Glen or Glenda (1953)

->#2. The Haunting.

Denna text är en översättning av en engelsk text jag skrev 14 november 2008, kallad Unintentional Greatness: Glen or Glenda.

 

Regi: Edward D. Wood Jr.

Om man passerar gränsen för dåligt, blir det bra då? Det är värt en tanke.

De flesta känner till historien om Edward D. Wood Jr, men det är värt att dra igenom en gång till för den oinvigde: Det är en känd ”sanning” att Ed Wood bär kronan som ”den sämsta filmskapare som någonsin levt”. Under 1950-talet hade han idéer till filmer som ingen ville röra med tång, vilket tvingade honom att passionerat producera alla på egen hand; dessa filmer (mest känd är Plan 9 From Outer Space), spelades in och klipptes ihop på en gång, verkar det som, med vansinniga intriger, dialoger över gränsen för parodi, noll skådespeleri, bakgrunder av wellpapp, you name it; dessa filmer var sensationellt dåliga.

Åtminstone i teknisk mening. Vad Wood hade var en extrem passion för filmskapande. Hans entusiasm för mediet var oändligt. Han älskade varje bildruta han någonsin filmat, antar jag, och för att få sina filmer gjorda skulle absolut ingenting få hindra honom. Det kan vara århundradets paradox, men det finns ingen tvekan om att Ed Wood var född för att göra filmer.

Under åren har Woods kultstatus vuxit och utvecklats, utan tvekan på grund av Tim Burton kärleksfulla biopic Ed Wood (1994), som har blivit något av en 90-talsklassiker i dessa dagar, där Burtons exceptionella scenografi och Johnny Depps bländande agerande förevigade Woods berättelse. Ursprungligen var Woods filmer exotiska underground-njutningar, kan man tänka, för människor som verkligen kunde sina dåliga filmer. I takt med att Ed Wood har blivit ett namn mer bekant i mainstream-sammanhang har hans filmer faktiskt fått ett par uppriktiga försvarare. De flesta människor ser Woods filmer som förfester, mycket roliga filmer som är bra av ingen annan anledning än att de är så dåliga att de är bra. Sedan finns folk som menar att trots de enorma tekniska bristerna i hans filmer var Ed Wood en av de mest fascinerande regissörerna i filmhistorien, ofta långt före sin tid, och gjorde filmer som faktiskt är bra, på grund av den ödmjuka och äkta mänskligheten i dem.

Ett och annat om konst

Personligen faller jag  i den senare kategorin, även om det tagit mig flera filmer att förstå det. Inte förrän jag såg Glen och Glenda föll bitarna på plats. Det är en film som är helt unik, även om den fungerar på grund av att den befinner sig vid vad jag vill kalla den ”sista kedjan” av filmkonst.

Håll ut nu en stund, medan jag förklarar detta till synes ganska pretentiösa påstående. Film är, per definition, konst. Om du gör en film, har du gjort ett konstverk. Vad mig beträffar finns det inget sätt att förneka detta. Vad denna konst är, och hur den kan presenteras, är en annan sak, men själva kausaliteten mellan film och konst är självklar – en film är ett konstverk. Detta är den grundläggande, första kedjan av konst.

Nu är några filmare mer än andra väl medvetna om att de gör konst. Vissa tänker inte på det så mycket. Det finns många kända europeiska filmare vars filmer är ”klassade” som konst, trots att de själva inte brytt sig så mycket om uttrycket,  ett mycket bra exempel är filmerna av Andrej Tarkovskij, och kanske i synnerhet hans film Spegeln (Zerkalo, 1975) . Den kan kännetecknas vara en ”konstfilm”, eftersom den inte har någon uppenbar intrig, den är ”bara” en samling scener som skildrar barndomsminnen och nutid samtidigt – därtill läggs journalfilmer och allt vad det är, allt i en enda blandning som skapar känslan av en enhet, en enda moment av tid, och en stor filmisk katharsis.

Visst, det är en underbar film – en av mina tyngsta favoriter, och jag är en ganska noggrann kritiker – men det är bara ett ”konstverk” i en konventionell mening. Den är gjord av Tarkovskijs konstnärliga vilja, i motsats till en modern Jerry Bruckheimer-produktion gjord av viljan att behaga publiken och kapitalisera. Men, som den första kedjan bevisar, är film konst oavsett vad. Vissa filmer vet om detta faktum i synnerhet, och försöker specifikt uppnå toppar av ”god konst”, vissa andra filmer kan vara konventionella men konstnärliga i sin egen rätt, medan vissa filmer inte bryr sig om de är konst eller inte, även om de ändå är det. Så om den första kedjan berättar att film är konst, är den andra kedjan filmen i motsats till, eller tillsammans med, detta faktum, pro-eller anti-eller ingetdera.

Men den tredje kedjan av filmkonsten är något annat. Det erinrar mig ett gammalt talesätt jag råkar tro på – Allt är konst. Allt som våra sinnen kan fatta och förstå tillräckligt för att föra kritik över, låt säga en recension. En film. Ett hus.  En middag. En hamburgare. Minns hur Wes Bentleys karaktär i American Beauty (1999) uttrycker det- ”Det finns så mycket skönhet i världen”, säger han samtidigt som han filmar den berömda plastpåsen som svävar över trottoaren. Jag håller med. Plastpåsen är vacker, plastpåsen är ett konstverk. Jag skulle kunna, om jag var så pass galen i det, recensera plastpåsen, jämföra den med andra plastpåsar, dess estetik, dess material, färgerna, kanske hur bra den svävar över trottoaren i jämförelse med liknande plastpåsar.

En sak dock – plastpåsen vet inte om att den är konst.

Glen or Glenda är en film som inte heller vet om att den är konst. Kanske tycker den att den är konst på grund av tematiken, eftersom den har höga tankar om sig själv, den kanske tycker sig vara bra (varför jag nämner filmen som ”den”? Jag vet inte, vi kör bara på det), kanske den tror sig ha uppnått detta kvalitativa mål – ja, det har den verkligen inte. I själva verket skulle jag säga att filmen är bra, inte för att den är dålig. Den är bra trots att den är dålig. Den misslyckas med sina mål, och lyckas istället med något annat, något oavsiktligt.

 

Bra trots dålig 

Låt mig nu försäkra er om att jag inte har förlorat vettet, inlåst i mitt cineastiska dårhus. Filmen är inte ”bra”, i någon traditionell mening. Få saker i filmen verkar ”regisserat” av någon överhuvudtaget, scenerna sitter knappt ihop, skådespelarna …. um, jag skulle säga att ”skådespelarna inte agerar”, men låt mig omformulera det: människorna i filmen agerar inte. I grund och botten läser dom repliker. Det finns ingen berättelse, och det mesta av filmen är typ en vinjettfilm ála Anslagstavlan om transvestitism och könsförändringar, när allt inte avbryts – utan anledning – med arkivfilmer av skenande bufflar och en excentrisk Bela Lugosi skriker saker som Pull ze ztringsss! Pull ze ztringsss!” eller ”Bevare, bevare of ze biig greeen dragon dat zits on your doorstep….  bevare…. take care… bevare” – som förstås är helt galet. Berättelsen som faktiskt är intryckt i allt det här handlar om Glen, som är en garderobstransvestit – hans kvinnliga jag är Glenda – som försöker få upp modet att berätta för sin fru om detta ”problem” han har. Nu var Ed Wood själv en transvestit, och historien om Glen eller Glenda, är uppenbarligen hans försök att berätta sin egen historia. Naturligtvis har Bela Lugosi inget att göra med den, inte heller bufflarna eller en miljard andra saker i filmen. Utöver detta ligger den själva produktionen i princip under noll, med det tidigare nämnda anti-skådespeleriet och anti-regin.

Allt detta är uppenbart. Hur kan jag då säga att den faktiskt är en ”bra” film? Därför det gör jag. Och den är inte ”dålig för att den är bra”, det är bra trots att den är dålig.

