Maze Runner: The Scorch Trials

Regi: Wes Ball

Efter att ha överlevt den dödliga labyrinten måste nu Thomas och hans unga vänner överleva i den stora vildmarken som är den dystopiska framtiden – de jagas av maktens onda män genom en värld av faror och utmaningar på väg mot bergen och motståndsrörelsen de hört finns där.

Jag har sett nästan alla Young Adult-filmer, i nästan alla Young Adult-serier, men de två Maze Runner-filmerna är nog de enda som gjort mig lite nostalgisk. De är inte hippa eller originella, de passerar inte Bechdel-testet och går inte ihop via något långsökt popkulturellt argument som metafor för sin samtid. Ändå känner jag – om det nu är därför eller inte – att Maze Runner hade varit ”min” serie om jag var i tolv-trettonårsåldern.

Det är inte för att jag är kille, och för att Maze Runner eventuellt är en mer ”pojkig” serie än de andra. Jag hade nog gillat första Divergent och andra Hunger Games också (som jag gör nu) men som helhet är de lite för krigiska och charmlösa för min smak. Känslan jag alltid återkommer till är den av att vara i mellanstadieålder och följa serierna som gick på SVT:s sommarlovsmorgnar. ”Resa i det okända” (The Odyssey) är den centrala måttstocken. Jag föredrar när oskulden är utmanad men intakt, när äventyret kan misstas för en intensiv dagdröm, och när det finns en känsla av fara och mystik mer än en akut konflikt.

Så är det i The Scorch Trials – som tar vid direkt där föregångaren slutade, så till och med i rytmen finns känslan av att vi egentligen tittar på en miniserie. Med karaktärerna redan etablerade kan uppföljaren kicka igång sin ”intrig” ganska omgående. Som alltid i sådana här filmer är vi i ett dystopiskt framtidssamhälle där diktatoriska makter styr och ställer med dimridåer, falska kulisser och newspeak. I det här fallet heter den onda makten WICKED (egentligen WCKD) och dess onda gärning är att försöka hitta ett botemedel till den zombie-epidemi som utplånat en hel del av mänskligheten (och hela civilisationen). Detta sker genom genetiska experiment på unga människor som uppvisar tecken på immunitet – och våra hjältar, som förstås är försökskaninerna, finner sig snart på flyende fot i det dystopiska landskapet som är stort och farligt och fullt av nya stationer med mystiska främlingar.

Vad vi har att göra med här är alltså en jaktfilm. Tack och lov spenderas ganska lite tid på exposition och det vanliga världsbygge-babblet; även om Scorch Trials förstås är för lång (över två timmar) så är den mestadels pigg och rapp underhållning. Om förra filmen kort och gott hade kunnat heta ”Maze” är det uppföljaren som borde heta ”Runner”. Den småtråkige, men stabile, Dylan O’Brien har en melodramatisk allvarsamhet som frontfiguren Thomas och hans etniskt fördelade gäng Gladers (de andra figurerna, se förra filmen) är också hyggligt sympatiska, till den mån de har något att säga.

Charmen med en sådan här jaktfilm är – precis som i ”Resa i det okända” – att vi hela tiden rör oss mot nya mål. Om det så är övergivna bosättningar, som nu kryllar av läskiga zombies, eller dystopiska citykvarter (kallade ”zoner”, och så vidare) där ruffiga figurer bjuder på mystisk, grön dryck, så har vi alltid en ny station att se fram emot. Och ungefär när tempot börjar sagga lite så kan man vara säker på att WICKED:s trupper kommer ikapp – de är ledda av en tämlingen sadistisk figur vid namn Jansen, spelad av en irländsk skådespelare vid namn Aidan Gillen som verkligen försöker låta som en yngre Gary Oldman i en av hans skurkroller på 90-talet (via IMDb förstår jag att Gillen är känd från ”Game of Thrones”). Den verkliga skurken är (förstås) en kallsinnig matriark spelad av Patricia Clarkson, men hon är för det mesta i skuggorna (vi har ju ytterligare uppföljare att bygga upp till).

