Taglinen lyder: ”When everything went wrong, six men had the courage to do what was right”.
Den borde fortsätta: ”Now Michael Bay makes everything wrong again”.
Hur dumdistrigt det än må låta så hade jag några slags förhoppningar på den här filmen. Det är alltså en ”skildring” av en i USA uppmärksammad attack på det amerikanska konsulatet i Benghazi, vilket skedde den elfte september 2012; ett hundratal militanta islamister attackerade konsultatet, två amerikanska diplomater och två CIA-militärer dog (samt, förstås, ungefär hundra libyer som ingen bryr sig om). Lägg till ett stycke Michael Bay och alla illusioner om vad det här skulle kunna vara för film flyger såklart ut ur fönstret med explosioner och Bic Macs.
Under de senaste tjugo åren har Michael Bay gjort några av de absolut sämsta storbudgetfilmer som någonsin gjorts – Armageddon (1998), Pearl Harbor (2001), Bad Boys II (2003) och alla Transformers-filmerna. Det är, på sätt och vis, imponerande. Inte minst hans själlösa, hejdlöst obegåvade stil har varit som visuella versioner av naglar mot svarta tavlan.
När jag insåg att jag skulle se den här filmen gick jag ut på IMDb och letade desperat efter tecken på hopp, någon slags lindring. Till min förvåning såg jag att filmens fotograf är Dion Beebe, som plåtat hyggligt snygga saker som Chicago (2002), In the Cut (2003), Collateral (2004), Miami Vice (2006), Gangster Squad (2012) och Edge of Tomorrow (2014). Han har varit Oscarnominerad två gånger och vunnit en (för En geishas memoarer). En av klipparna såg jag också var Pietro Scalia, som vunnit två Oscars, en för hans mästerliga insats i en av de bäst klippta filmerna någonsin, Oliver Stones JFK (1991), och en för Ridley Scotts imponerande Black Hawk Down (2001) som, trots sina politiska problem, trots allt är den moderna modern att jämföra alla sådana här ”combat movies” med.
Så, jag försökte se det positivt. Men det var förstås ”all work and no play”… visst är 13 Hours visuellt mindre stökig än visuella vidrigheter som senaste Transformers (2014), eller så, och ibland hinner man till och med se en helbild, en gestalt av en soldat som rör sig mot en natthimmel, något så otroligt som stillastående kameror och genomtänkta inramningar. Man kan se, trots att Bays tolv praktikanter i klipprummet varit där och kastat om allt så gott de kunnat, att Beebe när han varit på plats gjort sitt jobb. Klipparen Scalia har säkert också försökt, men när chefen är Michael Bay är det nog bäst att ta pengarna och lyfta på händerna.
Okej, så själva filmen…?
Ja, men vad tror du. Det är en stendöd, själlös, vidrig och deprimerande upplevelse som pågår i nästan två och en halv timme utan att någonsin ge åskådaren minsta tillstymmelse till nöje. Vad som ska vara en, i någons psyke, upplyftande hyllning till hjältar, eller en propagandafilm för USA:s krigsmaskin, eller en rekryteringsvideo för CIA, är istället bara ledsam. Att se den här filmen kan liknas till att se på djurplågeri, eller en avrättning. Man känner sig smutsig efteråt. Inte för att krig är hemskt – utan för att krig, enligt filmens logik, är livsavgörande, meningsfullt och gott för män – det är både stimulerande, roligt, och dessutom viktigt och bra för världen, att vita män dödar så många bruna män som möjligt.
Det raljeras ofta över amerikanska krigsfilmer, fastän många är tekniskt skickliga och mer lyhörda än vad de som vill kasta ut babyn med barnvattnet orkar gå in på. Men 13 Hours är verkligen xenofobisk propaganda. Den består praktiskt taget av ett par amerikaner som utan problem dödar en hord fiender och låtsas att det är dem själva det är synd om. Det är filmer av och för rasister och mobbare och man känner sig själv överfallen, i hela kroppen, när mördarna hyllar sig själva och jämför USA med ”guds vrede”. Den ena religiösa fundamentalisten är den andre lik, bara att den amerikanska har mer pengar och vapen.
Ett mer centralt tekniskt problem med filmen är att Bay, och manusförfattaren Chuck Hogan, inte hittar någon som helst historia att berätta i Benghazi-attacken. Filmen försöker att ha en uppbyggnad som i Pearl Harbor – en film som vanhelgade en verklig händelse på ett liknande sätt som 13 Hours gör – genom att låta den militäriska spänningsmusiken trumma upp över montage där vi ser soldaterna göra inget särskilt medan klockan går och vi vet att en attack snart är på väg. Vi ser snubbarna hänga i sin hemliga fritidsgård, vi förstår att en senator är på plats, och tanken är att vi ska börja bry oss någonstans strax efter klockan ett vid lunch (filmen innehåller fler klockslag än intelligenta repliker).
Men en hel jäkla dag går, under loppet av detta ”spänningsuppbyggande” montage, och när soldaterna sitter och kliar sig i skrevet klockan sju på morgonen lika mycket som klockan sju på kvällen så är effekten mer som tagen ur ”Family Guy” – Till skillnad från Pearl Harbor, som levde på en mycket (mycket!) tunn kärlekshistoria som ändå uppfyllde minimikravet för en intrig, så väntar bara karaktärerna på att få börja kriga i 13 Hours. Uppbyggnaden är en lång serie parodiska stråk där ingenting händer, för Michael Bay har ingenting att berätta i den här filmen.
Det finns förstås karaktärer i filmen, tekniskt sett, men du kommer ha svårt att hålla koll på vem som är vem, inte minst eftersom åtminstone tre av dem har samma typ av skägg och åtminstone hälften häver ur sig rasistiska one-liners som jag antar att man ska tycka är häftiga (”They’re bad guys until they’re proven otherwise!”). Målgruppen för filmen förväntas kanske känna igen John Krasinski (killen från ”How I Met Your Mother”) som spelar CIA-killen som anländer till Benghazi trots att han har ett flashback-drömskt stycke fru och barn som han saknar och pratar med på sin iPad (han har lämnat dem på helt eget bevåg, men det ska ändå vara ett problem för honom; tufft att vara störd av att ha sett för mycket Rambo antar jag). Det är däremot svårt att hålla koll på vems kropp det är han klämmer fram en tår över, när en eller annan granat dödat en eller annan macho-jänkare.
När Bay kommer förbi sin traditionella uppbyggnad – som alltså inte innehåller någonting – så får vi vad jag gissar är minst 90 minuter av bomber och granater, fotat och klippt på ett sätt som inte ger oss någon närvaro eller överblick över vad som händer. Skiten tar aldrig slut. Ibland dör folk i slow-motion, ibland i förbifarten. Ibland i en explosion, ibland i ett fritt fall. Ibland säger någon ett skämt. Ibland menar någon allvar. Man vet aldrig riktigt säkert, för Michael Bay filmar allt med samma lobotomerade kameraöga. Han skulle inte känna igen ord som rytm, eller spänning, om han så kunde läsa dem.
Någonstans i detta sömnframkallande helveteslimbo av puckat dödande når vi en punkt då filmens brist på motivation når en korseld av absurdism. Filmens inledande alibi för att existera är en politisk brasklapp som heter duga, där Bay verkar ifrågasätta USA:s orsaker att kriga i Libyen (i en tilltänkt sentimental stund säger Krasinski att han inte fattar varför han krigar ”in a war I don’t understand in a country that means nothing to me”), och någonstans halvvägs in begår ”hjältarna” myteri över sina överbefäl, naturligtvis byråkratiska idioter som tror på fred i Libyen genom att vifta på flaggor och komma med politiska floskler (och hey, en av dem är en inkvoterad kvinna som får göra exakt ingenting utom att ramla omkull i en scen), inte långt därefter öppnar de eld mot de libyer som är deras allierande och bestämmer sig för att helt enkelt utrota hela det libyska folket (antar jag). För vem behöver ett land fullt av bruna människor utan ett enda McDonald’s.
Det är lite grann som om Michael Bay såg den berömda WikiLeaks-läckta videon där amerikansk militär säger klatschiga saker medan de slaktar oskyldiga människor i Bagdad och tänkte ”De här killarna behöver en egen film!” för i slutändan handlar 13 Hours bara om att GI Joes slaktar bruna icke-individer till tonerna av musik som föreslår att det på något sätt, någonstans, typ, finns något som på något sätt är nobelt med det. ”Your country’s gotta figure this shit out” säger de till filmens inkvoterade gode bruning (som något surrealistiskt spelas av Peyman Moaadi från filmer som Nader och Simin och Melbourne) efter att de har slaktat hundra indianer, förlåt libyer. Naturligtvis dediceras filmen till två amerikaner som dog.
Så, till de som scrollat ner till detta sista stycke i hopp om en kort summering: 13 Hours är inte bara en värdelös, vämjelig film utan spänning eller stil, där vi ser ett massmord bli reklamerat som heroism och självförsvar. Det är nog på allvar en skadlig film. Den skadar unga, våldsbenägna män genom att locka dem till militären, och den skadar oss i andra änden genom att fresta oss till att gå ut och kasta sten på närmaste skyltfönster. Jag antar att de som befinner sig däremellan bara kan stirra likgiltigt på den här filmen medan den pågår, och det blir ju ingen gladare av heller.
FREDRIK FYHR
13 HOURS: THE SECRET SOLDIERS OF BENGHAZI
Originaltitel, land: 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi, USA.
Urpremiär: 12 januari 2016 (Arlington, Texas, USA).
Svensk premiär: 17 februari 2016.
Speltid: 144 min. (2.24).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW (6K); DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: John Krasinski, James Badge Dale, Pablo Schreiber, David Denman, Dominic Fumusa, Max Martini, Alexia Barlier, David Costabile, Peyman Moaadi, Matt Letscher, Toby Stephens, Demetrius Grosse, David Giuntoli, Mike Moriarty, David Furr, Kevin Kent, Freddie Stroma, Andrew Arrabito, Kenny Sheard, Christopher Dingli, Manuel Cauchi, Frida Cauchi.
Regi: Michael Bay.
Manus: Chuck Hogan, efter en bok av Mitchell Zuckoff.
Producent: Michael Bay, Erwin Stoff.
Foto: Dion Beebe.
Klippning: Pietro Scalia, Calvin Wimmer.
Musik: Lorne Balfe.
Scenografi: Jeffrey Beecroft.
Kostym:Deborah Lynn Scott.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, 3 Arts Entertainment, Dune Films, Latina Pictures.
Svensk distributör: UIP/Paramount.
Betyg och omdöme: Dålig film – hjärndöd sinnestortyr och en själlös och fördummande gung ho-vulgärisering av en verklig händelse som inte hittar en berättelse eller några karaktärer att använda sig av alls – regisserat och klippt helt utan stil eller känsla för vare sig spänning eller action och tar aldrig slut.
2 svar på ”13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi”