Att ABBA döpte sitt fjärde album till just Arrival talar för någon form av diabolisk självinsikt. I Storbritannien och Australien var de visserligen stora nog att jagas gatan ner av fans, men det var inte förrän 1976 de verkligen anlände, som om de vore marsianer. Världen förvarnades om ankomsten redan tidigare det året, med gruppens första Greatest Hits-samling, som blev deras första heltäckande, internationella succé. Snacka om ett chosefritt sätt att slå igenom i USA – inte genom något nytt och fräscht, utan genom en last med gamla hits som man härmed signalerade att jänkarna rimligen redan borde ha upptäckt. Samlingsskivan var egentligen inte en resumé utan snarare, då, en ankomst. Lite som ett ”Ursäkta, ni missade oss visst, men oroa er inte, nu är vi här.”
Om ABBA hade lagt av där och då så hade de redan gått till historien som en käck hitmaskin. Förmodligen inte mycket mer, dock. Den andra symboliska ”ankomsten” i Arrival är gruppens mognad; mer nyanserad tematik, mer självbiografiskt präglade texter och för all del också mer musikaliska utsvängningar – saker som funnits där tidigare, kanske, men latent, började nu – av mängder av olika psykodynamiska skäl – ta mer plats.
Och så Dancing Queen. Den låten får nog stå för sig själv. Är det någon som begriper hur den kunde bli till? Är det någon som kan sätta fingret på vad som händer när man lyssnar på den låten? Tror inte det. Den gömmer sig som andra spåret på A-sidan, efter inledande When I Kissed the Teacher, en habilt dansant historia som förrädiskt tuffar på som ett inledande uppvärmningspass. Man tror man lyssnar på en hygglig platta. Sedan kommer Dancing Queen och tittar man noga på den snurrande vinylen så ser man att det faktiskt osar om den.
Därmed inte sagt att Arrival är ett mästerverk, eller ens ABBAs bästa skiva. Den är viktig, av alla ovan nämnda anledningar, men den representerar också bara det första klivet som gruppen tog, inte bara mot global berömmelse utan även inom popinnovation. Inte förrän på uppföljarna The Album (1977) och The Visitors (1979) lyckas de helt skaka av sig den kitschiga muzak som de spädde ut sina skivor med – även Arrival, som till hälften fortfarande består av oacceptabelt töntiga låtar som Why Did It Have to Be Me (med sådana där typiskt svengelska rader som ”men are the toys in the game that you play”) och Dum Dum Diddle (ingen låt som heter Dum Dum Diddle går att ta på allvar). Till och med megahiten Money Money Money har något jämförbart fånigt över sig, särskilt med tanke på hur mycket stålar Björn och Benny själva hade vid det här laget.
Men så Knowing Me Knowing You. Kanske gruppens första sår, det där som blöder vidare till uppföljarna och med vars färg de målar en alltmer komplicerad och litterärt värdefull lyrisk dräkt, som till sist kommer att omfamna och genomsyra nästan varje låt, varje rad. Om man tror på ett kollektivt undermedvetet så börjar ABBA här alstra det i sin musik – skilsmässornas paranoia, turnerandets psykbryt, det outtröttliga behovet av ett alltmer abstrakt skapande och samtidigt ett skrikande behov av att få uttrycka något vardagligt och enkelt. Drömmen om att få bli vanliga människor med vanliga problem. Det är som att Dancing Queen, med sin enorma kraft, slår sönder formen som det här lilla glada schlagerbandet har att arbeta med. Det är en låt om att få leva en dröm, om att få göra om verkligheten till något himmelskt och explosivt, men lusläser man texten ser man också ett mörker, kanske en galenskap, en berättelse om någon som släpper taget och låter natten ta en.
Hegel – ja, varför inte bli ambitiösa på riktigt – hade kanske poängterat att i samma stund som den drömska idealismen i Dancing Queen uppstår så måste också dess raka motsats uppstå. Den finns i Knowing Me, Knowing You, en rak och nykter låt om att göra slut – dramatisk men kylig, så kylig att man känner luften mellan de två människorna, som inte längre omfamnar varandra, som inte längre står hud mot hud. ”Breaking up is never easy, I know” går texten, och man hade ju önskat att det var så enkelt. Men lidelserna hade bara börjat för den här kvartetten och det är kanske till sist det som gör den här skivan så tidlös – ja, bandet anländer verkligen, med pompa och ståt, men i samma stund når de också en zenit, en topp från vilken det bara finns en väg, och borta i horisonten kan man se de mörka molnen.
Lämna ett svar