Jag tyckte om den förra filmen i delar mer än som helhet och jag känner samma sak för uppföljaren. The Scorch Trials har en bra rytm och finner verkligen styrka i sitt tempo, sin fixering vid rörelsen framåt, blandningen av frenetisk jakt och en hel del utdragna, mysrysiga scener där folk lyser upp mörka gångar med ficklampor och säger ”Over here” till varandra. Visuellt är den påkostad och snygg och den har oväntat högljudda och våldsamma actionscener samt bland de absolut läskigaste effekter man kan få ha i en film som är från 11 år (här har vi krigisk action, avrättningar, självmord, äckliga sår, svartögda zombies och folk som spyr svart gegga). Filmen är inte för mindre barn, med eller utan målsmans sällskap, men vad kan man vänta sig i en tid då ”The Walking Dead” är global familjeunderhållning.

Men, å andra sidan, så har den samma problem som föregångaren: Syntesen. Man brukar ju jämföra vissa Hollywood-filmer med snabbmat och båda Maze Runner-filmerna lider av att bygga på så otroligt mycket filmiska tillsatsämnen, konserveringsmedel och mättade fetter. Enormt mycket känner vi igen från populära TV-trender och andra filmer av samma slag – och man verkar i sista sekunden låtit sig inspireras av Mad Max: Fury Road, med sitt fokus på jakt och en liten tematik om motstånd kontra assimilation.

Också spänningen punkteras alldeles för ofta av det allra mest fantasilösa avbetandet på klyschlistan – här har vi ”skottet som egentligen kom bakom ryggen”, ”dramatik på sprickande glasyta”, ”den plötsliga fienden som visar sig vara gammal vän”, ”råttan som hoppar fram ur mörkret” (det fanns inte plats för en katt) och en uppsättning repliker och dialoger som verkar vara kalkylerade på en dator snarare än skrivna av människohänder.

Samtidigt klämmer The Scorch Trials, precis som i förra filmen, ur sig lite spänning och dramatik – i synnerhet mot slutet byggs ett momentum upp när vänner blir fiender, cliffhangern nalkas, och filmen fungerar nästan mot sin natur. (Här får också de två begåvade unga kvinnorna Kaya Scodelario och Rosa Salazar något att göra i sina drivande biroller).

Det är frustrerande att konstant kastas mellan riktig inlevelse och generisk automatik – samtidigt är kanske också Maze Runner tänkt att vara någon slags ”lagom-serie”. Den är  medryckande om man, som jag (och kanske du), inte har hur mycket engagemang som helst att ge en Young Adult-serie. Jag har ju alltså sett alla de här filmerna, och det har lärt mig en sak: Om du inte är intresserad av att se en Young Adult-film måste du åtminstone låtsas lite att du är det, för annars överlever du inte en. (Och är du intresserad av att se dem behöver du inte en recension, för de flesta är så pass snygga och automatiska att de säkert ger dig exakt vad du vill ha).

Och det finns, som sagt, en liten tolvåring inuti mig som tilltalas av det här. En introvert nörd med nya skolböcker, en väska full med kollegieblock och dagdrömmar. För den tolvåringen går nog höst, skolstart och Maze Runner hand i hand.

FREDRIK FYHR

*

MAZE RUNNER: THE SCORCH TRIALS

Originaltitel, land: Maze Runner: The Scorch Trials, USA.
Urpremiär: 9 september (Filippinerna).
Svensk premiär: 16 september 2015
Speltid: 131 min. (2.11)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Dylan O’Brien, Ki Hong Lee, Kaya Scodelario, Thomas Brodie-Sangster, Dexter Darden, Alexander Flores, Jacob Lofland, Rosa Salazar, Giancarlo Esposito, Patricia Clarkson, Aidan Gillen, Terry Dale Parks, Kathryn Smith-McGlynn, Lili Taylor, Barry Pepper, J. Nathan Simmons, Matthew T. Metzler, Alan Tudyk, Jenny Gabrielle, Shawn Prince, Jeremy Becerra, Matthew Page, Alex Knight, Marc Comstock, Tatanka Means, Katherine McNamara, Ryan Jason Cook, Luke Gallegos, Lora Martinez-Cunningham.
Regi: Wes Ball.
Manus: James Dashner, efter boken av T.S. Nowlin.
Producent: Marty Bowen, Eddie Gamarra, Wyck Godfrey, Ellen Goldsmith-Vein, Joe Hartwick Jr, Lee Stollman.
Foto: Gyula Pados.
Klippning: Dan Zimmerman.
Musik: John Paesano.
Scenografi: Daniel T. Dorrance.
Kostym: Sanja Milkovic Hays.
Produktionsbolag: TSG Entertainment, Gotham Group, Temple Hill Entertainment.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).