Ur dödlig synvinkel (1981)

Regi: John Glen

UPPDRAG: En krypteringsmaskin är försvunnen. Bond skickas ut för att finna den.

RESULTAT: Också Sovjet är på jakt efter maskinen, och i sin jakt efter den blir Bond fiende till en internationell knarksmugglare vid namn Kristatos, samt en mystisk kvinna som vill döda honom för att hämnas mordet på sin far (som i sin tur jobbade för britterna)… Bond är även, utan vidare anledning, i norra Italien där ett minderårigt skidproffs blir kär i honom.

Efter att James Bond seglat ut i rymden så var nästa steg självklart: Han måste ner på jorden igen. Ur dödlig synvinkel, som redan var tänkt att vara uppföljare till Älskade spion, var ett försök att återvända till Ian Flemings originalskapelse och göra en film som (vid det här laget) var något så retro-klingande, Sean Connery-aktigt och och Kalla Kriget-baserat som en verklig spionthriller.

Resultatet blev skakigt. Ack så skakigt. Herregud, så skakigt. Ur dödlig synvinkel är en unik film, så tillvida att det är en fullständigt komplett blandning av saker som är fantastiska och saker som är fantastiskt usla. Det är en av de ojämnaste filmer jag sett… ja, inte bara i 007-serien, utan överhuvudtaget. Men det som är bra i den älskar jag verkligen, och jag tänker stå för det.

På många sätt är Ur dödlig synvinkel för Roger Moore motsvarigheten till vad Diamantfeber var för Sean Connery – det var hans sista film i serien, som hade börjat utvecklas åt nya håll, och facit skulle visa att han snarare började bana väg för Roger Moores fjantigheter. På samma sätt är Ur dödlig synvinkel i många avseenden en Timothy Dalton-film, där Moores frejdiga och tramsiga manér gradvis börjar förändras mot något mer allvarligt.

En av anledningarna till skiftet var att man kastade in en ny regissör i smeten: John Glen, som varit klippare i flera av de tidigare filmerna, och som kom att bli 80-talets alfa och omega i 007-registolen – han regisserade Moores sista tre filmer och Timothy Daltons två första och ingen annan kom att göra Bond under 80-talet.

Att låta en klippare regissera en Bondfilm hade varit både bra och dåligt – Peter Hunt, som klippt alla Connerys filmer, regisserade ju I hennes majestäts hemliga tjänst och den var lika bra kreativt som den var ekonomiskt medioker. Som regissör skulle John Glen vara tämligen ovärderlig för Bondserien i detta skeende – han gjorde inte några av 007-seriens bästa filmer, det är sant, men han hade en otrolig organisationsförmåga (som alla klippare, antar jag) och han var ansvarig för att skapa in ett nytt beat i 007-serien, ett slags allvar som till slut skulle mynna ut i Timothy Daltons två underskattade Bondfilmer på 1980-talet. Han var förmodligen allt annat än glad åt Moores trams, och han ville ge världen en allvarlig och iskall Bond.

Han kunde dock inte göra det med Roger Moore, som redan hade satt sin persona. Som Glen – mycket avslöjande – förklarar på DVD-versionens kommentatorspår: ”Moore hade etablerat sin roll för publiken och då var det inte så mycket man kunde göra med honom, annat än att förändra så mycket som var möjligt”.

Många människor tycker förstås att Roger Moore var den bästa Bond – om inte av nostalgi så av verkliga preferenser (smaken är ju som den där baken) – men sanningen är att även många i branschen nu börjat tröttna på att se James Bond, en agent med rätt att döda, gestaltas av denna torra, pacifistiska aristokrat som helst gjorde så lite som möjligt i film efter film.

Direkt efter Moonraker var det ju dock inte tal om att göra något radikalt annorlunda. Även om det är en av seriens minst omtyckta filmer så var den en av de mest framgångsrika, och jag tror inte att producenten Cubby Broccoli var extremt entusiastisk över idén att göra en mer naturalistisk Bond. Idén kom från Cubbys brorson Michael Wilson (efter Cubbys död blev han ny producent) som klokt insåg att om de fortsatte på de högflygande planerna så skulle 007-serien till slut bli rena vansinnet (kanske han också såg Moonraker och insåg att det inte var en speciellt bra film, utan bara summan av en producents kalla beräkningar).

