ansvariga för svenska filmtitlar. Förr hade dom ju åtminstone sammanhang. Förra veckans Du gör mig galen var usel men lite i den gamla traditionen. The Sessions har fått den genuint osmakliga svenska titeln Mitt längtande hjärta… Försöker man skrämma bort folk, eller?

Det här är en sådan ”inhemsk” amerikansk film. En film som har blivit otroligt hyllad och omtalad i USA för att sedan mötas med ett ljummet hav av treor och axelryckningar när den exporteras till exempelvis Sverige. Jag antar att det har att göra med att det kollektiva undermedvetandet i USA fortfarande håller på att testa sina sexuella gränser. Efter att kvinnlig sexualitet blivit mainstream med Sex and the City och Bridesmaids… vågar vi oss på låt säga handikappades sexualitet nu? Oj, oj!

För en medel-europé är premissen för The Sessions dock inte speciellt intressant i sig och eftersom filmen inte är intresserad av mycket annat än sin egen idé så blir jaha-känslan ganska påtaglig.

Filmen handlar bara om att den sängliggade och förlamade Mark ska ha sex. Han vill det. Varför? Jag vet inte, filmen liksom utgår ifrån att alla väl vill det. Han verkar inte speciellt nyfiken, intresserad eller angelägen om det. Definitivt verkar han inte alls kåt. Det hela blir någon slags quirky grej som ska spela på den tilltänkta ”obekvämheten” – manifesterad i Marks samtal med en emellanåt generad/bekymrad präst (William H. Macy) – men varför Mark vill bli av med oskulden framgår inte. Det ska förstås som en självklarhet, men det blir det aldrig. Kanske ska åskådaren inte behandla Mark ”annorlunda”. Men han är annorlunda, och filmen tycks ha svårt att erkänna det. Hans motivationer måste vara hans egna, och när hans motivation tas för givet försvinner allt intresse man kan ha för honom. Hans enda karaktärsdrag är att han är ”disabled”, inte olikt ett South Park-skämt, och vad han än har för knepiga beteenden så måste det ha med det att göra.

Ännu mer problematisk blir filmen när hans relation ska bli djupare med sexdoktor-som-inte-är-prostituerad-för-det-finns-en-skillnad-som-aldrig-blir-förklarad-men-whatever spelad av Helen Hunt (som är Oscarsnominerad för denna roll; märkligt nog inte Hawkes). Hon heter Cheryl och är gift med en arbetslös soffpotatis (Adam Arkin) och på något sätt – även om inte det förklaras heller – faller hon för Mark och det blir liksom en romantisk film enligt standardmått: Den använder bara sina mer originella inslag för att ta sig igenom standarden.

Filmen är byggd på verklighetens Mark O’Brien, som skrev en artikel om sina dessa sex-sessioner och som dog 1999. Kanske hans historia är väldigt intressant, men det framgår inte i den här filmen. Det är som en filmversion av en lång berättelse en rullstolsburen person berättar, om personen i rullstolen är övertygad om att man inte kommer sluta lyssna eftersom den ju berättas från en rullstol. För att The Sessions ska fungera måste vi komma Mark in på skinnet som människa, inte som förlamad. Vi måste även tro att den kvasi-romantiska relationen mellan honom och Cheryl faktiskt uppstår, och det händer aldrig. Tvärtom känns sättet på vilket kvinnorna i filmen faller för hans charm som önsketänkande, eftersom han inte är speciellt charmig alls. Inte är han osympatisk heller. Han bara är. En fullbordad karaktär – Den Handikappade Huvudpersonen – men tom på personlighet i övrigt.

Filmen berättar, kort sagt, inte mycket till historia och blir i slutändan rätt poänglös. Varför? Det var en fråga jag ställde mig när den här filmen var över. Varför?

Svaret kanske är för att Mark O’Brien ville berätta sin historia, eller att manusförfattaren och regissören Ben Lewin åtminstone ville göra det. Okej, så då har The Sessions gjorts. Och jag vet inte om vi genom den lyssnat på Mark, eller bara klappat honom på huvudet på ett nedlåtande sätt och därefter fortsatt med våra liv.