Vi kan jämföra det med en film som verkligen är så dålig att den är bra – som till exempel Cool as ice (1991), om ni känner till denna 2 cool 4 school-rulle som försökte hålla Vanilla Ice poppis. Det är en film som, när jag såg den för första gången, fick mig att skratta under hela speltiden – det var en ofrivillig komedi. En film som är ”så dålig att den är bra” är alltid en oavsiktlig komedi. Många av Ed Woods filmer, såsom Bride of the Monster eller den ovärderliga uppföljaren Night of the Ghouls, är oavsiktliga komedier, det vill säga filmer som är så dåliga att de är bra. Men anledningen till att jag faktiskt gillar Glen or Glenda är på grund av det faktum att den inte är en oavsiktlig komedi, det är en oavsiktlig…. något annat. Bride of Monster är en skräckfilm som misslyckas kapitalt i sina försök att skrämma, Cool as ice är ett tonårsdrama som misslyckas kapitalt i försöken att vara gripande. I båda fallen blir resultatet naturligtvis helt enkelt roligt. Men när han misslyckas kapitalt med sin självbiografiska berättelse, lyckas faktiskt Wood oavsiktligen gör något annat. Första gången jag såg den skrattade jag sällan. Istället glömde jag tittade på en film och började tro att jag tittade på en annan – nästan som om det var en film som avsiktligt använde dåligt skådespeleri, nyligen uppställd rekvisita, vinjettfilmsestetiken och Lugosi-segmenten för att skapa, japp, just det, ett konstverk.

Den verkliga orsaken till detta är på grund av en talang Wood faktiskt hade, en talang som kommer automatiskt hos alla passionerade konstnärer – stil. Jag minns när jag var tio år gammal och spelade in film med mina vänner. Även om jag helt klart var mer av en regissör än de flesta andra barn med en videokamera, blev alla dom där filmerna förstås rätt värdelösa vad gäller all typ av kvalitetsstandard. Men de hade en viss stil. Man kunde lätt ha sett att en hemmafilm var min, och att en annan var nån random kille från kvarterets – detta var för att jag älskade film så jäkla mycket. Vid ett annat tillfälle tappade jag kameran i marken så att bandet blev skadat, medan jag fortsatte filma – Resultatet av detta var att den första delen av filmen var intakt, men den andra delen suddig och hoppig. Jag hade ingenting att göra med det, men det visade sig bli min barndoms estetiska mästerverk.

Jag kom att tänka på det när jag såg Glen orGlenda. Det är som om filmen om transvestiten Glen tappats på marken och blivit hoppig och sprakig, vilket resulterat i dom förvrängda delarna med Lugosi och alla andra, oförklarliga stunder av weirdness. Alla dessa olika delar av filmen är alla ganska meningslösa, men filmen har en egen logik och allt är vettigt inom denna egna inre logik. Detta är, per definition, stil.

Vinjettfilmen/Infodokumentären

Glen or Glenda börjar med Lugosi på Tales From The Crypt-soffan. Lustigt nog är det första man märker i filmen skuggan av kameran när den panorerar bakåt. Den första sekunden av filmen. Den första tabben. Den säger egentligen allt om de tekniska kvalitéerna i filmen.

Lugosi håller ett skräckfilmstal om ”vetenskapens tidevarv” och hur den fört ut ”konstiga fasor” som inte är konstiga utan bara ”nya”; hela den här inramningen verkar förstås helt vrickad, men man kan ganska mycket läsa den som människans rädsla för crossdressing. Sen börjar han att blanda en massa kemikalier i en löjligt lång tagning, säger att ”livet har börjat” och skrattar, vilket jag antar ska betyda att han är Gud eller något – en teori som understryks av att det som följer är en splitscreen där en storstad syns på nedre bild, medan Lugosi ser ner på den (som den mest b-filmsaktigt tänkbara versionen av Murnaus liknande sekvens i Faust (1926)) och babblar en massa rappakalja om alla människor som står vid sina grunder och gör ”fel” på grund av att dom gör”rätt” och vice verca, för att sedan brista ut i den underbara repliken ” Pull the strings, dance to what which one is created for!”, vilket jag måste erkänna är en ganska fin och poetisk nonsens-inringning till denna berättelse om den personliga friheten att välja sitt eget kön.

Filmen börjar då, för andra gången, på ett sjukhus med ett barns födelse och ”dess oändliga potential och möjligheter” som, tycks det, med tanke på att en transvestit tar livet av sig samtidigt, innehava sina begränsningar i den hårda världen där ute. Den döda snubben kommer att bli en symbol under hela filmen för alla de sorgligt förkastade transvestiterna runt om i världen. Den fascinerade ”inspektören” som upptäcker kroppen, söker upp en läkare för att försöka förstå vilken typ av sexuella ambivalens det rör sig om, delvis för att rädda andra från samma öde men också för att han ”alltid vill lära sig nya saker”! Varför inte? Dialogen består av strikt retoriskal frågor och fantastiskt stelbenta kommentarer. Läkaren börjar berätta historien om Glen, och filmen börjar för tredje gången. Därefter kommer läkaren att vara berättarösten för ”infodokumentären” som jag vill kalla större delen av filmen. Egentligen är själva naturen av samtalet mellan läkaren och inspektören som en gammal journalfilm ändå; den här filmen är filmen helt klart här för att lära oss om detta könsöverskridande tabu. Denna scen, med inspektören och läkaren, kommer att återvända i diverse pauser, detsamma gäller för Lugosis delar. Medan läkaren börjar berättelsen (”bara det oändliga djupet av en människas sinne kan göra historien rättfärdig” säger han plötsligt, mycket allvarligt, rakt in i kameran) dyker Lugosi upp igen i soffan för att berömma läkarens visdom och förklarar – med åska och blixtar! – att historien nu börjat. Hallelujah!

