Regi: Anders Grönros
Åtminstone tjugo minuter, ungefär, av Jag saknar dig är alldeles mästerligt gjorda. Dom inträffar strax innan filmens mittendel och cirkulerar kring hur Cilla – fjorton år – blir påkörd av en bil och dör och lämnar hennes enäggstvilling Tina chockad och ensam. Vi har vid det laget, i en maklig halvtimme, lärt känna dom och förstått hur dom fungerar ihop; dom betyder mycket för varandra men dom bråkar också på grund av sina olikheter; Cilla är smart och osminkad, vill bli ”ressigör”, och Tina tycker hon är ”ego”, blir jämt kär till höger och vänster och definierar sig själv med att utmana överheter och kalla sin pappa för ”fascist”. Det är alldeles ofattbart att en av dom skulle dö. Och just känslan av overklighet är fångad ohyggligt skickligt i filmens upptrappning. Genom att aldrig vika bort ifrån Tinas perspektiv känns hennes avtrubbade chocktillstånd plågsamt närgånget. Jag har inte varit med om ett liknande trauma som Tina, eller människan vars dagböcker filmen (och boken av Peter Pohl) bygger på, men jag har nu förmodligen kommit så nära en film kan komma att imitera det.
Resten av filmen går på en balansgång som tyvärr är desto vingligare. Berättelsen om hur Tina ska hitta sig själv – något som tonåren går ut på för alla, men som i hennes fall är ännu mer komplicerat eftersom hon förlorat sin ena halva – växlar kraftigt mellan det som är bra på riktigt och det styltiga och halvlyckade som definierar minfältet av bristfälligheter som tyvärr utgör svensk film. Vissa scener – innefattandes saker som fjärilar, speglar och en tryggt filosoferande kurator spelad av Ola Rapace – är majestätiskt sentimentala och förkrossande. Andra delar av filmen – som kärlekseskapader under ett skådespelarkollo, eller en mörk och vemodig Goo Goo Dolls-aktig rock-kille som dyker upp ibland utan tydlig funktion – fungerar bara om man är tolv.
En omedelbar invändning skulle här förstås vara att tolv är ungefär målgruppen för den här filmen, men jag är inte helt säker på det. Det finns en vuxen sensibilitet i mycket som händer, även om filmen verkar vara en ungdomsfilm. Filmen är regisserad av Anders Grönros, som bara har gjort fyra filmer sedan 1979 och den senaste var Glasblåsarns barn 1998. Också den filmen var inlindad som en saga för barn och också den kändes som en film bättre lämpad för vuxna. Eller åtminstone inte barn.
Grönros hand är mycket säker, ovanligt säker för att vara en svensk filmskapare, genom den här filmen och han får hjälp av tvillingarna Erica och Hanna Midfjäll i huvudrollerna. Dom är, faktiskt, riktigt bra och dom får en att förbise mindre begåvade amatörer i andra roller.
Men hela vägen fram går det inte. Det finns ett allvar i tematiken – om ett dödsfall i familjen – som inte får tillräckligt med utrymme i en i grund och botten banal berättelse om ett egentligen helt vanligt tonårsliv. Tomas Hanzon och Birthe Wingren, som föräldrarna, skriker efter fler scener och det drömska inslaget att låta Cilla spöka vidare i Tinas medvetande känns ofta som en onödig klyscha. Visserligen finns det bara en enda riktigt dålig scen och det är filmens prolog, en radikal Ingmar Bergman/Liv Ullmann-stöld där filmen presenteras (läs: skriver en på näsan) med en överteatral monolog rakt till publiken. Efter denna inledning var jag enormt oroad.
Men åtminstone första halvan av filmen är väldigt bra. Och jag kan tänka mig att många människor blir väldigt tagna av den här filmen. Jag fann att andra halvan, likt huvudpersonen, haltade fram för att finna sin rätta balans.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Jag saknar dig”