
Höglunds andra ser likadan ut som den första (Undran) och var likt den skivan ett totalt hemmabygge. Ändå är de två skivorna rätt olika varandra – Undran mer koncis och Blomstertid spralligare, med massor av litterära alusioner och många försök att på ett så sjavigt sätt som möjligt reta upp vän av ordning med surrealistiska attacker mot den hegemoniska verkligheten. Det förnuftiga framstår som absurt hos Höglund, och någon form av Orwelliansk dystopi finnes redan inneboende i den svenska folkhemssjälen. Med det sagt har alstren på denna skiva sina inneboende begränsningar – inspirationen kommer från Dylan (när han vältrade sig i dålig humor) och Cohen (när han blev full och ballade ur) och den Höglundska versformen får en malande kvalitet när det ena spåret anonymt går in i det andra och texterna alltför ofta släpar efter. Dåligt blir det ändå aldrig, tvärtom; Tankar inför mitt bröllop, Briljant och Du sålde min biljett håller samma klass som de bättre låtarna på Undran och finalen Ringaren i Notre Dame öppnar upp för framtiden och reprensenterar stunden då Höglund hittar sin estetiska form som låtskrivare. (Höglunds första två skivor föranledde skivbolaget Atlantis, som bildades som bolaget Alternativ, där båda skivorna gavs ut som en dubbel, under titeln Undran och blomstertid).
Lämna ett svar