Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

La Commune (Paris, 1871)

2000 FRANKRIKE 345 min. sv/16mm, Betacam SP/1.66:1. R: Peter Watkins. S: Eliane Annie Adalto, Pierre Barbieux, Bernard Bombeau, Maylis Bouffartigue, Geneviève Capy, Anne Carlier, Véronique Couzon, Piotr Daskiewicz, Nicole Defer, Patrick Dell’Isola, Jürgen Ellinghaus, Caroline Esnard-Benoit, Gérard Watkins, Aurélia Petit.

Kaotiskt men fascinerande och totalt kompromisslöst filmprojekt där dokumentärfilmaren Watkins iscensatt Parisrevolterna 1871 – där den så kallade Pariskommunen belägrade staden och tog kontroll över den i flera veckor. Filmen kan beskrivas som ett dokumenterat experiment där flera olika delar av kommunens grenar av infrastruktur gestaltas – ett krux är att det hela bevakas av TV-team som i ”direktsänding” övervakar och kommenterar på händelserna, ett annat är att Watkins inte gör någon skillnad på fiktion och verklighet och de hundratals skådespelarna flyter fram och tillbaka mellan sina rollfigurer och sig själva. Poängen tycks vara att göra en våldsam antifiktion som genom överrumpling och filterlösa perspektiv återskapa revolutionens angelägenhet och ta bort den från sin historiska kontext; här kan läggas till det nästintill kategoriska fördömandet av media i gestaltningen av den statliga nyhetssändningen, som framställs som en kappvändarorganisation som går borgerlighetens ärende. Samtidigt är det svårt att kalla filmen våldsromantisk eller ens i sanning revolutionär – det är svårt att få grepp om filmen överhuvudtaget, vilket får sägas oundvikligt när den är gjord som den är gjord. Det är ett oerhört imponerande projekt – minutiöst kunnigt och genomarbetat, gestaltad med galen iver av alla inblandade och ofattbart nog (på grund av budgetskäl och bristande sponsorer) inspelad på tretton dagar i entagningar. Sistnämnda faktor motiverade Watkins till att låta filmen bli nära på sex timmar lång, trots att den från början var tänkt att vara en vanlig spelfilm – filmlängdens själva massa blir en del av filmens formlösa helhet, varför stora delar av materialet består av människor som reagerar och diskuterar medan händelseförlopp och fakta (saker som en vanlig spelfilm skulle premiera) avhandlas i sakliga textrutor. Det är uppenbarligen en väldigt smal och svårtillgänglig film, och det kan sägas vara kontraintuitivt med tanke på den populistiska angelägenhet som Watkins av allt att döma verkligen bär på, men den som tar sig igenom filmen kommer heller aldrig att glömma den eftersom den på ett så närgånget och radikalt sätt låter åskådaren delta i verkliggörandet av dessa historiska, men likväl samhällsomstörtande och livsomvälvande händelser. En version för bio på 220 min har getts ut men för den som ska de denna film är det lika bra att se fullängdsversionen, vilken är uppdelad i två. Mastrad på video. 2024.