Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

De 12 apornas armé

Twelve Monkeys. 1995 USA 129 min. färg/35mm/1.85:1. R: Terry Gilliam. S: Bruce Willis, Madeleine Stowe, Brad Pitt, Christopher Plummer, David Morse, Jon Seda, Christopher Meloni, Joey Perillo, LisaGay Hamilton, Matt Ross, Annie Golden, Michael Chance, H. Michael Walls, Bob Adrian, Bill Raymond, Ernest Abuba, Nell Johnson, Rozwill Young, Joseph Melito, Frank Gorshin, Aaron Michael Lacey, Vernon Campbell, Simon Jones, Carol Florence, Irma St. Paule, Frederick Strother, Charles Techman, Rick Warner, Anthony ’Chip’ Brienza, Bruce Kirkpatrick, Wilfred Williams, Joilet Harris, Drucie McDaniel, John Blaisse, Louis Lippa, Stan Kang, Pat Dias, Felix Pire, Karl Warren, Joseph McKenna, Stephen Bridgewater, Ray Huffman, Charley Scalies, Paul Meshejian, Kevin Thigpen, Jann Ellis, Michael Ryan Segal, Robert O’Neill, Harry O’Toole.

Typiskt klaustrofobisk sci fi-dystopi av Gilliam. Willis spelar fånge som tvingas resa i tiden,  från en eländig framtid till ett nästan lika eländigt förflutet, för att stoppa en eländig katastrof från att befria en halv miljon eländiga människor från deras redan eländiga tillvaro, och om du inte redan gissat det så är eländet deterministiskt, så det finns ingen väg ut från det. Ändå är manuset lustigt nog fullt av påtvingade gudar i maskiner och klumpiga nödlösningar som tvingar saker att hända på de avsedda sätten. Man kan tycka att storyn är ganska korkad, men den lyckas framstå som konstig och omständlig, trots att den egentligen bara är grumlig; ibland tycks berättandet vara avsiktligt dåligt, som om det enda som får spela någon roll i en Gilliam-film är Gilliams monomana närvaro, varför inget av det spelar någon roll, eftersom poängen (bekvämt nog) är att allt ändå bara är eländigt och meningslöst. Pitt minnesvärd i en tidig utstickarroll som till synes förvirrad mentalpatient. 2000, 2022, 2023.