Vinjettfilmen börjar med Glen i drags (Glenda, alltså) och hur han går nerför gatan varpå en massa argument mot könsförändringar hörs från mängder av Joe Schmoe-parodiska röster. En kvinna säger att ”om skaparen hade velat att vi ska födas pojkar, visst skulle vi ha blivit födda pojkar” och en man säger samma om ”flickor”, varpå berättarrösten utropar ”ARE WE SURE?” (Dum Dum duuuuu).

Vi följer efter Glenda och berättaren fortsätter att tala om olika typer av transvestiter – vi övergår till en extremt stel scen mellan Glen och hans fru Barbara (och säga vad man vill om Glen, men femboten Barbara får honom att se ut som Marlon Brando) där vi få lite halvdolda, traditionellt 50-talsaktiga könsreferenser – och sen kommer lite mer infofilmsgrejer om hur hårt arbetande män inte får slappna av i sitt hem, hur dom måste bära hattar som så småningom gör dom skalliga (?). Därefter får vi se det överlägset mer tilltalande kvinnolivet, som erbjuder den underbara motsatsen till alla dessa krav. Det är helt klart roliga grejer, särskilt den plötsliga sekvensen med de ödmjuka männen i ”mindre civiliserade” delar av världen. Det måste het klart ses för att förstås.

Historien om Glen fortsätter med att Barbara börjar inse att något stör honom (han är helt fokuserad på filmens stora symboliska föremål: Barbaras angolatröja). När Barbara frågar om det finns en annan kvinna hörs en stor BONG och dom där bufflarna dyker upp igen, komplett med Lugosi som drar i trådarna, ty berättelsen måste berättas! Jag finner detta intressant. Försöker Wood klämma in ett meddelande om otrohet här också? Vem vet.

Infodokumentären fortsätter. Mer babbel om ångest hos transvestiter (och om ”Morpheus, sömnens gud”, kanske det är denne Lugosi är tänkt att vara). Glen köper ett nattlinne som han inte kan sluta smeka, framför kassörskans rädda ögon . En underbar voice-over med två arbetare på ett stålverk följer. De diskuterar transvestiter som ”människor” i första hand, och når en punkt när dom avfärdar det hela – men man kan inte låta bli att höra våndan av den enes trötta ”another day done, thank goodness. See you tomorrow, Jack”. Detta är inget annat än en tidig, politisk queer-blinkning.

Vi får sedan se den söta återblicken när Glen första gången friade till Barbara, medelst lite fler sexreferenser från 50-talet:
– That’s a mighty pretty dress you wearing tonight.
– I wear my best to please you
– You know, when… when you look at me, you just tie me in knots
– I’d love to tie you in knots…. aw, I’ll be so happy when these next few months are over
– Some special reason?
– Of course, so you can stop kissing me goodbye at the door every night

Drömsekvensen

Ångest slår ner som ett blixtnedslag, bokstavligt talat, när Glen däckar på golvet och Lugosis dystopiska röst börjar gå på om ”ze big green green dragon zat eats little boys, puppy duck tails and big, fat snails” och vi går in i filmens stora drömsekvens. En annan sak som verkar helt random, men passar perfekt in i filmens egna konstiga logik.

