Feel good-ambient av det här slaget är så effektiv att man lätt får för sig att den skulle vara enkel – men då hade man hört den oftare. LA-duon Green-House, så mycket LA-duo att de officiellt borde döpa om sig själva till ”The LA Duo Green-House” för att bli av med den kognitiva dissonansen, gör musik som låter som en lavalampa. Upp och ner, fram och tillbaka, bubblar tonerna, ur ett dunkelt men lättviktigt mörker, i spår som Misty Step och Well of the World. För dramatisk effekt? Tunna, syntetiska flöjter som spelar vemodiga men hemtrevliga melodier som jag svär att jag hört i Final Fantasy (hör titelspåret, som kommer uppdelat i tre spår). Musiken är så avslappnande att jag har svårt att lyssna på den. Någonstans mot slutet av skivan, kring den dunkla somnambulismen i Bronze Age eller avslutande Valley of Blue, vet jag inte riktigt var jag är. Green-House ger en alltid chansen att somna, om man behöver, och de uppluckrade melodierna är direkta och barnsligt tilltalande. På så sätt är musiken oundvikligen kitschig; sättet Green-House konstant återvänder till akvatiska ljud – bubblor, vågor, droppar, regnsus – saknar helt den abstrakta dimension som fanns i exempelvis Fabiano do Nascimentos Cavejaz från i fjol. Det här är ren och oförfalskad romantik, musik som man hör i huvudet när man tittar ut genom ett tågfönster; musiken är optimistisk på ett monotont sätt. Ändå blir den inte bara platt och tom, kanske för att den i grund och botten är så detaljerad och välgjord, kanske för att den helt enkelt har något så enkelt och abstrakt som själ. Green-House är inte ute efter att laborera med nostalgi utan snarare att ta vara på oskuldsfullheten; musiken är liten och glad, som en 64-bitars Yoshi, men i denna enkelhet finns också något komplett i sig självt – perfekt som en barndom, och envist, som en längtan efter att få vara barn i evighet.
Lämna ett svar