Wiehes första soloskiva består mestadels av utfyllnad – förlängningar av Hoola Bandoolas präktiga harranger (som långtråkiga avslutaren De grekiska partisanernas sång) – ihop med två hyggliga Dylantolkningar; troget finkänsliga Spanska stövlar och inte minst Sakta lägger båten ut från land, som faktiskt lyckas göra poetisk politik av Dylans strikt jagfokuserade It’s All Over Now, Baby Blue. Innehåller också den av många friskt tolkade Titanic (andraklasspassagerarens sista sång), som folk av någon anledning aldrig fick nog av.
Lämna ett svar