Allt är ganska standardfreudianskt; Glenda försöker rädda Barbara från att krossas under ett stort vedträ i en förvrängd version av deras vardagsrum, men misslyckas och kan bara göra det som Glen, hans manliga inkarnation. En annan version av samma sak följer med en konstig vigsel i en helt svart studio (sånär som på två genialiskt placerade inomhuslampor på väggen), komplett med en konstig bröllopsmarsch. Glen och Barbaras bröllop blir perfekt dystopiskt i och med det illavarslande tecknet att Djävulen själv förser paret med ringar! Prästen, tillsammans med hornskallen, betraktar paret medan dom rör sig in i en närbild och vi glider över till Lugosi – som nu verkar prata direkt till draken, och undrar om den verkligen äter små pojkar, ankstjärtar och stora, feta sniglar. Det är inte det att Lugosi är osäker på sig själv, det är en retorisk fråga eftersom puppy duck tails därmed börjar eka genom Glens huvud med en flickeröst.

In med lite bisarrt käck jazzmusik  och Lugosi som tyst bevittnar hur en barbröstad machoman piskar en kvinna i en soffa; Wood hånar här tydligt heteronormativitet med sitt domestiska våld bakom stängda dörrar. Vackra kvinnor dyker upp och vinkar förföriskt, möjligen utför dom också någon slags våldsam striptease till vänster utanför bild. Lugosi tycker om vad han ser, medan Glen dock är förskräckt – ett annat exempel på heterosexualitetens fasor! Vid ett tillfälle är en kvinna munkavlad och bunden till en stolpe; hon sträcker ut sina armar medan en annan kvinna binder henne fri. Kanske en blinkning till den framtida insikten att det krävs en kvinna för att befria Glen från sin inre kvinna Glenda. Eller kanske föreslår den att Glenda måste släppas lös av en annan kvinnlig kraft.

Tillbaka till kvinnan i soffan. Nu krälar hon av glädje, i en överdriven variant av vad vi såg tidigare när den inhemska tryggheten för män och kvinnor jämfördes. Kvinnan med rep dyker återigen upp, knyter ihop hennes händer och ben, och sätter återigen munkavle på henne – vilket gör att hon än en gång berövats sin frihet.

En intressant rad klipp följer. Först en kåt Lugosi, sen en uppenbart pryd och konventionell flicka som kammar sitt hår i en traditionell sminkspegel. Därefter återgår vi tillbaka till soffan, där den uppbundna kvinnan nu förvandlats. Det verkar som att när kvinnan blivit hjälplös och bunden i soffan har hon förvandlats till en halvnaken häxnymf, intensivt och drömskt krälande för sig själv – säkerligen måste detta år 1953 ha varit så nära pornografi man kunde komma i någorlunda civiliserade sammanhang. Eftersom detta är en uppenbar referens till onani – och den domestiska tryggheten har här nått sin definitiva höjdpunkt – sover hon i nästa klipp. Då dyker en man upp – han ser ut som Glen, men han har Djävulens skägg! – och försöker våldta henne. Hon skriker inledningsvis i skräck, men detta skrik övergår istället till skratt och de fortsätter att ha lite intensivt förspel, där hans machismo-aggressivitet så småningom knockar henne till medvetslöshet. Ett sista klipp följer, där Lugosi helt enkelt bara höjer på ena ögonbrynet – här måste jag erkänna att filmen oundvikligen blir ofrivilligt komisk, men jag fattar också poängen: ”Hur ska du ha det, girlieboy? Där har du en riktig man! Han gjorde susen för mig” verkar Lugosis min uttrycka.

Därefter klipper vi till drömsekvensens tredje del. I den förvridna versionen av Glens vardagsrum, där vi återigen får höra rösten som påminner oss om om att biväär, sitter han på en pall utan att våga sätta ner fötterna på golvet;  i stort sett är han bunden till sin lilla pall, och han skakar av skräck. Flickrösten hånar honom och säger att han är en ”pojke” och en ”ankstjärtsvans” och två spöken med läskiga ansikten dyker därefter upp (man kan anta att det är Glens föräldrar). En svart tavla dyker därefter upp, med barnsliga teckningar och klotter bestående av raderna ”Snips and snails”, ”every thing nice” och ”little girls”. Ännu mer människor dyker upp, helt slumpmässiga verkar det som, och till sist Djävulen själv som om han är sen till partyt. Alla jagar in honom i ett hörn där dom stannar upp; Djävulen går upp i rök, mobben skingras och avslöjar för åskådaren att Glen nu förvandlats till Glenda – musiken går från skräck till Doris Day. Han har äntligen blivit frälst i sitt sanna jag. Folkmassan försvinner, Barbara kommer in och ger honom hennes hand – men när Glen ska ta den förvandlas hon plötsligt – just det – till Djävulen.