Nej, Bond behövde bli seriös igen och jag förutsätter att producenterna om inte förr så åtminstone nu verkligen började leta efter ersättare till Moore, som börjat bli allt äldre och alltmer bekväm i kostymen.

Moore var också problemet med Ur dödlig synvinkel, en bra film som hade kunnat bli underbar. Moores tramsiga personlighet behövde dock has i åtanke, så filmen (som egentligen är en seriös spionhistoria) är flankerad av besynnerligt trams. Första och sista scenen är väldigt bra exempel, de liksom ramar in hela filmen: I första scenen har Bond en fullständigt Benny Hill-liknande konfrontation med Blofeldt där han (via helikopter) släpper ner honom i en skorsten och slår en sjua över allt som Connery-filmerna gjorde (”Mister Bond, we can make a deal…!”)… och i den sista scenen får vi en scen där Margaret Thatcher (jo) berömmer Bond ifrån sitt kök, medan hon slår sin man på fingrarna eftersom han försöker snylta på bakverken, alltmedan hon är oförstående inför faktumet att hon egentligen pratar med en papegoja. (Bond själv har tagit ett nakenbad med filmens Bondbrud).

Om jag nu säger att mycket av det som sker emellan dessa två punkter är helt seriöst, på blodigt allvar, fullkomligt naturalistiskt… ja, då borde nog vem som helst förstå att Ur dödlig synvinkel är en högst vinglig landning efter Moonraker.

Den ursprungliga tanken var nog att göra en mer seriös film, men man satt fast med Moore och visste inte hur man skulle hitta ut. Storyn som ligger till grund för Ur dödlig synvinkel är en genuint snårig och oansenlig och den hämtar en hel del från storyn i From Russia With Love; liksom i den filmen så bygger det ursprungliga uppdraget på att lokalisera en krypteringsmaskin, som ryssarna också är efter, och liksom i den filmen så är fienderna idel mänskliga, spioner och legoknektar, och inte en Goldfinger med planer på att spränga i världen i luften så långt ögat når. Ur dödlig synvinkel är en film där James Bond faktiskt är en riktig spion, som infiltrerar rika knarklangare och deltar i gerilla-krigsföring.

Mer specifikt: Efter det att en ubåt mystiskt sänkts så måste Bond undersöka mordet på en viss forskare vid namn Timothy Havelock – spelad av Jack Hedley, från Lucio Fulcis New York Ripper – som togs av daga på grund av arbetet han gjorde för att överta ett viktigt system kallat A.T.A.C (i korthet: En till McGuffin).

De som är ute efter detta ”militära system” är också en grekisk gangster vid namn Kristatos (Julian Glover), och någon som vill ha kål på honom är långhåriga, armborstbeväpnade, iskalla och helt medvetna Melina Havelock (Carole Bouquet), dotter till den döda forskaren, helt på det klara med att hon ska döda skurken innan Bond, och överhuvudtaget en av 007-seriens starkaste kvinnor…. och, som om inte det var nog, får vi Topol (känd från Spelman på taket) som en nötberoende, lokal gendarm som hjälper dem båda och inte är rädd för att kasta en kniv i bröstet på närmaste fiende medan han skrattar nötkärnor på sina skor.

Det här är fantastiska karaktärer, och de utgör grunden för ett fantastiskt spionäventyr, som inte minst ger utlopp för en fantastisk final där Bond, Topol, Havelock och en mini-militia tar sig upp för ett berg för att ge sig in i närstrid med Kirstatos och hans män. Vägen dit är egentligen inte värd att nämna, annat än att säga att det är en tät spionhistoria som fungerar mycket väl medan den pågår. Dessutom får vi se den dödsföraktande stuntmannen Rick Sylvester – som gjorde fallskärmshoppet i Älskade spion – hoppa från ett berg utan några som helst skyddslinor efter en mardrömslikt utdragen scen, som bara skäms av Roger Moores något bekväma ansiktsuttryck – eftersom han helt bekvämt gör sina bilder framför en skärm (han hade på allvar kronisk höjdskräck…. återigen, varför spelade denna man James Bond?). I en annan fantastisk scen kastar Bond en lakej mot en grym och hård död genom en iskall spark… men scenen är inte lika bra som den kunnat vara, för man anar Moores reservationer mot scenen.

Ur dödlig synvinkel har en raffig avslutning, och andra halva, som inte riktigt blir vettigare av upptakten, där Bond åker till norra Italien och slåss med ett parasoll, flyr från lajeker i en ful, gul, Pegeaut i en skicklig men hemskt fånig biljakt, och blir uppvaktad av en minderårig skidåkerska (spelad av den verkliga OS-medaljören Lynn-Holly Johnson) i en serie direkt snuskiga scener. Vi får visserligen en och annan spännande skidjakt, och Charles Dance råkar illa ut i en skidbacke, men med tanke på hur seriös resten av filmen är så är det svårt att ta det på allvar.

Men jag älskar verkligen andra änden av filmen – den sista tredjedelen, eller så. Älskar att se Bond klättra i berg, uppbackas av en gerilla, ge sig på en skurk av kött och blod mano a mano, utan att det för den sakens skull behöver handla om världens undergång.

Till skillnad från de andra regissörerna i den här serien hade John Glen en känsla för stringent, macho action. Han skulle komma att hitta hem mer i Timothy Daltons filmer, som han tycktes skräddarsydd för att göra, men man ser redan hans verk i Ur dödlig synvinkel, förmodligen den mest ojämna men också en av de mest underhållande Bondfilmerna. Att se den är så konstig upplevelse att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till den. I ena stunden skrattar man åt något trams – som Roger Moores kamp mot ett gäng hockeyspelare – men i andra stunden är man uppe i en spionhärva där folk skjuter mot varandra, och kastar handgranater som exploderar med ljudliga dån, på ett sådant sätt att man faktiskt tror att man tittar på något som känns på allvar.

Det är förståeligt att den här serien inte kunde hitta hem på en gång. Efter Moonraker var det svårt att landa rakt från rymden. Men Ur dödlig synvinkel var ett envetet, intensivt försök, och fastän Roger Moore var dömd att vara en clown – och så långt ifrån en seriös Bond man kunde komma – så blev Ur dödlig synvinkel hans mest seriösa Bondfilm. Än idag är det en film som sliter mig i stycken. Det är så mycket trams jag älskar som trams. Det är så mycket allvar jag älskar som allvar. Jag älskar den ostiga titelsången, framförd av Sheena Easton (”Maybe I’m an open book/because I know you’re mine/But you don’t need to read between the lines!”), men ack, ack, ack, visst inser jag att filmen inte fungerar som helhet. Den är bara full av fantastiska saker. Mitt i alltihop står Roger Moore och fattar noll.

FREDRIK FYHR

*

Följ Videosöndags Bondmaraton här.

*

UR DÖDLIG SYNVINKEL

Originaltitel, land: For Your Eyes Only, Storbritannien.
Urpremiär: 24 juni 1981 (London).
Svensk premiär: 22 augusti 1981.
Speltid: 127 min. (2.07)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm/ 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Roger Moore, Carole Bouquet, Topol, Lynn-Holly Johnson, Julian Glover, Cassandra Harris, Jill Bennett, Michael Gothard, John Wyman, Jack Hedley, Desmond Llewelyn, Lois Maxwell, Geoffrey Keen, Walter Gotell, James Villiers, John Moreno, Charles Dance, Toby Robins, Jack Klaff, Alkis Kritikos, Stag Theodore, Stefan Kalipha.
Regi: John Glen.
Manus: Richard Maibaum, Michael G. Wilson.
Producent: Albert R. Broccoli.
Foto: Alan Hume.
Klippning: John Grover.
Musik: Bill Conti.
Scenografi: Peter Lamont.
Kostym: Elizabeth Waller.
Produktionsbolag: Eon Productions.
Svensk distributör: UA (35 mm, 1981), SF (2003, DVD et al).