Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Oppenheimer

2023 USA/STORBRITANNIEN 180 min. färg/35mm, 65mm/2.39:1. R: Christopher Nolan. S: Cillian Murphy, Emily Blunt, Matt Damon, Robert Downey Jr, Florence Pugh, Josh Hartnett, Casey Affleck, Rami Malek, Kenneth Branagh, Benny Safdie, Jason Clarke, Dylan Arnold, Tom Conti, James D’Arcy, David Dastmalchian, Dane DeHaan, Alden Ehrenreich, Tony Goldwyn, Jefferson Hall, David Krumholtz, Matthew Modine, Scott Grimes, Kurt Koehler, John Gowans, Macon Blair, Harry Groener, Gregory Jbara, Ted King, Tim DeKay, Steven Houska, Petrie Willink, Matthias Schweighöfer, Alex Wolff, Josh Zuckerman, Rory Keane, Michael Angarano, Emma Dumont, Sadie Stratton, Britt Kyle, Guy Burnet, Tom Jenkins, Louise Lombard, Michael Andrew Baker, Jeff Hephner, Olli Haaskivi, David Rysdahl, Josh Peck, Jack Quaid, Brett DelBuono, Gustaf Skarsgård, James Urbaniak, Trond Fausa Aurvåg, Devon Bostick, Danny Deferrari, Christopher Denham, Jessica Erin Martin, Ronald Auguste, Máté Haumann, Olivia Thirlby, Jack Cutmore-Scott, Harrison Gilbertson, James Remar, Will Roberts, Pat Skipper, Steve Coulter, Jeremy John Wells, Sean Avery, Adam Kroeger, Drew Kenney, Bryce Johnson, Flora Nolan, Kerry Westcott, Christina Hogue, Clay Bunker, Tyler Beardsley, Maria Teresa Zuppetta, Kate French, Gary Oldman, Hap Lawrence.

Nolans första regelrätta drama, en biopic om Robert Oppenheimer, är en rörig, ofokuserad och ytlig historia genomförd med ett rafflande tempo och en smått absurd berättarglädje. Narrativen bygger på en bok och följer Oppenheimers väg från sina år som student till Manhattanprojektet och färdigställandet av den första vätebomben, samt en långdragen och i alla rimliga avseenden helt irrelevant fortsättning (som Nolan också, dumt nog, försöker göra till berättelsens ankare) som skildrar hur hans rivaler förde en politisk kampanj mot honom genom aggressiva undersökningar. Filmen väljer och vrakar bland flera dussin motiv – det är kommunistiska allianser hit och världens undergång dit, medan obegriplig exposition flyger och far, framförd av en liten armé av kända skådespelare som ploppar upp som muppar i Hoyte van Hoytemas klaustrofobiska mellannärbilder. Filmen är för ambitiös för att underkänna men sammantaget är det en uppvisning av alla Nolans svagheter och brister som filmskapare – den konstlösa estetiken, den likgiltiga opportunismen, den moraliska kallblodigheten, de klumpiga metaforerna (ju mindre vi pratar om Oppenheimers ”drömsekvenser” desto bättre), oförmågan att ge publiken en chans och den totala skräcken för ideologi; dessa saker avtrubbar såväl Nolans som publikens perspektiv och gör bomben menlös, Oppenheimer tom, historien obegriplig och världens undergång en oomphig musikvideo. Enligt många är det hela oerhört djupt. Som vanligt hos Nolan växlar bildformatet hipp som happ mellan 2.39 och olika ratior från 1.43 till 1.90 på grund av scener plåtade för IMAX. 2024.