Intressant, problematisk men även fascinerande skildring av nazisternas Sonderkommando – de judar som i förintelselägren tvingades arbeta på lägret i utbyte mot ett par månader till livet – skriven och regisserad av Tim Blake Nelson väldigt mycket som en pjäs framförd i naturalistiska, om än rekonstruerade, Birkenaumiljöer. En berättelse om att befinna sig i titelns ”gråzon” mellan liv och död; karaktärerna försöker på varsina håll och med sina olika medel navigera i en futil kamp för att överleva, från de som drivs ner mot sina lägsta impulser till de som faktiskt försöker slå tillbaka, samt alla de vars sinnen dör långt innan deras kroppar. Ju fler invändningar man har mot att filmer överhuvudtaget görs om Förintelsen desto större problem kommer man att ha med denna i grunden metaforiskt existentiella berättelse, där välkända och mestadels amerikanska skådespelare mestadels pratar med sina naturliga uttal (bortsett från Harvey Keitel, som har en serietidningsartad tysk brytning). Ingen hade haft invändningar om det framfördes på en scen, dock, vilket uppmärksammar en hel del frågor om filmkonstens estetik. Det är en på många sätt osäker och pretentiös film – manuset består av överdrivet genomtänkta och retoriska fram-och-tillbaka-dialoger, helt klart skrivna av skådespelare för skådespelare – men det finns också en otäck skönhet i att Nelson överhuvudtaget försöker hitta en mellanväg mellan dramatikens tidlösa kraft och verklighetens största fasor. Följer man med filmen hela vägen så är det också en i grunden drabbande och påträngande, närapå oförglömlig film. Med David Arquette, Michael Stuhlbarg, Steve Buscemi, Mira Sorvino med många fler.
Lämna ett svar