Intruders

Regi: Juan Carlos Fresnadillo

Intruders är en film som är så pass välgjord och skickligt iscensatt att det är synd och skam att den inte har någon poäng med sin berättelse. Den berättar sin intrig på ett spännande och originellt sätt, men man har alltid känslan av att det kanske inte är en intrig helt värd att berätta. Man undrar vad som ska hända i filmen, men man vet inte om man bryr sig.

Filmen presenterar två berättelser samtidigt. Dels är vi i Spanien, med en liten pojke och hans mamma. Dels är vi i London, med en tolvårig tjej och hans föräldrar. Det barnen har gemensamt är att dom är förföljda av en varelse kallad Hollowface, en spöklik gestalt utan ansikte som letar efter ett ansikte och därför vill ta deras. Omständigheterna är inte klara. Hollowface har uppstått i en novell, men det är också en varelse som finns i deras drömmar – men han verkar också vilja ta sig ut i verkligheten. Om det nu inte är så att han redan är där. Den tolvåriga tjejen i London, Mia, ser honom i sin garderob. Lille Juan i Spanien ser honom ta form från taket ovanför sängen han försöker sova. Juans mamma drivs till vansinne när hon själv börjar förstå att Hollowface kan vara på riktigt. Mias pappa, spelad av Clive Owen, får en liknande chock när han tar en titt i sin dotters garderob. Allt är creepy och förvirrande.

Som en läsare kanske märker är Intruders en film som helt befinner sig inom M. Night Shyamalan-ramarna. I den spanska delen av historien verkar det regna varje natt och det gigantiska radhusområdet utanför London där Mia och John (som Clive Owens karaktär heter) bor går att jämföra med Harry Potters Surrey-landskap där Dementorer mot all logik svävar nattetid.

Vi stannar där ett ögonblick och pratar om vad som är bra med filmen. Mycket går att skylla regissören Juan Carlos Fresnadillo på. Den som minns hans regidebut Intacto från 2001 – det var den där filmen med Max von Sydow med folk som sprang ute i skogen med bakbundna händer i ögonbindel; har du inte sett den har du inte sett den – vet att han har en förmåga att lyckas skildra psykologisk ångest. Han verkar förstå att människans ögon är fantastiska på att lura hjärnan. Främst förstår han att detta förhållande är idealiskt vad gäller film, där även vi som åskådare använder ögonen för att försöka förstå vad vi ser.

Det han i Intruders gör, som jag faktiskt inte sett i många andra filmer, är att skildra mardrömmar som någonting närvarande. Alldeles för ofta i film är mardrömmar i film några slags hallicugena, musikvideoliknande sekvenser, eller något som karaktärer vaknar upp ur för att befinna sig i trygga verkligheten. I verkligheten är det ju så att man, efter att ha vaknat upp ur en mardröm, känner närvaron av drömmen också i verkligheten. Garderoben är mörk. Kroppen är övertygad om att något faktiskt finns under sängen. Fresnadillo lyckas hitta ett sätt att förkroppsliga den rädslan, bland annat genom att filma saker som dom uppstår i drömmar; till exempel finns det en scen där Clive Owen står inför ett dramatiskt problem. Lite senare följer en scen där han finner sig stå inför exakt samma problem igen. Repetetionen är inte naturalistisk, utan påminner snarare om något hjärnan spelar upp. Som i en dröm.

Det Fresnadillo också lyckas göra i Intruders är att berätta en historia visuellt, på ett sätt som gör att vi förstår vad filmen handlar om utan att förstå vad som händer i den. Mia får en barnpsykolog som förklarar för henne att Hollowface inte finns på riktigt. Hon förklarar att hon vet det, men att Hollowface själv tror att han finns på riktigt. Det är en film som föreslår att bara för att drömmar och fantasier inte är ”på riktigt” behöver det inte betyda att dom inte är verkliga.

Den här spännande uppvisningen i originellt filmberättande fungerar ganska länge i Intruders, fram till en punkt då den tyvärr måste vända och behandla sin intrig på ett någorlunda rationellt sätt. Det betyder bland annat att dessa två intriger måste gå ihop i en ”twist” och att Clive Owens överbeskyddande pappa måste gå igenom en psykologisk process vi sett i alldeles för många filmer vid det här laget.

Men intrigen, och karaktärerna, är tyvärr inte filmens starkaste kort. Det som inledningsvis är bra med Intruders är att vi, tillsammans med dom, inte förstår exakt vad som händer men vi känner det på ett väldigt spännande och mysigt obehagligt sätt. Karaktärerna i sig själva har inte så mycket att komma med.

Den insikten leder osökt till nästa koppling, nämligen att filmen inte har någon historia värd denna komplicerade intrigbehandling. Frågan som kittlar åskådaren är om Hollowface finns i verkligheten eller inte, och i vilket fall som helst hur han existerar överhuvudtaget. Kanske är han en påhittad figur som blir till absolut verklighet i huvudet. Kanske är han en figur som finns i verkligheten som ett överanturligt väsen. Vi vet inte, men vi undrar. Men Hollowface, i sig, är bara en boogeyman. Vad karaktärerna i filmen har för relation till honom blir svårt att bry sig om eftersom dom är ganska platta. Juan är en liten grabb, Mia är en vanlig tjej; ganska typiska filmungar. Clive Owens pappa är en vanlig bloke och eftersom Owen är en så bra skådespelare blir han precis sådär normal, stark i sin ansvarskänsla och svag i sitt psyke, som han behöver vara. Hans fru (Carice van Houten) är varken mer eller mindre än en vanlig mamma. Juans mamma (Pilar López de Ayala) är standard-hysterika av gamla skolans ung-kvinna-utan-man-”fruntimmer”. Till råga på allt finns även en spansk präst spelad av Daniel Brühl (Håkan Hellström-lookaliken från Inglourious Basterds) som vill avslöja Hollowface som en bluff genom en, gäsp, exorcism (som för övrigt aldrig blir av).

Intruders presenterar en spännande filmlogik, som den sedan överger. Den hade varit smått fantastisk om den bortsett ifrån sina karaktärer – som ändå är ganska tomma – och helt gjort en mindfuck-film där Hollwface driver åskådaren till vansinne. Den blir i slutändan ganska misslyckad. Men jag har ändå inte hjärta att underkänna den helt. I den ständigt pågående kampen för en bättre och mer spännande filmkonst plockar den några poäng, och det måste uppmuntras.