Marshmallow-scenen

Scenen i en fartfylld film där karaktärer – vanligen den centrala huvudpersonen och birollen – får tid över att dela en personlig stund. De pratar om personliga saker som praktiskt taget ger oss så kallad ”personlig investering”, gärna sker det på natten, allra helst över en öppen eld, och det som behandlas är i typiska fall något gammalt barndomsminne eller någon annan anekdot som har något slags symbolvärde. I katastrofscenarion är det vanligt att figurer drömmer om vad de skulle äta om de var hemma, på trygg mark.

Traditionen kommer från westerngenren, där hjältar sover under bar himmel och småpratar vid lägerelden, men dyker idag oftast upp i äventyrs- och actionfilmer där hjältarna är mer eller mindre osentimentala. Oavsett hur osannolikt det är att hjältarna skulle få en lugn stund så kommer det oftast en marshmallow-scen ändå.

Scenen ger hjälten ett (enstaka) praktiskt tillfälle att uttrycka känslor, varpå vi ska förväntas sympatisera med (oftast en) honom. I många actionfilmer har denna klichétyngda scen en viss långsökt, forcerad känsla – extra typiskt är att scenen helt sonika avbryts vid lägligt tillfälle av en explosion, avlägsna oljud eller något annat som får hjältarna att lyfta på rumpan och säga ”They’re coming!” eller något sådant.

Eventuellt kan man tala om en manligt och kvinnligt kodad marshmallow-scen. Två exempel dyker nämligen upp i Blood Diamond (2006), å ena sidan den lite mer sentimentala, med Leo och Jennifer Connelly:

Och å andra sidan den lite mer John Wayne-besläktade med Leo och Djimon Hounsou:

Dessa är exempel på marshmallow-scenen i sin mest klassiska form, men tekniskt sett kan den ske i vilket sammanhang, och i vilken omgivning, som helst.

Ett exempel ur En galen natt (Date Night, 2010) där Tina Fey och Steve Carell ränner genom New York på high concept-upptåg, men ändå tar tid att stanna till med bilen och prata ut:

Innan de inser att marshmallow-stunden är över och att rafflet måste fortsätta: