Taken 3

Regi: Olivier Megaton

*Har du inte sett trailern finns ”spoilers” i denna recension*

Någon dödar superdödliga ex-CIA-agenten Bryan Mills ex-fru och sätter dit honom för mordet – big mistake. Medan han listar ut vem som satt dit honom jagas han av polis.

”It Ends Here” står det på affischen till Taken 3. Fan tro’t. Jag har många gånger jämfört Liam Neeson med Charles Bronson och Taken är hans Death Wish-serie. Han har själv sagt att han vill lägga av, men det finns inget här som föreslår att vi inte ska få se Taken 4, Taken 5 eller Taken In Absurdum. Bronson hann göra fem Death Wish-filmer innan han dog (!). Neeson kan hålla på ett bra tag till, i den här takten.

Här får vi se de fortsatta strapatserna för ex-CIA-maskinen Bryan Mills. Stackars kille. Allt går verkligen fel för honom. Det tycks stå skrivet i stjärnorna att skurkar varannat år måste sätta käppar i hjulet för hans välbefinnande. Hans familj kan helt enkelt inte klara sig själva – de måste alltid försvaras mot dem. Är det inte dottern som kidnappas så är det ex-frun. När de räddats ska de kidnappas igen, som prinsessan Peach i Super Mario Bros. När den undermedvetna läxan känns lite nött (män skola förmynda!) så kan man lika ta det till nästa nivå och ha ihjäl de där obetydliga kvinnorna. Det är ju ändå en man’s world, när allt kommer omkring.

Det är vad som händer i Taken 3. Ex-frun Lenore (Famke Janssen) tas av daga och Mills blir ditsatt. Det är ingen spoiler, eftersom det är den tunna intrigens fond (läs: det är med i trailern) – och redan där kliar jag mig lite i huvudet.

Jag vet inte riktigt vad som är värst. Att frun, som ändå varit motivet och en central del av storyn i de två tidigare filmerna, så lättvindigt dödas i Taken 3… eller att jag inte bryr mig.

Det borde ju vara en chock antar jag. Det borde åtminstone vara ledsamt. Jag säger inte att vare sig första Taken eller den mediokra karbonkopian Taken 2 gav henne mycket att göra men någon form av basal, sentimental ångest och känsla av hämndlystnad borde Taken 3 kunna klämma ur sig.

Men… nä. Stämningen är liksom… blaha. Mills verkar mest tycka det är lite c’est la vie-ledsamt och det här att dottern Kim (Maggie Grace) nu blivit moderlös samtidigt som hon är gravid (kommer skurkarna efter bebisen i fyran?) det blir aldrig så mörkt, tragiskt, ja liksom ”gritty” som det borde bli. Frugans mord är bara en godtycklig ursäkt för att få se Liam Neeson springa runt och jaga skurkar igen.

No shit, säger du nu. Jamen förlåt då. Jag säger bara att det finns något hjärtlöst och svinigt i likgiltigheten. De här filmerna har förstås alltid spelat på konservativa värderingar och gjort många kritiker upprörda. Själv har jag inget emot lite subversiva drag i actionfilmer – de mår rentav bra av lite politisk perversion – men här sviker till och med Taken 3 sig själv och avslöjar vilken trött och kreativt bankrutt filmserie det faktiskt är. Vi måste bry oss om vad skurkarna gör – vi måste hata dem och vilja se hämnden utföras med furiös kraft. Och hur många gånger kan vi dras med i det tricket? Det är inte tal om något ”tredje gången gillt”-scenario, i alla fall.

Men jag bara babblar på. Du vill förstås veta om Taken 3 är en schysst actionrulle eller inte. Svaret? Den är okej. Den är finesslös, djupt ooriginell, ganska tråkig, men okej. Den är om inte bättre så åtminstone mer värdig än den patetiska tvåan. Den anstränger sig marginellt för att göra något ”annat”: Det vill säga, den är en standard jakt-film av Bourne-snitt fast nu är Mills jagad av polisen. De är ledda av Forest Whitaker, vars stirrande blick svischar förbi i den röriga klippningen tills man tror han är i ens huvud och spökar.

Under tiden måste Mills, förstås, ta reda på vem som satte dit honom och varför. Det har något att göra med en rysk gangster vid namn Malankov (Sam Spruell) och ex-fruns mystiske make Stuart (Dougray ”Oftast Skurk” Scott) och även om filmen anstränger sig för att vi inte ska lista ut vem som gjorde vad, när hur och varför så är allt ändå väldigt förutsägbart på det stora hela. Dessutom så faller hela intrigen med poliserna bort halvvägs in – det är uppenbart att de aldrig kommer få fatt i Mills, så varför är de ens med till att börja med?

Men, men. Det hela är ungefär samma whatever-intrig som en random film av det här slaget behöver för att vara hyggligt underhållande – vilket jag tyckte Taken 3 var, tills jag helt enkelt tröttnade på den. Det finns ingenting här som man inte sett förut i flera andra, bättre filmer och det finns inte mer ansträngning bakom det. Det känns som något alla bakom kameran orkat göra, snarare än kämpat fram.

Liksom i de föregående filmerna gåralltingväldigtfort och det är väldigtväldigtmycketklipp och det är en biljakthär (ööörn öööörn) och enexplosiondär (kabooom) och ettslagsmålhit (schmapokbokkrasch) och en jaktgenomgränderdit (dumderiumdumdumdum). Fastän Taken 3 har belönats med en något bättre fotograf (danske Eric Kress) än tvåan (som plåtades av den idiotiske Romain Lacourbas) så är den klippt på samma huvudvärksframkallande sätt. Vi ser vad som händer i actionscenerna om vi verkligen koncentrerar oss – men hur kul är det?

Genom typiska ”jagad av helikopter”-scener, ”leta efter ledtrådar”-scener, en klassisk shoot-out på kiosk – läs alkoholaffär (snacka om att ”shotta alkhol”) – ett typiskt heist-scenario med ”hur ska vi ta oss förbi vakterna”-scenen; en skurk i en swimming-pool och yada yada – ja genom alla dessa bekanta saker ska intrigen nystas upp och knytas ihop och det fungerar bara om man ändå inte bryr sig om vad man tittar på.

Liam Neeson är numera en helt egen subgenre på action- och thrillerhyllan. Med roliga filmer som Non-Stop, och riktigt spännande som A Walk Among the Tombstones, är det märkligt hur just Taken-filmerna (som gav honom detta nya, lukrativa kapitel i karriären) är hans tristaste. Den första filmen var en positiv överraskning. En dum film, men snitsigt gjord, brutalt underhållande och med några igenkännbara stänk från producenten och manusförfattaren Luc Besson. Tvåan var en tråkig kopia – och trean är bara tråkig. Fler uppföljare kommer säkert – det är bara affischerna och Liam som påstår det motsatta. Men jag förstår verkligen om han vill sluta. Jag vill inte ha mer heller, för den delen.

Taken, I’ve Had It.

FREDRIK FYHR

 

*

TAKEN 3

Originaltitel, land: Taken 3, Frankrike.
Urpremiär: 16 december 2014 (Berlin).
Svensk premiär: 9 januari 2015.
Speltid: 109 min. (1.49).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Liam Neeson, Maggie Grace, Forest Whitaker, Famke Janssen, Dougray Scott, Jonny Weston, Sam Spruell, Leland Orser, Andrew Howard, Jon Gries, Don Harvey, Alex Wraith, Judi Beecher, Stefanie Kleine, Al Sapienza, Dylan Bruno.
Regi: Olivier Megaton.
Manus: Luc Besson, Robert Mark Kamen.
Producent: Luc Besson.
Foto: Eric Kress.
Klippning: Audrey Simonaud, Nicolas Trembasiewicz.
Musik: Nathaniel Méchaly.
Scenografi: Sébastien Inizan.
Kostym: Olivier Bériot.
Produktionsbolag: EuropaCorp, M6 Films, Canal+, Ciné+.
Svensk distributör: Scanbox.