Sleep Tight

Regi: Jaume Balagueró

En olycklig, psykopatisk portvakt i ett hyreshus smyger i hemlighet in i en oskyldig tjejs lägenhet för att på olika sätt göra hennes liv till ett helvete.

Sleep Tight är en klassisk typ av psyko-thriller, gjord med en hel del smarthet och känsla för spänning – den är sevärd om man vill se psykopatiskt beteende och inte ställa för många frågor. Men den är inte hur smart som helst och jag störde mig lite mer på den än vad jag tyckte om den.

Det är en sådan där film där man måste acceptera allt eller inget. Huvudpersonen César (Luis Tosar) är en dörrvakt som ”aldrig varit lycklig” – han vet inte varför men nu är det så; hans enda ”tröst” är att andra också är olyckliga. Så hans liv går ut på att göra livet miserabelt för andra.

Detta gör han genom att arbeta på lobbyn i ett hyreshus där han, förstås, har nycklarna till alla lägenheter. Han har varit och snokat runt i alla lägenheter och sett till att jävlas med deras omgivning – det sägs inte rakt ut hur, men har åtminstone garanterat gett en tants hundar för mycket mat; eventuellt har han också bajsat i deras toaletter utan att spola, men vem vet.

Men en sak stör honom: Den evigt lyckliga unga Clara (Marta Etura) som hur mycket han än försöker förblir lika glatt leende varje morgon. De syns dagligen i lobbyn – ja, Clara vet ju inte att hon spenderat natten med César, som brukar ligga under hennes säng och vänta på att hon ska somna, varpå han försiktigt för en trasa doppad i eter under hennes näsa.

Därefter har han sprutat in gud-vet-vad i hennes salvor och sett till att kackerlackor invaderar lägenheten – med mera – men hur han än försöker förstöra hennes liv så lyckas han aldrig. Som det psykopatiska troll han är så tänker han inte ge upp, såklart. Metoderna måste bara bli värre.

Detta alltså eftersom César är ”kroniskt olycklig” och vill hämnas på alla andra för detta. Jag vet inte exakt vad hans störning är. Enkelt uttryckt är han är en film-psykopat. Diagnos: Han är ond för att han är störd.

Sleep Tight begär ganska mycket av en. Dels vill den att vi accepterar detta utan problem – Carla tittar aldrig under sängen, hon hör ingen andas där,  ingen mage kurra och César får aldrig hostattacker – hon har heller aldrig sex och det finns överhuvudtaget ingen anledning för något att, till exempel, rulla in under sängen.

Vi måste utgå ifrån att César har både tur och enorm skicklighet – enligt samma logik får vi utgå ifrån att hans etersalvor är perfekt designade för att Clara ska sova vid fem på morgonen, när César lämnar hennes rum, men kunna vakna av sin väckarklocka kvart i åtta (vilket hon alltid gör).

Eftersom det här är frågor som dyker upp nästan omedelbart så mäktar jag inte med att fortsätta på det här spåret – fler frågetecken uppstår i takt med att intrigen spinner iväg åt allt mer skruvade höjder (via ett par tämligen onödiga sidointriger) – men ni förstår vad jag menar. Filmen spelar förstås starkt på det gamla hederliga psykopat-kortet. Så länge vi tycker att César är creepy, och så länge vi går igång på idén att vi kan vara påverkade av inbrottstjuvar utan att vi märker det, så kommer filmen förmodligen fungera.

Den är regisserad av Jaume Balagueró som gjort lysande filmer – som found footage-filmen Rec (2007) – och usla filmer – som Rec 2 (2009). Han gör ett habilt jobb med Sleep Tight men medan manuset (Alberto Marini) har en fuskig tendens att ignorera alla omständigheter som skulle finnas i verkligheten. César har stalkat Clara i flera år men vi får inte se något från polisutredningarna för det måste vara den segaste polisutredningen i historien – när de sedan länge listat ut att stalker-SMS:en kommit från hennes egen lägenhet är César inte ens förhörd; Clara har också en pojkvän (Alberto San Juan) som på ett väldigt bekvämt sätt är ute ur bilden i hennes liv och vid ett tillfälle iscensätts ett mord för att vara ett självmord och det hade nog inte krävts en Poirot för att lista ut den mordplatsen.

Premissen är förstås att César är så snäll och artig mot omvärlden, och att vi därför ska tro att ingen kan misstro honom, men oavsett hur många tecken som pekar mot honom så blir ingen ens misstänksam mot honom och det sker enbart för att manuset vill att det ska vara så. En betydligt mer otrevlig tendens med filmen är nämligen att manuset är smått förälskat i César och helst vill att han ska få sin vilja igenom – det vill säga att få krossa Clara – så en ren psykopat-fantasi blir förverkligad (mot verklighetens odds) på ett desperat och ganska osympatiskt sätt. När eftertexterna går kan man i och för sig tänka sig att César kan bli haffad av polisen (filmen vill även att vi helt ignorerar den där splitternya upptäckten DNA) men jag tror man ska gilla honom på något sjukt sätt och ge honom en drömd seger.

Det filmen hade kunnat göra – om den ville vara bra på riktigt – var att visa inte bara att scenariot skulle kunna fungera i verkligheten, utan även hur det skulle kunna fungera. Då hade det varit otäckt in i märgen. Nu är det bara som ett trolleritrick man ser igenom men eventuellt kan dras med i (själv hade jag svårt).

Men, okej, jag skulle inte tjata. Sleep Tight har stunder av välfungerande spänning och inåtvänd, kylig, Polanski-subversiv humor – i synnerhet alla gånger César ser ut att bli tagen på bar gärning men tvingas leka katt och råtta i de rum där han ständigt rör sig centimetrar ifrån att bli upptäckt. César är själv en klassiskt skolad filmpsykopat i Norman Bates-traditionen. Det är inte direkt originellt, men det fungerar som sjaskig underhållning där det inte fungerar som intelligent eller innovativt filmskapande.

FREDRIK FYHR

 

*

SLEEP TIGHT

Originaltitel, land: Mientras duermes, Spanien.
Urpremiär: 23 september 2011 (Fantastic Fest, USA).
Svensk premiär: 12 november 2014 (DVD).
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Luis Tosar, Marta Etura, Alberto San Juan, Petra Martinez, Iris Almeida, Carlos Lasarte, Amparo Fernández, Roger Morilla, Pep Tosar, Margarita Rosed, Ruben Ametllé, Manel Dueso.
Regi: Jaume Balagueró.
Manus: Alberto Marini.
Producent: Julio Fernández.
Foto: Pablo Rosso.
Klippning: Guillermo de la Cal.
Musik: Lucas Vidal.
Scenografi: Javier Alvariño.
Kostym: Marian Coromina.
Produktionsbolag: Castelao Producciones, Coser y Cantar, Cubica, Canal+ España, Filmax Entertainment, ICIC, ICF Institut Català de Finances, ICAA, Televisiò de Catalunya, Televisión Española.
Svensk distributör: NjutaFilms.