Det här må vara basala grejer, men det är alltid kul med dom här Freudianska inslagen. I drömsekvensen är Djävulen både den gammaltestamentliga djävulen och djävulen i Glens hjärta; han lurar honom att byta skepnad till Glenda varpå hans tillfredsställelse slår över till skräcken när den förtryckta sanningen kommer upp till ytan. Glens skräck för att berätta för Barbara är fortfarande vid liv.

Djävulen hoppar ut ur bilden och Barbara dyker upp i en annan fantastisk bild; hon sitter, aningen förföriskt, och gungar i en av sofforna som välts på kant. Denna uppenbara symbol för hur den domestiska, heterosexuella livsstilen bokstavligt talat vänts upp och ner är en av filmens mest minnesvärda sekvenser. Hon bjuder in honom och har på ett ögonblick förvandlats till en partypingla med flådig frisyr bara för att sekunden därpå åter ha sina vanliga kläder på sig. När Glen – som nu är Glenda – kommer närmare börjar Barbara skratta honom rakt upp i ansiktet, medan hans ledsna ansiktsuttryck glider över till hånande skratt från alla inblandade – en sekvens där människorna i rummet leker vad som verkar vara någon skolgårdslek och slutligen Djävulens kacklande ansikte och, återigen, varningen för den gröna draken. Den förtvivlade Glenda faller ihop i den gungande soffan och drömsekvensen glider iväg.

Vi är tillbaka i verkligheten när Glenda sätter sig vid sin spegel och drar av sig peruken för att bli Glen – och berättarrösten förklarar att ”Glen… Glenda… has made his decision”. Det vill säga att berätta sanningen för Barbara. Den som haft såna här mardrömmar om det hela har väl inte mycket annat till val.

När Glen berättat klart ser vi Barbara göra någon slags skum grimas och lite nackövningar – jag antar att hon försöker uttrycka en ”inre konflikt” eller nåt. Detta punkteras som hastigast av Lugosi på soffan. En pojke går in i bild från vänster, Lugosi viftar lite med sin hand och pojken försvinner. Uppå detta säger Barbara att ”I don’t fully understand this, but maybe together we can work it out”, varpå hon långsamt reser på sig, drar av sig sin angoratröja och i helbild ger hon den till Glen – fanfarerna når klimax.

Jag tycker detta är ett perfekt exempel på hur den här filmen fungerar: Hur kackig scenen än må vara regisserad och spelad har den så mycket ärlig värme, och säger så mycket om riktiga människor med så pass små medel, att jag inte kan låta bli att bli genuint berörd av alltihop. Kanske är det samma sak som föräldrar känner när dom ser sina barn sätta upp en värdelös skolpjäs eller, för den delen, göra suddiga hemmainspelningar.

Final och epilog

Filmen tar i stort sett slut där, men en femton minuter lång epilog följer. En till kul grej med filmen; den följer ingen som helst konventionell dramaturgi – vilken ”normal” filmskapare som helst hade bara slutat filmen där, men icke Wood; han måste fortsätta filmen med en del där doktorn förklarar vad grejen är med hemafroditer, och i synnerhet en särskild hemafrodit vid namn Alan/Ann – och så får vi en uppföljning på Glen och Barbara, där doktorn pratar med dom om vad dom har att vänta sig framöver nu när Glen berättat sin hemlighet. Här har vi en till oväntad teknik, som jag faktiskt är helt för; det påminner lite grann om efterordet på en roman och det är ett till exempel på hur den här filmen är bra trots att den är dålig. Det är också charmigt bortom sans och vett att Wood går igenom varenda liten grej han har på hjärtat om transvestiter, hemafroditer och skillnaden mellan dessa, inklusive de biologiska (doktorn står bokstavligt talat vid en karta över människokroppen!) i en tio minuter lång Q&A-session med kriminalinspektören. Det är som om filmen är slut och nu undrar om någon har några frågor.

