fredrik fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Ennio Morricone – I Basilichi (1963)

I ledmotivet av denna neorealistiska melodram använder sig Morricone av Renzo Rossellini och Nino Rotas tongångar från filmer som Rom öppen stad och Rocco och hans bröder, men med en minimalistisk omformulering som förvandlar det svulstiga och operatiska till något intimt och oerhört fragilt. De lekfullare numren (Sminfa paesana, Il tangone) utrycker en mer existentialistisk ironi där festandet kommer med en nykter, jordnära närvaro. Det man kanske mest minns av musiken är sologitarren som hänger kvar i spår som Ora incantata, en definitiv känning av westernklassikerna som skulle komponeras några år senare. Visselmelodins plötsliga stegring till ett högre register är dock vad som gör detta mer kategoriskt italienskt folkorienterat.

,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *