Let’s Be Cops

Regi: Luke Greenfield.

Två loosiga snubbar i 30-årsåldern klär – av ”misstag” – ut sig till poliser och märker hur de får cred på stan. De hänger sig åt denna fantasi och ramlar in i ett riktigt polisäventyr via diverse högst orimliga tillfälligheter.

När jag ser dåliga filmer funderar jag ofta på hur de hade kunnat bli bra. Ibland finns det oväntade potentialer i riktigt dåliga filmer, för bra idéer är lätta att komma på. Bra filmer är svårare att göra.

Let’s Be Cops är i en liga för sig – Det är en grotesk komedi som är så korkad att den inte förstår hur pervers den är. Premissen hade kunnat fungera i en svart komedi och upptakten är förvånansvärt bra. Det finns något i det här – två färglösa, ”vanliga” snubbar som har ångest över att de är losers, råkar klä ut sig till poliser, märker hur omgivningen ser annorlunda på dem (med rädsla, främst) och de kan inte låta bli att hänge sig åt den här fantasin och ramla rakt in i en förvrängd verklighet där de plötsligt få all makt och kan utöva tyranni på sin omvärld. En av dem (Damon Wayans Jr) är TV-spelsdesigner och det finns – inuti Let’s Be Cops – någon slags kinky dröm om att få härja fritt i stan som någon slags Grand Theft Auto-spelare. Filmen är öppet störd på ett häpnadsväckande sätt. Det hade faktiskt kunnat bli något av det.

Men, ack, filmen är skräp. Manuset är ett värdelöst bygge av tillfälligheter och orealistiska omständigheter och random ”sen så händer Ditt så att Datt funkar”-lösningar. Humorbefriade skämt strös över samma scen i olika variationer; de är poliser, de hamnar i situationer poliser hamnar i men de är bara vanliga snubbar, ha-ha. Så många variationer finns av denna scen att eftertexterna har ännu fler. Ett par partier av stinkande sexism, med kvinnosyn tagen direkt från Casting Couch-porr, passerar förbi som om det väl inte vore något särskilt med det, medan två menlösa kärleksobjekt dinglar framför huvudpersonerna som tomma poäng att scora. Konventionen att filmkaraktärer ska uppnå sina mål är här så mekanisk att man får utgå ifrån att manusförfattarna fått läsa en tafflig bok om hur man skriver manus, eftersom de själva saknar all begåvning för att göra det (vilket, surprise, syns i resultatet).

Sedan har filmen sin  irriterande attityd, vilket gör den direkt otrevlig. Vad som verkar vara en komedi om två civilpersoner som går in i en fantasi om att vara två poliser förvandlas till en psykologisk önskedröm som blir sann á la Freud. På samma sätt som Kick-Ass började med att en vanlig kille låtsas vara superhjälte, för att sedan någonstans på vägen förvandlas till en berättelse om en ”riktig” superhjälte så börjar Let’s Be Cops faktiskt handla om riktiga poliser efter ett tag. Jo, via diverse dumma nödlösningar i manuset, så dyker en otrevlig skurk med något slaviskt ursprung upp och obligatoriska korrupta kommissarier (en spelad av en högst diskret Andy Garcia) är i kahoots med skurkarna – men duon i huvudrollen får hjälp från en verklig polis och för varje Ditt finns ett Datt, som sagt.

Så, filmen är usel. Visst. Men börjar man läsa den med ideologiska och psykologiserande glasögon (varför inte?) är den ganska fascinerande. Vad händer egentligen i den? Jo hela konceptet om två snubbar i polisuniformer kastas i soptunnan och Let’s Be Cops blir en helt ”vanlig” buddycop-film om två poliser som slåss mot skurkar. Filmen förlorar perspektiv, på ett obehagligt sätt, och man vet snart inte om man tittar på två jönsar med pistoler eller två korrupta filmpoliser i en helt ”vanlig” actionkomedi i Los Angeles. Som om Den korrumperade snuten hade varit en komedi, typ. En snuskig dröm om maktutövande, med två impotenta manspojkar i en värld befriad från all slags verklighet.

Det är också ganska svårt att argumentera mot påståendet att USA är en polisstat när den amerikanska kulturen, via sin egen logik, kan producera en film som Let’s Be Cops. Poliser är gudar som små pojkar drömmer om att bli när de blir stora – i synnerhet när de blivit stora, men glömt att växa upp. Idag är dessa pojkmän i trettioårsåldern en lukrativ målgrupp och producenterna bakom detta perversa skräp vet det. Jag förmodar att filmen orsakar flabb i bänkraderna. Skämten behöver inte vara roliga. De behöver bara riktas till de som flabbar åt skämt som riktas till dem; liksom som tacksamhet bara – ”Här är en grabbfilm, jag är en grabb, HAHA vad roligt jag har”

Så, Let’s Be Cops, let’s not. Let’s get a taco. Så säger de i Reservoir Dogs (1992), en titel som kommer till mig via fri association. Vad är det de säger i den filmen?

– You kill anybody?

– A few cops.

– No real people?

– Just cops.

Se Let’s Be Cops och du kommer att förstå vart den attityden kommer ifrån.

 

FREDRIK FYHR

 

*

*

LET’S BE COPS

Originaltitel, land: Let’s Be Cops, USA.
Urpremiär: 13 augusti 2014 (USA, Kanada, Jamaica).
Svensk premiär: 5 september 2014.
Speltid: 104 min. (1.44).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: F65 RAW; DI 2K/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jake Johnson, Damon Wayans Jr, Rob Riggle, Nina Dobrev, James D’Arcy, Keenan-Michael Key, Andy Garcia, Jonathan Lajoie, Tom Mardirosian, Natasha Leggero, Rebecca Koon, Joshua Ormond, L. Warren Young, Nelson Bonilla, Brian Oerly, Jeff Chase, Alec Rayme, Randall P. Havens, Chas Harvey, Dane Davenport.
Regi: Luke Greenfield.
Manus: Luke Greenfield, Nicholas Thomas.
Producent: Luke Greenfield, Simon Kinberg, Aditya Sood.
Foto: Daryn Okada.
Klippning: Bill Pankow, Jonathan Schwartz.
Musik: Christophe Beck, Jake Monaco.
Scenografi: William Arnold.
Kostym: Debra McGuire.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Genre Films, WideAwake.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden).