Halvlyckat försök att göra en film som fungerar och känns precis som en låt av Bob Dylan, som själv har huvudrollen som Jack Fate; mystisk, avdankad sångare i någon form av postapokalyptisk militärdiktatur (vad har hänt?) som släpps från fängelset (varför är han där?) för att genomföra en spelning (varför då?) medan en mindre armé av berömda skådespelare minglar runt i olika forcerade roller och levererar repliker som i princip bara består av finurliga, existentialistiska formuleringar utan självklar kontext. Det är lätt att göra sig lustig över Dylan, som sjunger som en trasig mixer och levererar repliker som en bakfull Mae West, men det går inte att förneka att filmen har en tydlig vision av vad den vill vara – en burlesk parodi på alla symboliska avspeglingar av världen, från massmedias spektakel till den politiska extremismen via journalismens hyckleri och showbusinessvärldens dekadens. Upphovet till filmen ska ha varit att Dylan bokstavligt talat öppnat ett skrin fullt med lappar med idéer, namn och citat som manusförfattaren och regissören Charles sedan pusslade ihop till något form av manus och detta märks tyvärr ganska tydligt – filmens höga anspråk matchas aldrig riktigt av något i bild, och den kommer aldrig undan känslan av att vara en enda lång desperat improvisation. Originellt, dock, det får man ge den, och på sätt och vis den mest ”äkta” filmen om/med Dylan med tanke på hur nära den ligger hans direkta kreativitet. Med Jeff Bridges, Penélope Cruz, John Goodman, Jessica Lange, Luke Wilson, Val Kilmer, Angela Bassett, Steven Bauer, Michael Paul Chan, Bruce Dern, Ed Harris, Cheech Marin, Chris Penn, Giovanni Ribisi, Mickey Rourke, Richard C. Sarafian, Christian Slater, Susan Tyrrell, Fred Ward och allesammans antingen älskar eller väntar på regn.
Lämna ett svar