Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Tisdag 6/2 2024

I natt, snö i mörkret, som en 1800-talsillustration, som etiketten på Apotekarnes julmust. Regn nu som den oansenliga, bara vagt suggestiva upptakten i en katastroffilm. Hör att det är semikolonets dag. Gratulerar. Jag är en stor användare av detta förbisedda skiljetecken. ⦁  

Fortsätt läsa

Al-Masjid al-Omari al-Kabir

Nu är det aldrig, al-Masjid al-Omari al-Kabir barnen måste dö, barnen var redan döda till att börja med. De kanske precis har varit här, men nu är de borta. UNRWA värdegrund & underjord värdegrunden saknar grund, ryms på en skylt i marken underjorden är grund, trampar förbi UNPROFOR Dodik Jimmy I Blekinge finns allt smör […]

Fortsätt läsa

Karate Kid – Sanningens ögonblick (The Karate Kid, 1984)

En klassisk ungdomsfilm från 80-talet som (olikt många andra) inte behöver värderas utifrån nostalgi – Ralph Macchio är New Jersey-killen som kommer till Kalifornien med sin snälla yuppiemamma och omedelbart faller offer för mobbare. Lösningen blir att bevisa sitt värde i en karateturnering och träningen kommer från hyreshusets vaktmästare (Pat Morita) en gammal japan som […]

Fortsätt läsa

Nju – eine unverstandene frau (1924)

Arketypiskt tyskt kammarspel från stumfilmseran som ger oss chansen att se mästarmötet mellan Emil Jannings och Conrad Veidt. Berättelsen är ett stycke typiskt borgerlig mjältsjuka om uttråkad hustru (Elisabeth Bergner) som faller för svårmodig poet (Veidt) vilket gör hennes svaga man (Jannings) förtvivlad. Energin i skådespeleriet är riktigt bra, men intrigen är långt ifrån överraskande. […]

Fortsätt läsa

Quo vadis, Aida? (2020)

Saklig och stark skildring av massakern i Srebrenica, gestaltad genom en kvinna (Jasna Đuričić) som agerar tolk åt holländska FN-trupper samtidigt som hon försöker hålla sin familj vid liv. Karaktärerna är uppdiktade men deras berättelse är det inte – filmen är en antites till verklighetsflykt och skildrar istället det outhärdliga händelseförloppet med total närvaro; efterhand […]

Fortsätt läsa

En kärlekens tragedi (La roue, 1923)

Ett av Abel Gances tre centrala filmepos – de andra är J’accuse och Napoléon – var ursprungligen nio timmar lång, trots att den ”bara” berättar en relativt ordinär melodram om en tågarbetare som adopterar en flicka han femton år senare förälskar sig i. Härvan leder till personlig undergång, vilken inte förbättras av att mannen är […]

Fortsätt läsa

Åtrå (Flesh and the Devil, 1926)

Inga missförstånd i den svenska titeln på den här Garboklassikern – hon är vansinnigt förförisk i den här filmen, där hon får John Gilbert att döda hennes man i en duell, bara för att sedan sno åt sig hans bästa kompis (Lars Hanson) varpå vänner blir fiender i sedvanlig melodramatisk stumfilmsordning. Intrigen är papperstunn och […]

Fortsätt läsa

The Favourite (2018)

Yorgos Lanthimos första USA-producerade film är åtstramad och udda, om än rena Bolibompat i jämförelse med hans tidigare. Utspelar sig i 1700-talets Storbritannien och handlar om två hertiginnor som slåss om att bli drottning Annes (intima!) gunstling på slottet. Den ena (Rachel Weisz) är elak och kall, men kan ha rätta virket för jobbet, medan […]

Fortsätt läsa

Zapatas bande (1914)

Primitiv men rolig Urban Gad/Asta Nielsen-komedi där de är del av ett ekipage som ska göra en film om rövare i Mexiko och i stället blir misstagna för de verkliga bovarna. En typiskt fascinerande dokumentärhybrid från långfilmens embryoniska stadium – filmen är aldrig riktigt fiktion och aldrig helt verklighet, men har gott om autentisk energi. […]

Fortsätt läsa