Vi får veta att Glen skapat Glenda på grund av den brist på ömhet han fick som liten – om du missat det så är den gröna draken som äter pojkar uppenbarligen en fantasiberättelse från barndomen som fortfarande hemsöker Glen. Om nu Barbara kan ersätta Glenda kan Glenda lyckas försvinna, om det nu är så viktigt för dom. Detta, understryker Wood, gör honom annorlunda från Alan, vars livshistoria vi får en hastig genomgång av; han var född tvåkönad (huh?) och beslutade sig för att byta kön till kvinna. Vi får full insyn i hela grejen och vi får till och med veta sanningen: Det blev en smärtsam operation för Alan, och han insåg efter könsbytet att han blev tvungen att jobba mycket hårt för att lera sig leva som kvinna men vi kan vara säkra på att Ann ”indeed” var skapt för att vara kvinna, ”and now that that the sex change had been completed, Ann was a very happy woman, and a woman who was eager to learn, and now was accepted by society”. Denna lilla fotnot är än idag underbart radikal.

Filmen slutar – till sist – med Glen och Barbara hos doktorn. Wood understryker återigen att Glenda (dvs Wood själv) inte behöver byta kön, men man kan tänka sig att han ändå ville nämna det fenomenet för sakens skull. Filmens summa summarum är att Glen och Barbara kanske kan ta kål på Glenda, men Barbara lovar att hon älskar Glen oavsett vad och hon ”will do anything I can to make him happy”. Det visar sig – berättarrösten förklarar det i alla fall – att Glenda gled iväg från Glen med tiden och att i Barbara fann han ”his mother, his little sister, his wife, and his Glenda all in one lovely package”. Det är otroligt hur en film som är så före sin tid vad gäller sexuella minoriteter kan vara så medeltida i sitt kvinnoporträtt. Men man kan ju inte få allt.

Filmen har inte helt och hållet ett lyckligt slut, dock. Doktorn tittar oss i ögonen och säger: ”But what about the other, less fortunate Glens, the world over?”, medan vi glider över till Lugosi i soffan, som upprepar samma fråga lite mer tankfullt. Bela suckar och skrattar till lite trött som om hans demoniska persona äntligen fått gå och lägga sig nu när filmen är slut.

Svaret? Jepp: Snips and snails and puppy duck tails.

Slutsats

Här slutar denna märkliga lilla film. Är den värdelöst gjord? Ja. Men den är sevärd, till och med njutbar, och den är främst av allt ett mycket sällsynt fall av en film som missar alla tonerna och istället skapar en helt ny melodi. Jag anser filmen vara fascinerande, och fantastisk på sitt sätt, ett konstverk som inte var menat som ett konstverk (åtminstone inte den typ av konst som var tanken). Wood är inte ansvarig för filmens kvalité; konstnären är på sätt och vis anonym. Å andra sidan, filmen hade inte varit någonting utan Woods speciella stil och sättet hans humanistiska ådra skiner igenom varje bildruta, men det är inte enbart detta som gör Glen or Glenda så bra, och det är inte för att den är före sin tid – även om det måste sägas att det är den; den ger trots allt en röst åt sexuella minoriteter som ännu idag saknar ordentliga plattformar.

Det råkade bli så att Glen or Glenda, idag, är en fantastisk film. Den statiska vinjettfilmsstilen, allt arkivmaterial, den pragmatiska berättarrösten, det stillastående skådespeleriet, det oväntade temat och den ovanliga strukturen på handlingen gör filmen helt unik. Jag skulle vilja se att fler filmer gjordes med samma djärvhet som Wood gjorde denna, och en del andra filmer, med. Men det är Glen or Glenda som jag med säkerhet känner är bra trots att den är dålig. Inte så dålig att den är bra.

Uppriktigt talat var dock Ed Wood helt klart en ”auteur”, vare sig man gillar de eller inte. Plan 9 From Outer Space, till exempel; där har vi en film som på många sätt är så dålig att den är bra, men till och med den har en särskild atmosfär som man inte hittar någon annanstans. Jag tror man måste gå till Woods senare karriär – och hans ökända porrfilmer – för att hitta filmer man sannerligen bara kan skratta och skaka på huvudet åt. Men fan tro’t. Dom är säkert bra, trots att dom är dåliga, dom också.

Vad gäller Glen or Glenda kan jag inte säkert säga om den är bra eller dålig, bara att jag helt klart älskar den.

*

 

Länkar

Glen or Glenda är en public domain-film och finns, bland annat och just för tillfället, för allmän beskådan här.

Bright Lights Film Journal – Glen or Glenda. En essä som, visar det sig, liknar min ganska mycket.

The Church of Ed Wood

Intervju med Dolores Fuller, som spelade Barbara i filmen och som är (förmodligen rättfärdigt) bitter över mycket i Burtons film.

Bela Lugosi, back in the days, alldeles innan han dog.