Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Min onkel

Mon Oncle. 1958 FRANKRIKE/ITALIEN 116 min. färg/35mm/1.37:1. R: Jacques Tati. S: Jacques Tati, Jean-Pierre Zola, Adrienne Servantie, Lucien Frégis, Betty Schneider, Jean-François Martial, Dominique Marie, Yvonne Arnaud, Adelaide Danieli, Alain Bécourt, Régis Fontenay, Claude Badolle, Max Martel, Nicolas Bataille.

Tatis första färgfilm är en av hans centrala verk. Herr Hulot bjuds in till sin syster för att arbeta på hennes mans meningslösa slangfabrik – hans pittoreska tillvaro kontrasteras med parets löjligt hypermoderna hus, fullt av dumma mackapärer och pretentiös design; tanken är att tekniken ska underlätta tillvaron (och distrahera från deras tillvaros totala tomhet) men såklart skapar de bara problem. Strax innan denna film blev en stor framgång – och bland annat vann en Oscar för bsäta utländska film – fick Tati möta en del kritik i hemlandet, där somliga kallade honom bakåtsträvare. Kritiken är inte helt obefogad, för det finns en kyla i filmens reaktionärism; Hulot själv saknar stumfilmslegendernas mänsklighet – han är i själva verket lika mycket trasig robot som allt annat i filmen. Om filmen sedan är störtrolig eller långtråkig, det är en smaksak. Tatis visuella absolutism, precisa timing och noggranna underfundighet är emellertid saker man bara kan beundra. En klar föregångare till Tatis verkliga storverk PlayTime. 2023.